Nymodernism

För någon månad sedan fick jag äntligen tag på George Smoots populärvetenskapliga bok Krusningar i tiden. Smoot har lämnat betydelsefulla bidrag till Big Bang-teorin och fick 2006 års Nobelpris i fysik. Han beskriver i boken hur den moderna kosmologin vuxit fram och arbetet med sin egen forskning.

Boken har intresserat mig speciellt eftersom Smoot i den historiska delen behandlar Edgar Allan Poes naturfilosofiska essä Eureka (1848), vars tidiga Big Bang-kosmologi jag redan skrivit om. Smoot lägger ut texten över några sidor på ett huvudsakligen respektfullt sätt, utan att tillägga något som jag inte redan kände till; däremot fastnade jag vid en not som översättaren Hans-Uno Bengtsson passat in. Bengtsson påpekar att Poe själv genast "tar tillbaka" sitt förslag till lösning på Olbers paradox, gåtan varför natthimlen är svart.

Poe har fått erkännande för att ha varit den förste som löste paradoxen i fråga. Det var ett speciellt knivigt problem på 1600-talet och framåt, när naturvetenskapen (och ursprungligen filosofen Giordano Bruno) hade ersatt Aristoteles miniuniversum som omgärdades av firmament och kristallsfärer, med ett i bokstavlig mening oändligt stort och evigt universum med oändligt många stjärnor. Även natthimlen borde bada i ljus.

Tar Poe verkligen tillbaka sitt förslag? Låt oss lusläsa stycket ur Eureka:

No astronomical fallacy is more untenable, and none has been more pertinaciously adhered to, than that of the absolute illimitation of the Universe of Stars. The reasons for limitation, as I have already assigned them, a priori, seem to me unanswerable; but, not to speak of these, observation assures us that there is, in numerous directions around us, certainly, if not in all, a positive limit – or, at the very least, affords us no basis whatever for thinking otherwise. Were the succession of stars endless, then the background of the sky would present us an uniform luminosity, like that displayed by the Galaxy – since there could be absolutely no point, in all that background, at which would not exist a star. The only mode, therefore, in which, under such a state of affairs, we could comprehend the voids which our telescopes find in innumerable directions, would be by supposing the distance of the invisible background so immense that no ray from it has yet been able to reach us at all. That this may be so, who shall venture to deny? I maintain, simply, that we have not even the shadow of a reason for believing that it is so.

Både ja och nej. Poe säger helt enkelt att den mörka natthimlen är ett bevis för tesen han driver, att universum inte kan vara oändligt stort och evigt med oändligt många stjärnor. Vilket är en ren truism, eftersom det utgör problemet i Olbers paradox. Hur kan universum tyckas vara begränsat när det inte bör vara det?

Men därefter tillägger Poe det som numera hålls som den huvudsakliga förklaringen till paradoxen: Ljuset från en stor del av stjärnorna har kanske ännu inte hunnit nå oss. Men denna förklaring uppfattar Poe som överflödig — det finns ingen anledning att tro det skulle vara så. Kanske var det också så utifrån den tidens faktaunderlag. 160 år senare vet vi att universum visserligen är begränsat, men också 14 miljarder år gammalt.

Man kan säga att Poe är inne på rätt spår, men inte finner anledning att gå hela vägen i mål. Numera skulle man säga att den mörka natthimlen är ett bevis på att universum är begränsat i både tid och rum; just den uppfattning som Eureka bygger på. Men universum är ändå så enormt stort och gammalt att ljuset från alla stjärnor inte hunnit nå oss ännu; och av de stjärnor vars ljus en gång nått fram har många redan hunnit slockna.

/ Rickard Berghorn

På 1700- och 1800-talen slog en ny världssyn igenom. Filosofen René Descartes och i synnerhet vetenskapsmannen Isaac Newton hade bevisat styrkan med en rationalistisk syn på naturen. Alla skeenden i universum styrdes av mekanikens handfasta naturlagar och utspelade sig inom ramarna för den absoluta tiden och rummet. I slutet av 1800-talet blev det absoluta rummet ett ohållbart koncept på grund av främst Michelson-Morleys experiment. En ny sorts mekanik och kosmologi fick ta vid i och med Albert Einsteins speciella och allmänna relativitetsteori: energi och materia existerar inte i utrymmet mellan universums orubbliga "väggar" utan påverkar och rör sig genom själva rumtidsstrukturen, och därför måste också tid och rum betraktas som relativa.

Relativitetsteorin var en genomgripande modifiering av mekanikens lagar, men ogiltigförklarade dem inte. Även i ett einsteinskt universum kan alla kroppar, krafter och rörelser tillmätas exakta värden i relation till varandra, och alla framtida skeenden skulle kunna förutsägas bara informationen fanns tillgänglig. Einstein har kallats den siste klassiske fysikern; han accepterade aldrig den nya kvantfysikens obestämbarheter och undantag från kausalitetslagen.

*

ETT ALLVETANDE INTELLEKT?

Ett århundrade innan Einstein steg ut på arenan, verkade en fransman vid namn Pierre-Simon Laplace (1749-1829). Han var något av sin tids Carl Sagan eller Stephen Hawking: en framstående astronom och matematiker som gjorde stora insatser för att popularisera den newtonska fysiken, världssynen och kosmologin. Detta universum var stelt, livlöst och inte helt elegant, men man kan anta att Einstein nickade gillande åt den beskrivning Laplace gav 1814, av en verklighet där Gud minst av allt spelade tärning:

We may regard the present state of the universe as the effect of its past and the cause of its future. An intellect which at a certain moment would know all forces that set nature in motion, and all positions of all items of which nature is composed, if this intellect were also vast enough to submit these data to analysis, it would embrace in a single formula the movements of the greatest bodies of the universe and those of the tiniest atom; for such an intellect nothing would be uncertain and the future just like the past would be present before its eyes.

Denna bild av ett hypotetiskt, allvetande intellekt blev därefter känd som Laplaces demon. Att vi obetydliga människovarelser inte kan förutsäga i detalj vad som kommer att ske om ett år, eller ens om en timme, beror bara på att vi saknar nödvändig information, till skillnad från Laplaces demon. Universum är i sig determinerat — förutbestämt — och någon fri vilja existerar egentligen inte.

Vi tar inte längre Laplaces demon på fullt allvar. Kvantfysiken har infört ett obestämbart och sannolikhetsgrundat inslag i universums struktur och historia. Det har dock inte räddat vår fria vilja; att människan också styrs av slumpen är kanske inte särskilt mycket bättre än att allt redan är förutbestämt. Vi är alltjämt fråntagna kontrollen över oss själva.

*

DETERMINISMENS SJÄLVMOTSÄGELSE

Även betraktad som ren tankekonstruktion finns det ett intressant problem med Laplaces demon. Vissa författare som återberättade uppfattningen var noga med att det allvetande intellektet skulle vara ett övernaturligt väsen (en "demon"), befinna sig utanför universum och inte själv ingripa i det som skedde. Man kan misstänka att anledningen var denna:

Vad skulle förhindra det allvetande intellektet, om det nu själv är en del av universum och dess lagar, från att göra något annat än de förutsägelser han gjort, och därmed ogiltigförklara dem? När han väl satt sig över förutsägelserna, kan allt som sker i detta universum inte längre anses vara fullständigt deterministiskt och kausalt förutbestämt, och paradoxen är ett faktum. (Det är för övrigt i princip samma paradox som brukar användas som argument mot tidsresor: Vad skulle hända om någon reste tillbaka i tiden och utförde en handling som han vet inte blivit utförd, till exempel dödar sig själv som spädbarn?)

På ett djupare plan blir själva matematiken problematisk. Beräkningen blir omöjlig att utföra eftersom det allvetande intellektet samtidigt skulle behöva inkludera det pågående beräkningsarbetet i sina uträkningar. Det leder till en oändlig kedja av beräkningar av beräkningar av beräkningar… Den förutsägelse med åtföljande konsekvenser som ena beräkningen ger vid handen, måste modifieras av en ny beräkning och en ny förutsägelse med ytterligare konsekvenser, och denna nya beräkning och förutsägelse i sin tur. Det måste vara en principiell omöjlighet att genomföra, inte bara ett praktiskt problem. Och ett deterministiskt universum blir en självmotsägelse.

Tanken ligger nära till hands att det kanske är just därför kvantfysiken och obestämbarhetsprincipen är ett grundläggande inslag i vårt universum: på något ospecificerat sätt förhindrar det självmotsägelsen i fråga.

*  *  *

Läs detta som en uppföljning och förtydligande av förra posten. Problemet med Laplaces demon är förknippat med tankeexperimentet som beskrivs där. Men jag är fortfarande inte riktigt på det klara med hur fri/ofri vilja ska tolkas i sammanhanget.

ANDRA BLOGGAR OM: FRI VILJA • KVANTMEKANIK • KVANTFYSIK • RELATIVITETSTEORIN • DETERMINISM

/ Rickard Berghorn

Hur intressant eller ens väsentlig är egentligen frågan om människans fria vilja? Jag misstänker att problemet bitit sig kvar av rent historiska, ursprungligen teologiska skäl. Genom att förutsätta att människan har en fri vilja, är hon också ansvarig för sina handlingar inför andra och i synnerhet Gud. Människan avgör själv om hon hamnar i himlen eller helvetet.

Vetenskapligt betraktat måste problemet inte vara lika allvarligt. En människa utvecklar beteendemönster genom responsen på handlingarna. Blir responsen positiv behålls och förstärks beteendet; blir den negativ elimineras det — förenklat sett och enligt behaviorismen. "Bestraffning" och uppmuntran bör alltså anpassas efter hur väl de fungerar och vilka konsekvenser det ger, för individen och samhället i stort; både "bestraffning" och uppmuntran kan i fel sammanhang och i fel former bli kontraproduktiva. Vad som är rätt och fel här kan ofta vara en komplicerad fråga att avgöra, men det visar ändå att "bestraffning" och uppmuntran — negativ och positiv respons — är berättigat oavsett individen har fri vilja eller inte.

I sig är frågan inte nödvändigtvis existentiellt intressant. Men den kan ändå leda till vissa intressanta konsekvenser.

*  *  *

Det bästa argumentet mot den fria viljan som jag stött på, är mycket enkelt: Inget vi hittills vet om hjärnans funktioner och processer tyder på att en fri vilja skulle existera. Alltså är läget sådant att vi har all anledning att förneka den. En provisorisk sanning om man så vill.

Ändå känner jag mig inte tillfreds med det. Jag är tillräckligt cynisk för att utan problem kunna frånkänna människan en fri vilja, men det finns en invändning eller ett tankeexperiment som jag inte lyckas bortse ifrån. Detta:

Vilket experiment vi än utför med nuvarande eller framtida metoder på en försöksperson, och utfallet är förutsagt genom den-och-den teorin om hjärnans kognitiva funktioner, så kommer experimentet enbart att kunna upprepas med samma resultat så länge försökspersonen är omedveten om det förväntade utfallet. I annat fall har försökspersonen alltid möjligheten att välja om utfallet kommer att stämma överens med förutsägelserna eller inte. Med andra ord: Ett experiment som säkerställer människans i alla sammanhang ofria vilja kommer alltid att vara omöjligt att utföra.

Den psykologiska forskningen borde alltså till slut komma fram till en punkt där det blir omöjligt — obestämbart — att experimentellt avgöra ifall en handling beror på fysikaliska orsaker eller fritt val.

Den givna invändningen här är Benjamin Libets klassiska experiment, som visade att hjärnan bygger upp tendensen till en specifik handling bråkdelen av en sekund innan den blir medveten om valet. Men det är också en lam invändning, vilket Libet själv påpekade: Även om tendensen till handlingen existerar innan medvetandet om den, har försökspersonen ändå utrymme för att undertrycka handlingen innan den verkligen blir utförd. Sidan jag länkar till påpekar dessutom en metodologisk brist i experimentet: Försökspersonen behöver ett intervall inte bara för att utföra den fysiska handlingen, utan också för att utföra handlingen att avgöra i vilket ögonblick hon anser sig ha gjort det medvetna valet…

Hur ska det då tolkas? Är viljan ofri även om vi experimentellt inte kan säkerställa det? Jag tror att man i princip ställs inför samma problem som med Heisenbergs obestämbarhetsprincip inom kvantmekaniken (som förklarar det omöjligt att utföra en mätning på elementarpartiklar som samtidigt avgör till exempel både läget och rörelseriktningen hos en sådan). I tidig kvantfysik var det en öppen fråga ifall elementarpartiklarna verkligen betedde sig obestämbart eller inte. Men Köpenhamnstolkningen fastslog att detta är en del av elementarpartiklarnas verkliga natur, och inte bara visar på experimentutrustningens begränsningar.

Ska det egentligen tolkas som att den psykiska obestämbarheten, om den nu existerar, bara är ett slumpfenomen och inte har med fri vilja eller fritt val att göra? Det är möjligt, men jag är inte heller säker på att beteendemönstren under experimenten skulle kunna beskrivas eller förutsägas genom slumplagar. I alla händelser är det möjligt att försökspersonen skulle kunna omintetgöra också ett sådant utfall — ifall hon visste att det var det som förväntades…

Nu är jämförelsen mellan kvantfysiken och detta tankeexperiment kanske bara en ren analogi. Och även om det skulle visa sig att de båda formerna av obestämbarhet också har samma bakgrund, behöver man inte nödvändigtvis gå så långt i spekulationer om "kvantmedvetande" och hjärnan som kvantdator som vissa andra gjort. Det enda som skulle konstateras är att det finns en kvantfysikalisk obestämbarhet även i den biologiska hjärnan, men inte att den på det stora hela skulle lyda under andra lagar än de klassiska som vi redan nu förutsätter.

(Läs vidare kommentarer i nästa post: Laplaces demon.)

ANDRA BLOGGAR OM: FRI VILJA • MEDVETANDE • PSYKOLOGI • KVANTMEKANIK • KVANTFYSIK

/ Rickard Berghorn

Gôtt-gôtt. Edgar Allan Poe kommer att tolkas av den levande legenden och landets främste sångare Freddie Wadling på Göteborgs Stadsteater, i uppsättningen Korpen. Producenten kontaktade mig förra veckan för att skriva en presentation av Poe i programbladet — mot bra betalning dessutom, vilket knappast är minst viktigt. (Författare talar ständigt om pengar, om än helst privat; ju mindre inkomster de har på skrivandet desto mer prat. Inga skribenter är mer kapitalistiska än de "seriösa"…)

Jag har på känn att det är Wadling själv som föreslagit att jag ska skriva. Han var på gång att medverka i Necronomicon i Sverige men blev för upptagen av ett annat projekt. Det råkade för övrigt vara en pjäs om Carl-Michael Bellman skriven av min bekante och vid två tillfällen medarbetare Anthony Swerling. Så kan det slumpa sig i vår kulturella ankdamm.

(Swerling är en av de märkligaste personer jag lärt känna. Vi möttes av en händelse på 7-Eleven vid Stadsbiblioteket i Stockholm, där han alltid satt och skrev nätterna igenom bland uteliggare och överfestade pubbesökare. Men det är en annan historia.)

/ Rickard Berghorn

Hamlet famously marveled that humans were "noble in reason", "infinite in faculty", but experimental psychologists like Daniel Kahneman and the late Amos Tversky have shown that humans are actually often poor reasoners, easily fooled.

Gary Marcus i essän Metacognition For Kids

* * *

Där ser man, jag har inte riktigt kunnat hålla löftet om fler delar i bloggserien "Nördarnas paradis". Det beror främst på att jag saknat bredband sedan några veckor — bloggtexterna kan bara skrivas och redigeras online hos Blogsome. Men i väntan på del två: denna post går nog inte heller av för hackor.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har utnämnt sig till vår nations stolta bålverk mot allsköns pseudovetenskap och vidskepelse. Tyvärr tycks föreningen ha fått allt sämre rykte på sistone — kanske bland annat för att deras vilda västern-aktiga nätforum är föreningens ansikte utåt. Inte för intet hade jag detta forum i tankarna när jag skrev förra posten.

Nördarnas paradis: en programförklaring väckte viss oro där. Användarnamnet Lars A. bedyrade naturligtvis att han inte alls hade skrivit kommentaren som hade signerats med Garvarns användarnamn (och det är egentligen ingen större sak, eftersom kommentaren i sig var ganska oskyldig — men jag har överhuvudtaget goda skäl att porta Lars A. från denna blogg, vilket snart kommer att bli tydligt). Mer förvånande är att några debattörer blev rörande överens om att det inte går att avgöra varifrån ett meddelande kommer genom att jämföra ip-adresser. Det förtjänar bara en kommentar: Suck-Och-Stön…

Vad var upprinnelsen till debaclet? Tja, detta: Jag och Garvarn gnabbades i forumets slask, där garanterat icke-seriösa diskussioner utspelar sig. I bakgrunden häckade Lars A. och forumets administratör Henning Strandin, som av historiska anledningar är avogt inställd till mig, eftersom han haft sakligt dunderfel i en rad diskussioner mot mig (mer om det i "Nördarnas paradis" framöver). Läs och njut av det retoriska fyrverkeriet, som jag såg till att kopiera innan det blev raderat:

Nymodernism:

Akta så jag inte vrider om näsan på’re. Dude.

Garvarn:

Vi har råkats tidigare. Jag är inte speciellt orolig.

Nymodernism:

Nä, den där lilla näsan duger ju bara åt att lägga i blöt. Jag siktar in mig på ändalykten istället. Med en stor, fet jävla känga.

Garvarn:

Jag har redan sågat Dig jäms med fotknölarna några gånger, så Din känga kan ligga där den ligger.

Nymodernism:

Jag menade det både bildligt och inte. För övrigt ömmar din ändalykt sedan tidigare, fastän du aldrig erkänner sådant.

Men bort med dig nu. Jag har inte tid för töntaktigt irriterande myggor med stora uppsvullna rumpor.

Garvarn:

Du hoppar på blodiga stumpar. En rodnad på min ändalykt kan jag i det perspektivet bjuda på.

Lars A:

[Nymodernism], har du spöat skiten ur någon nån gång?

Nymodernism:

Ett par-tre gånger om året, mest för att hålla fightnerven i trim. Myggor plattar jag dock till med tummen. Eller viftar bort dem.

Garvarn tillhör senare kategorin. Mer energi är han inte värd, vid närmare eftertanke.

Garvarn:

Fototeknikmanglingen [gammal diskussion] tog skruv…

Nymodernism:

Se där, det skarpaste du vågade formulera

Garvarn:

Jag har läst Din levnadsteckning…

Nymodernism:

Bra. Då vet du vad som gör mig oberäknelig och farlig.

Mycket farlig.

Garvarn:

Ja, inte är det Din argumentation…

Nymodernism:

Bra bra. Då vet du vad som gäller både konkret och intellektuellt. Den uppsvullna metaforrumpan vågar du ju bara inte erkänna, som sagt.

Och varför – varför! – tillåter jag mig sådant här fånigt munhuggande? Det är bara Garvarn med följe som har dåligt självförtroende nog för att inte vända slikt ryggen.

PUNKT. Era nördar.

–

[En råversion av diskussionen kommer här.] 

Och härvid tog forumadministratorn tillfället i akt att avstänga mig tre veckor. För att jag – ta-dah! — skulle ha hotat med fysiskt våld. Lars A. å sin sida, som uppenbarligen är en ganska barnslig och omdömeslös människa, tyckte allt var oerhört roligt och började fjanta runt i forumet med manipulerade skämtbilder och ren lögnspridning — enligt honom skulle jag bland annat ha mordhotat Garvarn… Allt detta uthängdes till allmän beskådan tillsammans med min levnadsbakgrund och riktiga identitet, som Garvarn sedan tidigare hade grävt fram. Forumadministratorn Henning Strandin å sin sida såg knappast till att sätta punkt för smutskastningen.

Så går det till bland inkrökta nördar som inte tänker längre än näsan räcker.

* * *

Saken fick ett litet efterspel, som också har sina roliga poänger. Henning Strandin och jag diskuterade per mail, där jag anhöll om diverse ursäkter (vilket i stridens hetta blev till "avbön"):

Jag till Henning (2008-03-05):

> Och en sak till. Vår kommunikation fungerar mycket bättre om du slutar försöka ge mig instruktioner. Det fungerar ändå inte.

Det kan jag visst det, eftersom det jag skriver är relevant. Rucka på din omotiverade stolthet, Henning.

Henning till mig (2008-03-05):

Hahaha. Du missförstod mig tidigare. Skälet till att jag föreslog att du skulle sluta försöka ge mig instruktioner är att jag naturligtvis skiter högaktningsfullt i vad du tror, tycker, tänker och inbillar dig att du har rätt till. (Så mycket för dåliga-samvetet-teorin…) Så varför tjata? Det är inget personligt, jag skiter i vad de allra flesta tror och tycker, men du är den enda människa jag stött på som inbillar sig att någon ska göra "avbön" till dem. Avbön?? Är du Jesus, Gud eller en kung?

Det har vissa poänger, som sagt. Här kommer snart en kopia av mailen.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER

/ Rickard Berghorn

Det är tydligen inte riktigt god ton att klanka på nördar och nördighet. Nördar ses per automatik som en marginaliserad socialgrupp som redan har det tillräcklig svårt. Det var dem som satt på bänken i tjocka glasögon och utvaldes sist till handbollslagen på gympatimmarna i skolan. Det var dem som släpades bort från bokhögarna på biblioteket för att doppas i toastolen. Och det var dem som suktade mest efter blonda Anna i parallellklassen och blev allra mest dragna vid näsan, eftersom hon inte alls var så fascinerad av plattmaskarnas regenerationsförmåga och reproduktionscykel som de förväntade sig. Det är synd om nördarna.

Struntprat.

I den mån dessa välgödda skitungar från övre medelklass var offer, tar de igen allt med råge i andra sammanhang. Kultiverade inte minst i högskolevärldens skyddade verkstad blir de snart till ett gäng revanschlystna elitister, alltid måna om hierarkin i sin egen lilla flock och att positionera sig emot andra, mindre vetande individer. De sitter timme efter timme vid kafekoppe eller ölglaset och diskuterar datorer, vetenskapsteori, filosofi och litteraturvetenskap — uppenbarligen fullt övertygade om att tillhöra samhällets lysande toppar.

En och annan lyckas nu bli det, för att tala om Horace Engdahl och Peter Englund, men de flesta gör det icke. De kommer inte ens att lansera en marginellt betydelsefull teori. Det förhindrar dock ingenting.

Skulle det hända att omgivningen inte behandlar dem sålunda, beror det uppenbarligen på att den bara inte förstår sakernas rätta tillstånd. Steget till att inse den bittra sanningen — att alla andra är direkt ointresserade av deras närsynta och ofta rent meningslösa hårklyverier — kommer aldrig att tas, eftersom de inte ens är medvetna om att det steget finns. Så istället för en lagom dos ödmjukhet och verklighetsorientering, är överdriven arrogans legio bland nämnda akademiska nördar. De har ju snöat in sig i ett fack och ska bli doktorer och professorer, bevars.

Till yttermera visso vet de hur man enkelt kollrar bort både sig själva och andra i alla former av "dialektik". Det räcker med att börja peta med detaljer och formulera påståenden med  hjälp av intellektuellt doftande ordval. Att medvetet eller omedvetet villa bort sig bland träden är alltid ett enkelt sätt att slippa se skogen — och därmed krångel i form av rimlighet, omdöme, helhetsperspektiv och sinne för proportioner.

Detaljer är alltid det som nördens ögon drunknar i, vilket förklarar den enorma svårighet de har med att förstå även de enklaste resonemang och uttalanden, om de nu råkar hamnar i "dialektik" med personer utanför deras egna innersta kretsar.

*  *  *

Detta är programförklaringen för en fyra- eller möjligen femdelad bloggpostserie som jag avser att skriva den närmsta tiden. Det är dessutom ett löfte som jag kommer att hålla, till skillnad från ett par andra det senaste halvåret.

Slutligen suck, gäsp samt uttråkning. Den självklara invändningen som en och annan av er trycker på vid det här laget, är poänglös.

Ty just exakt, jag är uppvuxen bland nördar och har själv gott om nördiga personlighetsdrag. Grejen är bara den att en människa ändå kan göra korrekta iakttagelser av det här slaget, och inte själv behöver personifiera de dåliga sidorna han pekar ut — och även om det skulle vara så (Gud förbjude!) är iakttagelserna fortfarande inte mindre korrekta. Okej?

Bra. Då var den diskussionen avklarad. 

En gång i tiden var jag också mycket orolig över datorteknikens utveckling visavi boken och det tryckta ordet. Farhågorna har kommit grundligt på skam, även om det inte talas särskilt mycket om det (goda nyheter är aldrig populära) — som det är nu befinner sig litterturen och bokutgivningen i en guldålder. Och detta mycket på grund av just datortekniken: nya hjälpmedel för utgivaren och billiga tryckmetoder samt internetförsäljning. Genom Amazon och Bokus kan man beställa även de mest udda och marginaliserade böcker snabbare, billigare och smidigare än det någonsin varit genom ortens bokaffär.

Litterturen kommer att klara sig, men hur är det med den tryckta boken? Kommer den att ersättas med något slags elektronisk bok?

Fast den finns ju redan, praktiskt taget. Slog det mig häromdan. I ett halvår nu har jag haft min laptop med mobilt bredband; nästan alltid tillhands i väskan på bussar, tåg, kaféer och i sängen innan jag somnar. Med mig har jag inte bara hela internet att skrolla igenom och läsa, utan också mina 100 favoritfilmer, en samling pdf-böcker och egna och andras dokument från 15 år tillbaka. Jag har banne mig sällan läst lika mycket som jag gjort detta halvår — samtidigt som jag aldrig läst färre böcker (i själva verket bara en enda av Paul Davies, på Varbergs bibliotek). Hur nödvändiga är tryckta böcker och tryckta tidningar då?

Det är kanske lite bökigare att krypa ihop i favoritfåtöljen eller natta sig i sängen med en laptop, men knappast mycket mer; det är en vanesak. Och i alla händelser uppvägs det av fördelarna. Ännu mer behändiga laptopar kommer säker också efterhand.

Så alltså: Det finns inget behov av något sådant som "elektroniska böcker" eller "elektroniska tidningar". Nu när det finns laptopar.

ANDRA BLOGGAR OM: BÖCKER • LITTERATUR • ELEKTRONISKA BÖCKER • ELEKTRONISKA TIDNINGAR • INTERNET

/ Rickard Berghorn

JAG TROR

… att medvetandet inte är unikt för människan. Det speciella med den mänskliga hjärnan är en stor kapacitet för abstrakt tänkande och språkbaserade resonemang. Medvetandet kan å andra sidan betraktas som förmågan att uppleva — vår upplevelse av synintryck, smaker, ljud, varmt och kallt vatten över huden, hur hjärnan associerar detta till minnen och andra sinnesintryck. Kort sagt är medvetandet den subjektiva upplevelsen av vår existens.

Därför har vi ingen anledning att tro medvetandet skulle vara unikt för människan. Jag är säker på att vi skulle känna igen oss själva kusligt väl om vi fick förståelse för hur ett annat däggdjur — en katt, hund, häst eller hjort — upplever sin existens. De har samma upplevelse av hettan från solen och hur vatten svalkar, de känner samma ilska, rädsla och moderskärlek, ett sår ger dem exakt samma smärta. Kanske skulle vi också kunna känna igen många upplevelser hos en reptil eller fisk, även om deras "inre liv" antagligen är mycket mer begränsat.

Nej, jag är inte vegan eller beredd att gå särskilt långt i djurrättsfrågor. Men jag hoppas att inte bara "intelligensen" är en mänsklig egenskap, utan också självmedvetandet. Det skulle dämpa mitt småskavande samvete nästa gång jag sätter kniven i en biff.

*

JAG TROR OCKSÅ

… att medvetandet är en fråga om struktur och dynamik, inte ren neurologi.

Vi skulle känna igen oss väl i andra däggdjur, men kan man tala om medvetande hos alla djur? Kanske — i olika grader. Vissa bakterier och encelliga djur är ljuskänsliga och har en form av smaksinne. Redan det kan ge dem ett slags rudimentärt och mycket, mycket begränsat medvetande. Hur "stort" en organisms medvetande är, beror på hur många intryck den tar emot och kan processa till en existentiell upplevelse. Om man nu bygger vidare på mina tidigare antaganden.

Nu har en ljuskänslig bakterie inget nervsystem, än mindre någon hjärna. Behövs inte det för att ett medvetande ska existera, även ett mycket begränsa sådant? Inte nödvändigtvis. Mer komplexa organismer har utvecklat nervsystem för att på ett effektivt sätt kunna processa den betydligt större mängd intryck de mottar. Bakterien har uppenbarligen inte det behovet för att processa de få intryck den tar emot.

Jag vet att en sådan uppfattning hamnar snubblande nära den gamla tanken om panpsykism. Medvetandet kan betraktas som en egenskap hos (komplex) materia och inte något som föds först i en välutvecklad hjärna.

Det är lätt att rygga undan från den tanken, men jag tror att det i så fall bara beror på en gammal inarbetad fördom och kulturella — ursprungligen religiösa — föreställningar. Men betraktat från ett ateistiskt och materialistiskt perspektiv är det ingen definitiv skillnad mellan "ande och materia" — det kan inte finnas någon motsättning eller väsenskillnad mellan medvetande och fysiska processer.

Låt mig beskriva det så här: Fördomen ligger i att vårt medvetande och tänkande skulle vara något annat än dessa blinda fysiska processer och befinna sig i en egen upphöjd sfär. Vi går med på att ren biokemi och fysik ger upphov till det, men föreställer oss ändå att medvetandet är något väsenskilt; kanske som ett träd i förhållande till marken det vuxit upp ur. Men vad skulle det innebära om det inte alls är så — ifall vårt tänkande, vårt medvetande och våra upplevelser, helt enkelt vi själva, är helt integrerade i dessa fysiska och materiella processer? Tja, fenomenet som uppstår inför våra sinnen kan vara just detta slags abstrakta upplevelsesfär som vi kallar medvetande.* Vi begår misstaget att alltid betrakta den materiella verkligheten som bestående av kalla objekt, när de i själva verket borde kunna beskrivas som både objekt och subjekt. Åtminstone ur det perspektiv där den materiella verkligheten interagerar med sig själv…

Alltså som i den mänskliga hjärnan. Eller kanske till och med i en obetydlig bakteries biokemiska processer. 

– –

* Vår upplevelse av fri vilja kan också bero på det nämnda. Om vårt "jag" är en ren fysisk process borde föränderligheten hos det ena motsvara föränderligheten hos den andra. Jaget flyter med processen och kan alltså inte känna av sina egna deterministiska och kausala begränsningar. På sin höjd kan det bara se i efterhand eller hos andra "jag" vad som styrt en handling.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • FILOSOFI • NEUROLOGI • PSYKOLOGI • SPEKULATIONER • FRI VILJA • MEDVETANDE • MEDVETANDET

/ Rickard Berghorn

Tja, Nymodernisten kan väl göra som alla andra, fast förhoppningsvis bättre och intressantare: summera året som varit.

Årets flopp är egentligen något av det jävligaste jag varit med om, i alla händelser ett av de största sveken. Men det ledde trots allt till några goda följder som jag inte skulle vilja vara utan (se nästa post, lämpligt döpt till det klämkäcka "Årets flipp").

Det gick sig som så, att eder bloggskribent träffade en snäll — faktiskt mycket snäll — kvinna från Göteborgstrakten. Ganska snart blev det tal om att flytta tillsammans nu i höst. Det spekulerades i att skaffa barn. Allt gick åt helvete.

Det gick åt helvete av en rent löjlig anledning. Ty hennes snällhet nådde en rent himmelskriande nivå. Låt mig förklara.

Fram emot hösten märkte jag att något började hända. Det gick knappt att tala i telefon, alltid var det något annat som behövde fladdras vidare till. Hon ringde inte heller upp när hon lovat att göra det. Det verkade på mig som om det låg något slags nervositet och dåligt samvete i botten. Helt plötsligt var det också fullkomligt omöjligt att träffas när vi kommit överens om det — allt tänkbart och otänkbart lyckades kila sig emellan. Enligt flickvännen.

Efterhand — och först när jag blivit riktigt förbannad — kröp det fram vad allt egentligen handlade om. Den här kvinnan hade helt enkelt inte avslutat med sin förre pojkvän när hon umgicks med mig, och nu klarade hon inte av att bryta med honom. Det var tydligen synd om karln. Och tydligen behövde hon ta mer hänsyn till hans känslor än mina… ironiskt formulerat. Vad hon nu uttryckligen ville var att jag skulle "vänta" tills det gamla förhållandet (förhoppningsvis) ebbade ut. Eller med andra ord: Jag skulle snällt stå bredvid medan förre pojkvännen rullade färdigt i sänghalmen med henne.

Se där hur mesig snällhet kan korrumpera. Det är nästan dråpligt. Men tyck vad man vill, för mig fanns det bara en vettig sak jag kunde göra. Ridå för vårt förhållande.

*  *  *

Vad jag än skrev här, så har den här hösten och vintern varit ganska eländiga för mig. Men lyckligtvis kan saker och ting bara bli bättre när man väl befinner sig på botten. Läs vidare i nästa post.

/ Rickard Berghorn

Jag vet inte om ni vill placera detta i kategorin "nöje och lättsamheter" eller "freakshow" — men skåda Mamie Van Doren. Denna smaskiga böna, fotomodell och före detta skådespelare, råkar faktiskt vara över 75 år. Hennes modellkarriär har som synes förlängts drastiskt av en hel del plast, stag och inplantat.

På 50-talet var Mamie Van Doren (född 1931) en av de stora skönheterna på vita duken bredvid Marilyn Monroe och Jayne Mansfield, men med nackdelen att inte medverka i någon film som blivit riktigt klassisk. Hon är främst ihågkommen för sitt utseende, som förevigades av bland andra pinup-konstnären Alberto Vargas. På 60-talet hamnade hon på Hollywoods bakgård, i visserligen kreativa B-filmer som emellanåt producerades av den legendariske Roger Corman.

Den 70-åriga Mamie väcker en del pavlovska reaktioner, men själv känner jag inget större behov av att moralisera över henne. Hon har rätt till sitt eget liv, i synnerhet när vi andra inte har några konkreta anledningar att lägga oss i det. Lika lite som när det gäller homosexuella eller transpersoner. Det är ingen big deal.

Å andra sidan kan jag ha en cynisk förståelse för skönhetsoperationer, utseendefixering och åldersfobi. Vi lever ändå i en värld som är så jävligt inrättad att den som har ett fördelaktigt yttre får betydligt mer kärlek och fysisk närhet än den som råkar vara född i form av en dynghög. Mot den uppfattningen protesterar moralisterna lika pavlovskt, men först som sist står ändå saken klar: det finns en uppenbar anledning till att Joseph Merrick på sin höjd hade vänner men inte flickvän och kärleksliv. Och att inte ens moralisterna själva skulle vara beredda att ställa upp.

Vi fungerar alla så, vare sig vi vågar erkänna det eller inte.

ANDRA BLOGGAR OM: SKÅDESPELARE • FILM • SKÖNHETSOPERATIONER • FOTOMODELLER • PLASTIKKIRURGI

/ Rickard Berghorn