NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

Jag har just återinfört en post som jag började skriva 8 dec 2007 och fortsatte att arbeta på några månader därefter. Den kan läsas här: Ett anspråkslöst förslag.

Jag kallade posten så eftersom förslaget inte alls var anspråkslöst. Jag argumenterar där för att de fysikaliska fenomenen tröghet, massa och gravitation egentligen är termodynamiska effekter, och att en strikt termodynamisk beskrivning av allmän relativitetsteori kan bli det som överbryggar glappet mellan kvantfysiken och allmän relativitetsteori.

Jag höll härom dagen på att ramla av stolen, när jag fann att den holländske strängteoretikern Erik Verlinde just nu får mycket uppmärksamhet för nästan exakt samma hypotes, publicerad hos arXiv.org 6 december 2010 (finns att ladda ner som pdf här). Den enda skillnaden torde vara att han utgår ifrån teorin att universum kan beskrivas som ett hologram. Jag antar bara att kvantvärlden grundläggande sett är dimensionslös och att rumsdimensionerna uppkommer på en "högre" nivå; men de båda synsätten verkar inte vara oförenliga.

I abstractet beskrivs uppsatsen med dessa ord:

Gravity is explained as an entropic force caused by changes in the information associated with the positions of material bodies. A relativistic generalization of the presented arguments directly leads to the Einstein equations. When space is emergent even Newton's law of inertia needs to be explained. The equivalence principle leads us to conclude that it is actually this law of inertia whose origin is entropic.

Erik Verlindes hypotes var en av huvudnyheterna i senaste numret av New Scientists (20 jan 2010) och har diskuterats livligt på vetenskapsbloggar och sajter, bl.a. här och här. Verlinde själv har öppnat en blogg här, där han klargör och utvecklar sin hypotes.

Jag tog bort min bloggpost fram mot sommaren 2008 eftersom jag inte tyckte att alla trådar blivit tillräckligt väl sammanknutna, även om texten bara var att betrakta som en skiss. Å andra sidan är Verlinde själv tydlig med att han inte presenterar en färdig teori, utan bara pekar ut en riktning. Men jag fortsatte att fundera på idén och övergav den aldrig.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • FYSIK • SVARTA HÅL • RELATIVITETSTEORIN • ALBERT EINSTEIN • UNIVERSUM • ASTRONOMI • KVANTFYSIK • KVANTMEKANIK • ERIK VERLINDE • TERMODYNAMIK

Här en ny -- och faktiskt optimistiskt menad -- benämning på det framväxande mänskligheten.

Efter Homo habilis, Homo erectus, Homo neanderthalis, Homo sapiens, Homo ludens -- Homo cyberetis.

Jag framhåller detta eftersom Johan Huisingas postmoderna, intellektuellt tämligen förvirrade människa har övergått till den moderna, cybernetiska informationsmänniskan. Alltid grundläggande skeptisk, alltid infosökande och i synnerhet sanningssträvande -- och medveten om att större sanningar tenderar att bortkollras av andra intressegrupper (läs: politiskt och massmedialt tacksamma frågor).

Eller som professor Ioannidis skriver i den peer reviewade länken:

In this framework, a research finding is less likely to be true when the studies conducted in a field are smaller; when effect sizes are smaller; when there is a greater number and lesser preselection of tested relationships; where there is greater flexibility in designs, definitions, outcomes, and analytical modes; when there is greater financial and other interest and prejudice; and when more teams are involved in a scientific field in chase of statistical significance.

Och den som vill invända mot Ioannidis redan erkända slutsatser, kan ta en diskussion med mig.

Eventuella korrigeringar av latinet mottages tacksamt. Ty jag kan inte ett smack latin

[Tillägg 2010-10-09: DN om AGW efter Köpenhamnsdebaclet / Tillägg 2: Bevis för att alla med omdömet i behåll kunde avgöra från början att svininfluensan var en hysteriskt uppblåst ballong. Och efter detta visade det sig naturligtvis att svininfluensan var ännu mindre dödlig än tidigare uppskattningar (rapport 1, vilken bekräftades av rapport 2). Läs också denna artikel från DN: Var svinet en anka?]

/ Rickard Berghorn

[Återinför denna bloggpost från 2008-01-27, efter att ha varit raderad av naturliga skäl. VoF:are med Garvarn i spetsen utnyttjade den för att misskreditera mig som person.

Ska bara tydligt understryka att denna text är flera år gammal och att det mesta jag berättar var inaktuellt redan då. Andra saker har blivit mycket bättre sedan detta skrevs. Så t.ex. har min relation till släkten och föräldrarna blivit reparerat -- ingen skugga åt det hållet, alltså. -- Rickard Berghorn]

Jag är inte särskilt bra på att spela på någon offermentalitet. Kanske mest för att jag blivit uppfostrad med att sådant skulle tyda på svaghet; som offer är man löjlig och värd att bli hånad. Det är naturligtvis korkat, och jag skulle aldrig komma på tanken att tycka så om någon annan; men tabukänslan biter sig fast när det gäller mig personligen.

Ett annat skäl är min erfarenhet av att både vänner och närstående antingen inte vill lyssna när man öppnar sig, eller bara blir rädda och flyr fältet. Man har förväntat sig lagom doser av depression och allmän livsleda, när det istället visat sig handla om en smärre syndaflod. Då är det bättre att bita ihop och kämpa vidare för egen maskin. Eller på sin höjd förvandla erfarenheterna till halsbrytande självironiska farser, vilket jag gjorde som tonåring i några fanzines.

Antagligen är det fel. Folk kan visst förstå och ha förståelse, bara man trycker på rätt knappar. Jag kan ändå bara känna mig kluven till all exponering av depressioner, ångestsyndrom och självskadebeteenden som är så vanligt i vissa delar av bloggvärlden. Den som lyckas i sin offerroll tycks också mötas av överseende för praktiskt taget vad som helst, för att nu hinta åt stammisar hos den sociala sabotören, kvinnohataren och fascisten Dove With Gun. Nåja.

Visst är det nyttigt och läkande att få omgivningens sympati och förståelse, men att helt gå upp i offerrollen kan bara vara destruktivt. Vid någon punkt måste man också ta sitt jävlar anamma och ordna upp sina problem så gott man kan. Det ena utesluter inte det andra. Jag har haft god nytta av mitt "jävlar anamma" på detta område, men visst skulle allt ha varit betydligt mycket bättre om man samtidigt inte behövt vara så förbaskat ensam om allting.

*

SJU SANNINGAR

Jag tänker göra ett försök att lyfta på förlåten, så att säga. Tempus Fugit utmanade mig på att avslöja sju sanningar om mig själv, som länk i ett slags kedjebrev i bloggform. (Instruktioner: Länka till den som utmanat dig. Berätta sju sanningar om dig själv. Utmana sju personer. Lämna ett meddelande till dem du utmanar.)

Eftersom jag aldrig klarar av att göra något på lagom nivå, blev det inga vardagliga sanningar som hamnade på pränt när jag försökte. Och då kan jag lika gärna öppna fördämningarna på vid gavel. Så alltså, here we go med den smärre syndafloden:

1. Jag växte upp i en bitter arbetarefamilj i Småland. Någon riktig närhet eller bekräftelse mellan föräldrar och barn fanns knappast, men däremot nedvärderande kommentarer, hackande och förtryck i olika former som uppfostringsmetoder. Inga av mina syskon har mått särskilt bra och en av dem tar medicin mot depression. Men det var jag som drabbades värst, antagligen för att jag var ensam pojke.

2. I skolan ansågs jag vara svagt begåvad och placerades i "hjälpeklasser". På mellanstadiet började jag lida av panikångest och fick mediciner, som inte hjälpte. Om jag upplevde mig som värdelös tidigare blev det ännu värre nu: psykiskt sjuk dessutom. Vilket jag aldrig hört talas om att barn kunde vara.

3. Ångestsyndromen försvann efterhand, men från högstadiet och långt upp i vuxen ålder led jag av mycket stark social fobi. "Blyghet" är något tjejer kan tillåta sig och ändå få ett hyfsat liv med partner och familj, men för en ung kille finns det ingen nåd. Man kan vara hur begåvad och allmänbildad som helst (och jag förstod nu att jag trots allt inte hade några brister på det området); men är du bara en "blyg" kille kommer ingen att lyssna på dig. Förutom till viss del, ifall man lyckas kompensera det genom att till exempel skaffa en lagom aggressiv attityd (som jag såg till att utveckla, vilket inte var särskilt svårt... När det väl gäller, är jag expert på att munhuggas och verbalt sätta folk på plats).

4. På grund av min sociala fobi valde jag tidigt att inte fira högtider med släkt och syskon. Det här med förståelse är som sagt svårt, eller kanske bara jobbigt -- jag vet inte -- men släkt och syskon tycks inte ha accepterat min anledning. Och istället för att knappt bli hälsad på när jag var i Småland, slutade jag ha kontakt med dem. Då och då pratar jag och mamma i telefon, men inte mer.

5. För sådär 10-12 år sedan orkade jag inte längre med alla besvikelser och isoleringen jag samlat på mig -- och drabbades av en rad psykiska sammanbrott. Bland annat lades jag in på en psykavdelning och fick äran (?) att bli tilldelad Ted Gärdestads gamla psykiatriker. Jag lyckades kravla mig upp ur moraset genom att starta Aleph Bokförlag och tidskriften Minotauren. De två första böckerna redigerades mellan några av de mest kaotiska perioder jag haft.

6. Bokutgivningen ledde inte till guld och gröna skogar, och konflikter kom som på beställning med vissa medarbetare. Men det funkade ganska bra överlag. Det har gått åtta år nu utan att jag lidit av ångest eller använt psykofarmaka, vilket kanske är den största vinsten. Nu återstår bara att skaffa sig ett bra och tillfredsställande privatliv.

7. Jag vet sedan några år tillbaka att jag verkligen har lätt att skaffa vänner; flickvänner är inte heller något oöverstigligt problem längre. Så det ser hyfsat ljust ut som det är nu.

Och med denna lite mer optimistiska ton sätter jag punkt för mina sju sanningar; allt är inte bra, men ganska mycket bättre.

Härmed utmanar jag Allotetraploid, Marmeladkungen, Skor längtar ut och Testimony of the spade.

ANDRA BLOGGAR OM: SJU SANNINGAR • PSYKOLOGI • PSYKOFARMAKA

/ Rickard Berghorn

Sista delen i Nördarnas Paradis: Fallet Rundkvist och anledningen till att VoF-konflikten uppstod.

 *  *  *

Vem tusan är Martin Rundkvist? Det undrade jag också en gång i tiden. Jag undrar egentligen fortfarande vem han är -- eller snarare vem tusan han själv tror att han är...

Se här. En exklusiv Wikipedia-CV med foto och meritlista och personliga länkar och allt. [Sidan har redigerats sedan detta skrevs; versionen som åsyftas finns här.] Han har bidragit till en handfull småpublikationer (främst bara som redaktör, och i övrigt delat upphovsrätten med andra namn). Han är styrelsemedlem i den mellanstora föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) och ingår i redaktionsgruppen för deras ideella tidskrift Folkvett. Och han profileras som skeptisk debattör -- men i så fall är det något av en prestation att han inte ens blivit publicerad i VoF:s egna böcker. Några obemärkta publikationer, en doktorstitel samt medlemskap i en föreningsstyrelse gör honom inte "encyklopediskt relevant". Och i alla händelser inte förtjänt av en särskilt iögonenfallande presentation.

Dock, kastar man ett öga i redigeringshistoriken får man en förklaring till att artikeln alls existerar. Den skrevs ursprungligen av ip-adressen 80.217.3.154, som måste vara herr Rundkvist själv (ip-adressens övriga redigeringar sammanfaller med hans profession och intresseområden, liksom bostadsorten). Av naturliga skäl blev artikelns relevans snabbt ifrågasatt -- för vem tusan är Martin Rundkvist?

En relevansomröstning gjordes. Och som ni ser skulle artikeln ha raderats, om inte vår gamle bekanting SuperDupe (Mattias Öhman) hade blandat sig i leken och med nöd och näppe lyckats fixa till en rösts övervikt. Att denna minst sagt besynnerliga människa är djupt insyltad i VoF samt f.d. styrelsemedlem (se notisen Årsmötet), höll han lämpligt nog helt tyst om här.

Det är genom sådant hyckleri man skaffar sig en snygg personlig reklamplats på Wikipedia, med foto och allt -- om man är VoF-styrelsemedlem. Som historiken visar har artikeln sedan redigerats och utökats av SuperDupe och en rad andra VoFare, inklusive Rundkvist själv. Att Rundkvist numera också börjat polera rumpor i Wikipedias inre krets (se bildtexten till hans foto) borgar förstås också för att artikeln sitter där den sitter. [1]

*  *  *

Notera att SuperDupe i relevansdiskussionen nämner Rundkvists bidrag till tidskriften Minotauren. Saken är den att jag personligen, som tidskriftens redaktör, har haft lite för mycket att göra med denne herr Martin Rundkvist. Och den historien följer här, än mer patetisk.

På en litteraturkongress i Årsta 2005 fick jag veta att en viss "Martin Rundkvist" hade letat efter mig. Jag hade en aning om att jag sett namnet i något science fiction-fanzine i min mycket gröna ungdom, och att han vid något tillfälle frågat mig om mailadressen till en medarbetare, men i övrigt inte mer än så.

Nåväl, Rundkvist lyckades slutligen få kontakt med mig per mail. Han var en science fiction-, Tolkien- och Lovecraft-fantast [2], som skarpt beundrade min Lovecraft-utgivning på Aleph Bokförlag. Han visade sig också sitta i styrelsen för VoF. Hur han lyckats komma in där förstod jag inte riktigt, eftersom hans meritlista var ännu mindre imponerande på den tiden; men sådant kan man ju alltid fixa till på andra vägar.

Jag sympatiserade dock med föreningens syfte och såg att Rundkvist var en hyfsat god skribent. Det passade mig bra, eftersom jag var i behov av en krönikör till min tidskrift. Kort sagt föreslog jag honom att skriva en spalt om pseudovetenskap och skepticism i varje nummer.

Att det var fel person fick jag på känn ganska omgående. Av någon anledning skulle han prompt ta kommandot och avgöra vart vi skulle träffas för att diskutera samarbetet. Vi möttes dock på ett kafé i Forum Nacka. Dit kom han med näsan i vädret och skitarrogant attityd -- och erbjöd sig att betala ”den fattige redaktörens” fika... Jag suckade tydligt demonstrativt och uppmanade honom att tagga ner, och betalade självklart med egna pengar.

Fikasamtalet var sedan i och för sig ganska trevligt och givande, så jag fick intrycket av att vi var överens -- vilket vi icke var. Hans första krönika publicerades i Minotauren nr 29 (mars 2006). Jag anmärkte att den ju faktiskt bara till hälften handlade om det överenskomna ämnet (resten var främst Lovecraft-relaterade kåserier) och att han måste bättra sig på den punkten.

Därefter var jag i behov av att få tre krönikor levererade i en bunt. Det fick jag också, men fortfarande handlade de främst om helt andra saker än det överenskomna. Och ännu värre: av en slump upptäckte jag att en stor del av texterna -- såväl i den första krönikan som i dessa nya -- bara var kopierade från poster han redan publicerat på sin blogg.

Jag var vid det laget mycket trött på hans amatörmässiga beteende; och när han dessutom sade sig inte vilja foga sig till formerna i framtiden, såg jag samarbetet som avslutat.

Efter att bloggmaterialet skurits bort återstod bara hälften av Rundkvists texter. Dessa har jag ännu inte publicerat, eftersom Minotauren inte utkommit sedan dess; och jag tror inte heller att jag har lust att publicera dem i framtiden.

*  *  *

Men nu når vi fram till pudelns kärna. Jag ser det som mycket sannolikt att det är främst på grund av denna historia som Rundkvists bekanta -- inklusive vapendragaren SuperDupe -- har valt att i VoF:s forum överge alla etiska principer som administratörer, moderatorer och styrelsemedlemmar, och inleda den förtals- och smutskastningskampanj mot mig, som snabbt tog sig rent legendariska proportioner. Visst kunde jag skriva kontroversiella saker, liksom så många andra användare i det forumet; men reaktionerna jag fick blev rent sinnessjuka.

En viss Henning Strandin slog knut på sig själv för att låtsas att jag skulle ha hotat en annan användare med fysiskt våld -- en anklagelse som var lika absurd som den var grov, men som han också fick be om ursäkt för. Därefter höll sig åtminstone Strandin i bakgrunden, men smutskastningen togs över av främst Mattias Öhman (SuperDupe). Att jag i sammanhanget hade framfört kritik mot administratörernas märkligt räddhågsna behandling av Garvarn (d.v.s. den användare som sedan visade sig vara VoF-grundaren Hans Isaksson) gjorde förstås sitt till för att moderatorer och andra användare skulle förvandla forumet till en ännu större svinstia än den redan var.

Men, men. VoFsingarna har egentligen aldrig haft något substantiellt på fötterna i sina angrepp på mig, varför det ständigt blivit mest pinsamt för dem själva. De har praktiskt taget enbart producerat hysteriska personangrepp och krampaktiga hånfullheter. Den pinsamheten bär hela denna blogg vittne om, sedan 1,5 år tillbaka.

*  *  *

NOTER:

[1] Rundkvist försökte till och med skriva in sig själv i engelska Wikipedia, men blev grundligt desavouerad. Inte minst användaren DGG förklarar hur obetydliga hans meriter faktiskt är ("all works essentially uncited, according to Google Scholar. The titles make plain the extremely specialized nature of the books. The coeditorship of the journal (one of a small editorial board, not editor in chief) is not enough by itself, even if it were a major journal").

[2] I Wikipedias artikel om tolkienföreningen Forodrim infogade användaren Mrund (Martin Rundkvist) sig själv som föreningens "bemärkta medlemmar". Håhåjaja, tala om strebernolla.

/ Rickard Berghorn

Jag har äran av att vara den som introducerade Arthur Machen på svenska, med långnovellerna "Det inre ljuset", "Det vita folket" och "Den flammande pyramiden". (Det var också jag som "upptäckte" nuvarande bästsäljaren Johan Theorin, men det är en annan skrytvals ). Alephs utgivning av Machen uppmärksammades av bland andra BLM och Dagens Nyheter; och 2007 tog Alastor Press upp tråden och utgav Machens roman Drömmarnas berg (övers. Arthur Isfelt), vilken blev en stor kritikerframgång.

Alastor Press kommer nästa år att följa upp den utgivningen med Machens novellsamling The Three Impostors, antagligen på svenska döpt till De tre bedragarna.

Detta vet jag och kan berätta eftersom jag är bokens översättare. Förlaget betalar mig för övrigt hyfsat; inte alltid en självklarhet i den fattiga småförlagsbranschen. Hipp hipp hurra och länge leve Alastor Press.

/ Rickard Berghorn

Det är så märkligt, när man tänker efter. Man dejtar och umgås med svensk tjej efter svensk tjej. Man behöver aldrig förklara det som redan är självklart -- midsommarfirandet, folkhemmet, Olof Palme... Sedan råkar man över nätet träffa den första kvinnan man upplever direktkontakt med, den första man känner verklig gemenskap med. En gemenskap på knackig engelska där vi sitter i helt olika världsdelar, med helt annorlunda kulturella referensramar.

Då förstår man att den gamla floskeln verkligen är sann. Kultur är bara yta, rent mänskligt är vi alla samma varelser. Och att en stor del av problemen i världen verkligen beror på att människor så ofta inte förmår se mer än den ytan.

I december reser jag.

/ Rickard Berghorn

Är vi ensamma i universum?

Svaret brukar förmodas vara nej, också från vetenskapligt håll. Det mest populära resonemanget, formulerat främst av Frank Drake, kan kokas ned till detta: Universum är så oerhört stort och gammalt och innehåller så oerhört många andra stjärnor, att det är mycket osannolikt att liv -- inklusive intelligent liv och civilisationer -- bara har uppstått på vår planet.

Men håller argumentet streck rent logiskt? Det går också att vända på resonemanget: Att liv ska uppstå spontant är en sådan osannolik händelse, att det behövs ett universum av dessa dimensioner för att det alls ska kunna förväntas existera på ett eller ett fåtal ställen. Universums enorma storlek skulle, tillspetsat sagt, stå i proportion till hur sällsynt liv är... Det kanske finns liv på några få ställen, men vi kan mycket väl vara ensamma om det vi kallar intelligens. Vi blir mycket unika varelser -- och mycket, mycket ensamma.

Hur det verkligen ligger till, det vet vi helt enkelt inte. Vi vet att livets byggstenar existerar praktiskt taget överallt i universum, och att planeter är vanligt förekommande runt andra stjärnor. Men samtidigt har vi inte funnit något tecken på att liv uppstått någon annanstans än på Jorden. Vi har inte på planeter och månar i vårt grannskap, där liv tycks ha varit möjligt i olika former, funnit ett spår av det, även om media då och då rapporterat annorlunda. SETI-projektet har kammat noll, och Fermis paradox har fortfarande inte något slutgiltigt svar.

Å andra sidan kan vi rannsaka våra motiv till själva frågeställningen. Frågan "ensamma eller inte" går tillsynes tillbaka på en historisk, för-vetenskaplig tanketradition. I mänsklighetens gryning var det naturligt att tänka på oss själva som ensamma, eftersom vi saknade kunskaper om att Jorden och solen bara var två himlakroppar bland nära nog oändligt många liknande. Gud hade skapat en livsbärande jord och en människovarelse till sin egen avbild. När sedan den moderna astronomin slog igenom med Copernicus och Galileo på 1500-1600-talen, blev det också viktigt av teologiska skäl att bena ut problemet "ensamma eller inte". Frågan blev faktiskt teologiskt akut och hamnade på dagordningen inte minst på grund av Giordano Bruno. Är vi fortfarande i denna dag så upptagna av frågeställningen om utomjordiskt liv på grund av ett inrotat och religiöst präglat, kulturellt tankemönster, och inte för att frågan i sig är särskilt naturvetenskapligt relevant?

/ Rickard Berghorn

Ser att Peter Wolodarski fjantade sig i Dagens Nyheter 1/11. Eftersom han är DN:s politiska redaktör, skriver han som man så ofta kan förvänta sig av en politisk skribent: sofistikerat skitsnack i form av halvkvädna visor med tillgjorda spekulationer och insinuanta antaganden. Säga vad man vill om Jan Guillou, men ännu har inget framkommit om att han verkligen bedrivit någon omfattande eller allvarlig spionverksamhet.

Det mest troliga är att Guillou helt enkelt utnyttjade KGB-kontakterna för att skaffa fram uppgifter han kunde utnyttja som journalist, och då främst underlag till IB-affären -- en journalistisk prestation som brukar anses vara beundransvärd. Detta rimmar också bra med Guillous egen ursäkt: han utnyttjade sina kontakter för journalistisk vinnings skull.

Herr Wolodarski är minst av allt ensam om sina halvkvädna visor i denna fråga. Att bakgrunden till Guillous KGB-kontakter sannolikt är den jag just skissade upp, inser säkert hela kören inklusive Wolodarski; men eftersom den slutsatsen inte särskilt väl passar deras vilja att skita ner Guillou, låtsar de sig istället ana en osynlig, smutsig och illaluktande byk någon annanstans.

Tillägg 10/11: Vad gäller tillgjorda spekulationer och insinuanta antaganden, så besvarade Guillou ett gäng sådana i gårdagens SvD. Det är dessutom fortfarande oklart varför IB-avslöjandet helt plötsligt skulle vara förkastligt beroende på varifrån uppgifter kom.

/ Rickard Berghorn

SVARTA HÅL PÅ 1700-TALET?

Svarta hål är en konsekvens av allmän relativitetsteori. När stjärnor av tillräckligt stor massa dör och krymper samman, blir deras densitet så hög att inget kan undfly deras gravitationsfält. Materia såväl som ljus och strålning uppslukas in mot det svarta hålets centrum, där tid och rum kollapsar. Denna konsekvens av Albert Einsteins teori upptäcktes 1930 av den indiske astrofysikern och sedermera nobelpristagaren Subrahmanyan Chandrasekhar.

Det är dock ganska vanligt förekommande i populär vetenskapshistoria att hävda att existensen av svarta hål förutsades redan på 1700-talet. Hur kommer det sig?

Den franske astronomen Pierre-Simon Laplace spekulerade om "mörka stjärnor" 1796, och var sannolikt påverkad av den engelske naturfilosofen John Michell som gjort samma spekulation 1784. Dessa utgick ifrån dåtidens antagande att ljus bestod av partiklar med viss massa och därför påverkades av gravitationen. En tillräckligt massiv kropp skulle alltså kunna ha så stark gravitation att ljuset som utsändes från dess yta så att säga skulle falla tillbaka -- det resulterade i en "mörk stjärna".

Under 1800-talet tappade astronomerna intresse för dessa hypotetiska mörka stjärnor, eftersom synen på ljusets natur förändrades. Ljus sågs inte längre som bestående av partiklar, utan som ett elektromagnetiskt vågfenomen. Eftersom ljusvågorna saknade massa ansågs de inte kunna påverkas av gravitationen.

*

NEJ, BARA DÅLIG HISTORIESKRIVNING...

Men tyvärr. Här får nog idéhistorikern förstöra en god historia. Michells och Laplaces spekulation om svarta stjärnor var en intressant konsekvens av den newtonska fysiken i kombination med dåtidens syn på ljusets natur, men den har knappt någonting att göra med våra moderna, relativistiska svarta hål. Det finns en ytlig likhet i att båda fenomenen uppslukar ljuset, men där tar också jämförelsen slut.

Det som utmärker svarta hål är inte att ljuset uppslukas, utan att tid och rum kollapsar i dess starka gravitationsfält. Att de blir "svarta" är bara en bieffekt av detta. Någon sådan kollaps förekom inte hos Michell och Laplace; inom dåtidens newtonska fysik existerade tid och rum oberoende av materia och strålning. Där var inte heller ljusets hastighet den högsta gränsen för hur snabbt något kunde röra sig -- det var alltså teoretiskt möjligt att uppnå en tillräckligt hög flykthastighet för att lämna ytan också hos den svarta stjärnan.

Att Michell och Laplace kunde spekulera om svarta stjärnor berodde dessutom på en historisk slump. Det råkade bara vara så, på deras tid, att ljuset tillskrevs en partikelnatur och därmed massa. Det är i grunden annorlunda med den relativistiska fysik som utgör bakgrunden till svarta hål. Tid, rum, ljusets natur, ljushastigheten, massan och gravitationen är i relativistisk fysik beroende av varandra. Einstein lyckades påvisa hur allt detta hänger samman i en kosmologisk helhetsväv, varför det inte heller är en slump att även ljuset anses påverkas vid en gravitationskollaps.

Anekdoten om 1700-talets svarta hål är i själva verket ett bra exempel på en kardinalsynd bland historiker: anakronistisk historieskrivning. En historiker av facket bör i möjligaste mån ignorera sin egen tid och den moderna synen på likartade fenomen och uppfattningar, och istället försöka ta reda på hur sakerna tedde sig på dess egen tid -- vilken kontext fenomenen eller uppfattningarna de facto hade, och utifrån vilka referensramar dåtidens människor betraktade och bedömde dem. Först därefter kan historikern gå vidare och utröna om det verkligen finns något kausalt samband mellan detta och moderna idéer eller uppfattningar.

Ibland finner man fascinerande samband och äkta exempel på framsynthet hos äldre tiders tänkare. Andra gånger finner man att sambanden bara är skenbara. 1700-talets påstådda förutsägelse av svarta hål är tyvärr exempel på detta senare.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • FYSIK • SVARTA HÅL • RELATIVITETSTEORIN • ALBERT EINSTEIN • UNIVERSUM • ASTRONOMI • IDÉHISTORIA • VETENSKAPSHISTORIA

Johan Lundberg själv gjorde en kommentar till förra posten, men tipsade också om den i sin egen blogg. Jag gjorde i min tur en kommentar där, som följer:

Jag vet inte vad som åsyftas med den omedelbara kontexten i OEI-debatten här, men vad jag förstått av den egentliga anledningen till upprördheten är ungefär detta: Sverige är en kulturell ankdamm, i synnerhet vad gäller poesiutgivningen, där man helt enkelt känner ett behov av att sluta sig samman och förstärka varandra som något slags överlevnadsstrategi. Och just detta kritiserades i OEI-debatten.

Men inte heller så sett har jag förståelse för reaktionerna. Det finns inte någon motsättning mellan mångfald och "sammanslutning" - tvärtom är det vitaliserande och förhindrar inavel.

Men det finns säkert ännu ett skäl till upprördheten. Johan Lundberg och Axess företräder en konservativ, högerinriktad politik och är därmed ett främmande och dovt hotfullt inslag i kultur-Sverige, som i övrigt till sin natur är vänstervriden och delvis rent socialistisk. Alla uttalanden från Axess-håll mottas med misstänksamhet och onda aningar. Politik har ju också, i likhet med religion, en förmåga att förvrida huvudet på folk.

*  *  *

En antagligen inte oviktig anledning till vänstervridningen är att de kulturella hjulen i vårt relativt lilla språkområde hålls rullande genom statliga stöd och bidrag. Hur rätt eller fel detta är kan man alltid diskutera; jag själv intar en lagom mellanställning. Bidragsgirigheten går ofta till överdrift, men ett generöst statligt stöd behövs.

Hur får man då en Bonnier-författare att börja tugga på en? Tja, gör förslagsvis som jag gjorde 2006: skämta lagom vänskapligt om att socialistiska NN minsann arbetar för det svenska storkapitalet. Och... herrejävlar!

Hon högg till i samma sekund. Blodet sprutade inte, men närapå. Axeln blev såväl gul och blå i veckor efteråt. Och ännu idag har jag kvar ett ärr i form av tandmärken, ungefär en decimeter ovanför tatueringen med Aleph Bokförlags logga.

Socialism och kapitalism i ohelig allians är livsfarliga saker.

/ Rickard Berghorn

Någon frågade mig privat om jag kunde förklara vad jag menade med "pladder och tjafs" i kommentarerna till förrförra posten, angående poesidebatten runt OEI. Det gör jag så gärna.

Jag antar att Pål syftade på den så kallade OEI-debatten, som initierades av att tidskriften Axess' redaktör Johan Lundberg skrev en debattartikel i Expressen 22 maj 2007, och snart fick skarpt mothugg i Dagens Nyheter från en av dem Lundberg kritiserat: poeten och kritikern Anna Hallberg. Johan Lundberg svarade på detta; och sedan var evighetsdebatten i full gång. Upprördheten var stor och de flesta talade i egen sak -- vilket aldrig borgar för särskilt mycket nyanser och saklighet. Tidskrift.nu gjorde en sammanfattning av inledningsskedet till debatten här.

Så vad var problemet, egentligen? Johan Lundberg argumenterade (bara alltför bra, kan tänkas) för att poesitidskriften OEI och kretsen runt den har för stort inflytande och dominans över poesiutgivningen i Sverige, vilket lett till likriktning:

Ser vi till lyrikutgivningen, domineras den av föregivet avantgardistiska formexperiment, med rötter i 60-talets konkretism och så kallade languagepoesi.

Kretsen runt tidskriften bildar ett kotteri som ger sig själva och likasinnade förmåner och utrymme (recensioner, artiklar, essäer o.s.v.) på bekostnad av konstnärer med annan inriktning. Hans debattartikel finns här.

Så, hur besvarade den utpekade och kritiserade Anna Hallberg detta? Tja... Se hur en vettig debatt gick om intet:

Johan Lundbergs tes är att det råder en stor och hemsk konspiration i samtiden, "en intolerant maktbas kring tidskriften OEI", och elakast av dem alla är Anna Hallberg, det vill säga jag. [...] Att klumpa samman alla de författare, konstnärer, översättare och skribenter som genom åren medverkat i OEI -- och samtidigt tillskriva dessa hundratalet personer en likriktad gemensam agenda -- är aningen lättvindigt. [...] han använder nästan hela Expressens kultursida för att demonisera mig och mitt skrivande

Lundbergs kritik visste alltså var den tog. Och ett tydligt tecken på att kritik är berättigad brukar vara att den väcker just OMÅTTLIG upprördhet.

Men om Johan Lundberg hade så fasligt fel, skulle Anna Hallberg faktiskt inte behöva förvränga vad han verkligen skrev; och Lundberg skrev naturligtvis ingenting om en "konspiration" eller att kretsen kring OEI skulle ha en "agenda". Varje normalbegåvad människa förstår utmärkt väl att han bara syftade på den sortens gruppdynamik och -psykologi som är ack så vanlig bland människor.

Johan Lundberg gav ett skarpt svar till Hallberg, där han naturligtvis tillbakavisade alla anklagelser om "konspirationsteorier". Men se, Jenny Högström följde Hallberg i spåren i Helsingborgs Dagblad. Hon undrade under rubriken "Svenskt poesikotteri?" varför det är så provocerande med en tidskrift som OEI. Och därmed nådde dumskan en ännu högre nivå: det var plötsligt Johan Lundberg och inte Anna Hallberg som tappat koncepterna... [1]

Den artikeln av Högström är tyvärr inte kvar på nätet, men hon följde upp den med Svenskt poesikotteri II, som åtminstone på mig ger ett lagom förryckt intryck. Och jag tror också ni får samma intryck...  Varför, kära kulturväktare, är det så provocerande med kritik mot OEI?

Vid detta laget hade en strid ström av jävspersoner uttalat sig, i allmänhet lika OMÅTTLIGT upprörda. Johan Lundberg gjorde ännu ett inlägg i Expressen, där han tvingades fortsätta förklara att det inte skulle handla om "konspirationer" och "sammansvärjningar".

Debatten fortsatte långt efter detta, men jag känner liksom inget behov av att fördjupa mig i det.

*  *  *

Den som har mycket med "intellektuella" att göra, märker snabbt att det finns en skön konst de älskar att hänge sig åt: konsten att medvetet missförstå. Genom att låtsas att saken handlar om något annat än den gör, kan man alltid undvika kärnpunkter, tillskriva debattmotståndaren ofördelaktiga åsikter och avsikter, samt bygga upp berg eller skyddsmurar av halmgubbar. Men vad dessa människor sällan förstår, är att det just är en skön konst. Man kan inte hitta på saker efter fritt behag, bara för att man är skitskraj för det som faktiskt har sagts.

Ty det leder alltför lätt till att man själv bara framstår som omåttligt korkad.

Och det är också därför "intellektuella" så ofta verkar vara just det -- märkligt korkade och förvirrade...

--

NOTER:

[1] Detta är ett intressant fenomen, som inom psykologin brukar kallas projektion.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: OEI-DEBATTEN • HJÄRNSLÄPP • OEI • AXESS • KULTURDEBATT • JOHAN LUNDBERG

"I'm a deadly powerful SciFi-nerd! I'm a VoFSING!"

... Och här har VoFsingarna en riktig
läckerbit åt sig: den högt beundrade Garvarn
himself, från omslaget till hans
enda bok.

*  *  *

Ursäkta, gott folk. Jag kunde bara inte avhålla mig Första bilden kommer sig förstås av det som alla införstådda redan vet: att SciFi-fans är gravt överrepresenterade bland Vetenskap och Folkbildnings-nördarna. Och den andra bilden -- ja, det är som det är... Bilden finns till allmän beskådan också här.

(För övrigt en recension av Ciderhusreglerna, där vår bittre skribent gnällspikar sig fram till ett oväntat konstaterande: att "det vedervärdiga Hollywood faktiskt fortfarande någon gång kan producera riktigt bra film". Bara en jubelåsna som Jesper Jerkert med rumpnära följe kan låtsas att det inte finns några som helst likheter mellan Garvarn och Hans Isaksson...)

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER • JESPER JERKERT • GARVARN

I år utkom sista numret av Jules Verne-magasinet. Redaktören Sam J Lundwall trappar med andra ord ner sitt engagemang för fantasikutgivningen ytterligare -- praktiskt taget till scratch. Delta gick för högtryck på sin tid medan Lundwall också hade en internationell författarkarriär, sedan följde Fakta och Fantasi med en relativt omfattande men mer smal och personlig utgivning. De sista tio åren, ungefär, har Lundwall bara utgivit JVM och överhuvudtaget frånsagt sig all kontakt med övriga fantastik-Sverige. Smått klassiska är de förtryckta Nej Tack-brev han numera skickar till journalister och kulturskribenter när de vill intervjua honom eller få ett uttalande.

Det står honom naturligtvis fritt att göra. Om han personligen vill lämnas ifred, har han rätt att bli lämnad ifred. Och om det ligger någon bitterhet i botten, så förstår jag honom; det finns få människor som är lika missunnsamma som science fiction-fans. Man har alltid letat med ljus och lykta efter allt som kan kritiseras eller misstolkas hos honom, nu när det finns så goda skäl att uppskatta det han gjort...

*  *  *

På Facebook existerar en Sam J Lundwall Fanclub. Med tanke på det ovan nämnda var det väl bara väntat att Lundwall själv snart skulle höra av sig -- och framföra önskemålet att fanklubben skulle läggas ned.

En sådan önskan har han rimligtvis också rätt att framföra; och det är rimligtvis medlemmarna som avgör om de vill följa önskemålet eller inte. Låt mig göra en förtydligande jämförelse: Jag gillar inte att folk läser den första novellsamlingen jag skrev och utgav på eget förlag, jag kan till och med avråda folk från att läsa den; men i slutändan är det naturligtvis ändå upp till andra ifall de vill göra det eller inte. Sånt är livet.

Det som förvånade var snarare att John-Henri Holmberg plötsligt kröp fram ur ett hörn och påstod att Lundwall ville få fanklubben nedlagd eftersom han var medlem, men att han (Holmberg) minsann skulle bära sitt kors och lämna gruppen. Den tolkningen hade nog ingen en tanke på innan Holmberg själv lanserade den. Däremot var det mäkta konstigt att Holmberg från början gjort sig till medlem, eftersom de -- åtminstone enligt Holmberg -- är något av dödsfiender.

Det finns en gammal fejd i botten här, som jag inte vet ett smack vad den handlade om. Men däremot vet jag att det sedan lång tid tillbaka enbart är Holmberg som håller liv i den offentligt. Det brukar då gå till just så här: Holmberg får en anledning att påminna sig det gamla grollet, han suckar tungt över att Lundwall aldrig kan glömma det -- och några sf-fans stämmer duktigt in i en lika suckande kör. Vilken långsint skurk han är, Lundwall, som aldrig kan glömma!

Att Lundwall faktiskt inte andats ett ljud om detta -- den aspekten lyckas herr Holmberg skickligt kollra bort.

Hur som helst blev det inte mycket med Sam J Lundwall Facebook-fanklubb. Medlemsantalet är litet och bara något troll syns ströva i ödebygden.

*  *  *

Angående Sam J Lundwall, ett litterärt spåneri:

Lundwall argumenterar i Den fantastiska romanen del 2 för att den svenska visklassikern Hjalmar och Hulda skulle vara en snällare omarbetning av den benskramlande balladen Alonzo den tappre och skön Imogene av M G Lewis, i dennes gotiska skräckklassiker The Monk (1796). Lewis' ballad hade i svensk tolkning utgivits som skillingtryck i början av 1800-talet. "Hjalmar och Hulda" skrevs av Wilhelmina Stålberg och publicerades 1843.

Dock, om man (som jag råkade göra i veckan) läser igenom den medeltida Balladen om Ebbe Skammelsson, ser man snart att det i grundstrukturen egentligen är samma berättelse som i "Hjalmar och Hulda". Stålberg kan möjligen ha varit inspirerad av skillingtrycket efter Lewis, men olika versioner av balladen var antagligen spridda över Europa långt innan Lewis skrev sin roman 1796.

Det antagna sambandet mellan Lewis och Stålberg kan alltså problematiseras ganska duktigt, och är som upplagt för en Halloween-helgs efterforskningar. Ett ytterst intressant ämne, och antagligen lika meningslöst. Gott så.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: SAM J LUNDWALL • SAM J. LUNDWALL • FANTASTIK

Sedan i våras har jag smått snigelaktigt arbetat för att återstarta mitt bokförlag Aleph, som fram till 2007 utgav sexton böcker och nära 30 nr av tidskriften Minotauren. Förlaget deltog på Textmässan 2009 där jag återknöt gamla kontakter; och det förvånade först och främst mig själv hur många människor jag lärde känna under de där åren, som för mig mest var ett enormt och ganska otacksamt slit.

I höst har jag plockat med den nya hemsidan, som ni hittar här:

Aleph Bokförlags nya hemsida

Designaren av sidan -- Alephs gamla illustratör och omslagslayoutare Jonas Anderson -- insisterade på att det skulle finnas en förlagsblogg. Eftersom jag är en tämligen lat människa (och lata människor är praktiskt lagda), slog det mig att jag helt enkelt bör låta Nymodernism ta den platsen. Denna blogg kommer alltså att utvecklas till en kombinerad personlig blogg och förlagsblogg. Det innebär rimligtvis också att den blir mer aktiv än den varit sedan ett-två år tillbaka.

Antagligen innebär det något mindre av det jag hittills sysslat mest med (roat mig kungligt med att reta VoFsingar till hysteri), och istället lämna plats för inlägg av större intresse för Alephs läsare.

Alltså. Vi kör på!

/ Rickard Berghorn

Ikväll inte särskilt mycket mer än en länk till Wikipedias artikel om Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Kolla speciellt in avdelningen Kritik och vad som sägs i avdelningen Långa citat på diskussionssidan. Jag ska nog gå med i fanklubben för användaren "Colombo", vem nu det kan vara.

Striden gällde alltså ett citat från Per-Anders Forstorp, en KTH-forskare och docent i vetenskaplig kommunikation. Han har granskat den svenska skeptikerrörelsen och i två uppsatser samt flera föreläsningar framfört skarp kritik mot Vetenskap och Folkbildning. De som följt "Nördarnas paradis" ser att han får in en klockren fullträff när han sammanfattar:

Anspråken på att vara "vetenskapens publika väktare" är en roll som VoF tagit på sig och de kan ytligt framstå som välvilliga försvarare av allmänhetens bästa. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer. De driver långvariga kampanjer mot oliktänkande i olika medier. Föreningens självpåtagna roll i den samhälleliga vetenskapskommunikationen är knappast en relevant position för de krav på vetenskapskommunikation och kontakt mellan medborgare och experter som ställs i vår tid (Irwin & Michael 2003).

Hela texten finns här (publikation vid workshopen Vetenskapskommunikation på Nobelmuséet, feb. 2008).

Hur reagerade då VoF-styrelsemedlemmar när detta publicerades? Tja, exakt så som man kan förvänta sig av dessa gaggiga nördar:

"Per-Anders Forstorp är en löjlig pajas ... befängt elände ... löjlig pajas ... löjlig pajas."

Detta är kontentan av reaktionen från styrelsemedlemmen och nätforumets smått besynnerliga överhuvud Mattias Öhman (SuperDupe) -- han bekräftade alltså med bravur det Forstorp skriver. Den löjlige pajasen Öhmans utbrott i forumet är dock så befängt eländigt och bittert kränkande att jag inte gitter länka till det. Googla fram det, den som vill.

Nu är det dags att sova. Gott.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER