NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

Det är så märkligt, när man tänker efter. Man dejtar och umgås med svensk tjej efter svensk tjej. Man behöver aldrig förklara det som redan är självklart -- midsommarfirandet, folkhemmet, Olof Palme... Sedan råkar man över nätet träffa den första kvinnan man upplever direktkontakt med, den första man känner verklig gemenskap med. En gemenskap på knackig engelska där vi sitter i helt olika världsdelar, med helt annorlunda kulturella referensramar.

Då förstår man att den gamla floskeln verkligen är sann. Kultur är bara yta, rent mänskligt är vi alla samma varelser. Och att en stor del av problemen i världen verkligen beror på att människor så ofta inte förmår se mer än den ytan.

I december reser jag.

/ Rickard Berghorn

Är vi ensamma i universum?

Svaret brukar förmodas vara nej, också från vetenskapligt håll. Det mest populära resonemanget, formulerat främst av Frank Drake, kan kokas ned till detta: Universum är så oerhört stort och gammalt och innehåller så oerhört många andra stjärnor, att det är mycket osannolikt att liv -- inklusive intelligent liv och civilisationer -- bara har uppstått på vår planet.

Men håller argumentet streck rent logiskt? Det går också att vända på resonemanget: Att liv ska uppstå spontant är en sådan osannolik händelse, att det behövs ett universum av dessa dimensioner för att det alls ska kunna förväntas existera på ett eller ett fåtal ställen. Universums enorma storlek skulle, tillspetsat sagt, stå i proportion till hur sällsynt liv är... Det kanske finns liv på några få ställen, men vi kan mycket väl vara ensamma om det vi kallar intelligens. Vi blir mycket unika varelser -- och mycket, mycket ensamma.

Hur det verkligen ligger till, det vet vi helt enkelt inte. Vi vet att livets byggstenar existerar praktiskt taget överallt i universum, och att planeter är vanligt förekommande runt andra stjärnor. Men samtidigt har vi inte funnit något tecken på att liv uppstått någon annanstans än på Jorden. Vi har inte på planeter och månar i vårt grannskap, där liv tycks ha varit möjligt i olika former, funnit ett spår av det, även om media då och då rapporterat annorlunda. SETI-projektet har kammat noll, och Fermis paradox har fortfarande inte något slutgiltigt svar.

Å andra sidan kan vi rannsaka våra motiv till själva frågeställningen. Frågan "ensamma eller inte" går tillsynes tillbaka på en historisk, för-vetenskaplig tanketradition. I mänsklighetens gryning var det naturligt att tänka på oss själva som ensamma, eftersom vi saknade kunskaper om att Jorden och solen bara var två himlakroppar bland nära nog oändligt många liknande. Gud hade skapat en livsbärande jord och en människovarelse till sin egen avbild. När sedan den moderna astronomin slog igenom med Copernicus och Galileo på 1500-1600-talen, blev det också viktigt av teologiska skäl att bena ut problemet "ensamma eller inte". Frågan blev faktiskt teologiskt akut och hamnade på dagordningen inte minst på grund av Giordano Bruno. Är vi fortfarande i denna dag så upptagna av frågeställningen om utomjordiskt liv på grund av ett inrotat och religiöst präglat, kulturellt tankemönster, och inte för att frågan i sig är särskilt naturvetenskapligt relevant?

/ Rickard Berghorn

Ser att Peter Wolodarski fjantade sig i Dagens Nyheter 1/11. Eftersom han är DN:s politiska redaktör, skriver han som man så ofta kan förvänta sig av en politisk skribent: sofistikerat skitsnack i form av halvkvädna visor med tillgjorda spekulationer och insinuanta antaganden. Säga vad man vill om Jan Guillou, men ännu har inget framkommit om att han verkligen bedrivit någon omfattande eller allvarlig spionverksamhet.

Det mest troliga är att Guillou helt enkelt utnyttjade KGB-kontakterna för att skaffa fram uppgifter han kunde utnyttja som journalist, och då främst underlag till IB-affären -- en journalistisk prestation som brukar anses vara beundransvärd. Detta rimmar också bra med Guillous egen ursäkt: han utnyttjade sina kontakter för journalistisk vinnings skull.

Herr Wolodarski är minst av allt ensam om sina halvkvädna visor i denna fråga. Att bakgrunden till Guillous KGB-kontakter sannolikt är den jag just skissade upp, inser säkert hela kören inklusive Wolodarski; men eftersom den slutsatsen inte särskilt väl passar deras vilja att skita ner Guillou, låtsar de sig istället ana en osynlig, smutsig och illaluktande byk någon annanstans.

Tillägg 10/11: Vad gäller tillgjorda spekulationer och insinuanta antaganden, så besvarade Guillou ett gäng sådana i gårdagens SvD. Det är dessutom fortfarande oklart varför IB-avslöjandet helt plötsligt skulle vara förkastligt beroende på varifrån uppgifter kom.

/ Rickard Berghorn

SVARTA HÅL PÅ 1700-TALET?

Svarta hål är en konsekvens av allmän relativitetsteori. När stjärnor av tillräckligt stor massa dör och krymper samman, blir deras densitet så hög att inget kan undfly deras gravitationsfält. Materia såväl som ljus och strålning uppslukas in mot det svarta hålets centrum, där tid och rum kollapsar. Denna konsekvens av Albert Einsteins teori upptäcktes 1930 av den indiske astrofysikern och sedermera nobelpristagaren Subrahmanyan Chandrasekhar.

Det är dock ganska vanligt förekommande i populär vetenskapshistoria att hävda att existensen av svarta hål förutsades redan på 1700-talet. Hur kommer det sig?

Den franske astronomen Pierre-Simon Laplace spekulerade om "mörka stjärnor" 1796, och var sannolikt påverkad av den engelske naturfilosofen John Michell som gjort samma spekulation 1784. Dessa utgick ifrån dåtidens antagande att ljus bestod av partiklar med viss massa och därför påverkades av gravitationen. En tillräckligt massiv kropp skulle alltså kunna ha så stark gravitation att ljuset som utsändes från dess yta så att säga skulle falla tillbaka -- det resulterade i en "mörk stjärna".

Under 1800-talet tappade astronomerna intresse för dessa hypotetiska mörka stjärnor, eftersom synen på ljusets natur förändrades. Ljus sågs inte längre som bestående av partiklar, utan som ett elektromagnetiskt vågfenomen. Eftersom ljusvågorna saknade massa ansågs de inte kunna påverkas av gravitationen.

*

NEJ, BARA DÅLIG HISTORIESKRIVNING...

Men tyvärr. Här får nog idéhistorikern förstöra en god historia. Michells och Laplaces spekulation om svarta stjärnor var en intressant konsekvens av den newtonska fysiken i kombination med dåtidens syn på ljusets natur, men den har knappt någonting att göra med våra moderna, relativistiska svarta hål. Det finns en ytlig likhet i att båda fenomenen uppslukar ljuset, men där tar också jämförelsen slut.

Det som utmärker svarta hål är inte att ljuset uppslukas, utan att tid och rum kollapsar i dess starka gravitationsfält. Att de blir "svarta" är bara en bieffekt av detta. Någon sådan kollaps förekom inte hos Michell och Laplace; inom dåtidens newtonska fysik existerade tid och rum oberoende av materia och strålning. Där var inte heller ljusets hastighet den högsta gränsen för hur snabbt något kunde röra sig -- det var alltså teoretiskt möjligt att uppnå en tillräckligt hög flykthastighet för att lämna ytan också hos den svarta stjärnan.

Att Michell och Laplace kunde spekulera om svarta stjärnor berodde dessutom på en historisk slump. Det råkade bara vara så, på deras tid, att ljuset tillskrevs en partikelnatur och därmed massa. Det är i grunden annorlunda med den relativistiska fysik som utgör bakgrunden till svarta hål. Tid, rum, ljusets natur, ljushastigheten, massan och gravitationen är i relativistisk fysik beroende av varandra. Einstein lyckades påvisa hur allt detta hänger samman i en kosmologisk helhetsväv, varför det inte heller är en slump att även ljuset anses påverkas vid en gravitationskollaps.

Anekdoten om 1700-talets svarta hål är i själva verket ett bra exempel på en kardinalsynd bland historiker: anakronistisk historieskrivning. En historiker av facket bör i möjligaste mån ignorera sin egen tid och den moderna synen på likartade fenomen och uppfattningar, och istället försöka ta reda på hur sakerna tedde sig på dess egen tid -- vilken kontext fenomenen eller uppfattningarna de facto hade, och utifrån vilka referensramar dåtidens människor betraktade och bedömde dem. Först därefter kan historikern gå vidare och utröna om det verkligen finns något kausalt samband mellan detta och moderna idéer eller uppfattningar.

Ibland finner man fascinerande samband och äkta exempel på framsynthet hos äldre tiders tänkare. Andra gånger finner man att sambanden bara är skenbara. 1700-talets påstådda förutsägelse av svarta hål är tyvärr exempel på detta senare.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • FYSIK • SVARTA HÅL • RELATIVITETSTEORIN • ALBERT EINSTEIN • UNIVERSUM • ASTRONOMI • IDÉHISTORIA • VETENSKAPSHISTORIA

Johan Lundberg själv gjorde en kommentar till förra posten, men tipsade också om den i sin egen blogg. Jag gjorde i min tur en kommentar där, som följer:

Jag vet inte vad som åsyftas med den omedelbara kontexten i OEI-debatten här, men vad jag förstått av den egentliga anledningen till upprördheten är ungefär detta: Sverige är en kulturell ankdamm, i synnerhet vad gäller poesiutgivningen, där man helt enkelt känner ett behov av att sluta sig samman och förstärka varandra som något slags överlevnadsstrategi. Och just detta kritiserades i OEI-debatten.

Men inte heller så sett har jag förståelse för reaktionerna. Det finns inte någon motsättning mellan mångfald och "sammanslutning" - tvärtom är det vitaliserande och förhindrar inavel.

Men det finns säkert ännu ett skäl till upprördheten. Johan Lundberg och Axess företräder en konservativ, högerinriktad politik och är därmed ett främmande och dovt hotfullt inslag i kultur-Sverige, som i övrigt till sin natur är vänstervriden och delvis rent socialistisk. Alla uttalanden från Axess-håll mottas med misstänksamhet och onda aningar. Politik har ju också, i likhet med religion, en förmåga att förvrida huvudet på folk.

*  *  *

En antagligen inte oviktig anledning till vänstervridningen är att de kulturella hjulen i vårt relativt lilla språkområde hålls rullande genom statliga stöd och bidrag. Hur rätt eller fel detta är kan man alltid diskutera; jag själv intar en lagom mellanställning. Bidragsgirigheten går ofta till överdrift, men ett generöst statligt stöd behövs.

Hur får man då en Bonnier-författare att börja tugga på en? Tja, gör förslagsvis som jag gjorde 2006: skämta lagom vänskapligt om att socialistiska NN minsann arbetar för det svenska storkapitalet. Och... herrejävlar!

Hon högg till i samma sekund. Blodet sprutade inte, men närapå. Axeln blev såväl gul och blå i veckor efteråt. Och ännu idag har jag kvar ett ärr i form av tandmärken, ungefär en decimeter ovanför tatueringen med Aleph Bokförlags logga.

Socialism och kapitalism i ohelig allians är livsfarliga saker.

/ Rickard Berghorn

Någon frågade mig privat om jag kunde förklara vad jag menade med "pladder och tjafs" i kommentarerna till förrförra posten, angående poesidebatten runt OEI. Det gör jag så gärna.

Jag antar att Pål syftade på den så kallade OEI-debatten, som initierades av att tidskriften Axess' redaktör Johan Lundberg skrev en debattartikel i Expressen 22 maj 2007, och snart fick skarpt mothugg i Dagens Nyheter från en av dem Lundberg kritiserat: poeten och kritikern Anna Hallberg. Johan Lundberg svarade på detta; och sedan var evighetsdebatten i full gång. Upprördheten var stor och de flesta talade i egen sak -- vilket aldrig borgar för särskilt mycket nyanser och saklighet. Tidskrift.nu gjorde en sammanfattning av inledningsskedet till debatten här.

Så vad var problemet, egentligen? Johan Lundberg argumenterade (bara alltför bra, kan tänkas) för att poesitidskriften OEI och kretsen runt den har för stort inflytande och dominans över poesiutgivningen i Sverige, vilket lett till likriktning:

Ser vi till lyrikutgivningen, domineras den av föregivet avantgardistiska formexperiment, med rötter i 60-talets konkretism och så kallade languagepoesi.

Kretsen runt tidskriften bildar ett kotteri som ger sig själva och likasinnade förmåner och utrymme (recensioner, artiklar, essäer o.s.v.) på bekostnad av konstnärer med annan inriktning. Hans debattartikel finns här.

Så, hur besvarade den utpekade och kritiserade Anna Hallberg detta? Tja... Se hur en vettig debatt gick om intet:

Johan Lundbergs tes är att det råder en stor och hemsk konspiration i samtiden, "en intolerant maktbas kring tidskriften OEI", och elakast av dem alla är Anna Hallberg, det vill säga jag. [...] Att klumpa samman alla de författare, konstnärer, översättare och skribenter som genom åren medverkat i OEI -- och samtidigt tillskriva dessa hundratalet personer en likriktad gemensam agenda -- är aningen lättvindigt. [...] han använder nästan hela Expressens kultursida för att demonisera mig och mitt skrivande

Lundbergs kritik visste alltså var den tog. Och ett tydligt tecken på att kritik är berättigad brukar vara att den väcker just OMÅTTLIG upprördhet.

Men om Johan Lundberg hade så fasligt fel, skulle Anna Hallberg faktiskt inte behöva förvränga vad han verkligen skrev; och Lundberg skrev naturligtvis ingenting om en "konspiration" eller att kretsen kring OEI skulle ha en "agenda". Varje normalbegåvad människa förstår utmärkt väl att han bara syftade på den sortens gruppdynamik och -psykologi som är ack så vanlig bland människor.

Johan Lundberg gav ett skarpt svar till Hallberg, där han naturligtvis tillbakavisade alla anklagelser om "konspirationsteorier". Men se, Jenny Högström följde Hallberg i spåren i Helsingborgs Dagblad. Hon undrade under rubriken "Svenskt poesikotteri?" varför det är så provocerande med en tidskrift som OEI. Och därmed nådde dumskan en ännu högre nivå: det var plötsligt Johan Lundberg och inte Anna Hallberg som tappat koncepterna... [1]

Den artikeln av Högström är tyvärr inte kvar på nätet, men hon följde upp den med Svenskt poesikotteri II, som åtminstone på mig ger ett lagom förryckt intryck. Och jag tror också ni får samma intryck...  Varför, kära kulturväktare, är det så provocerande med kritik mot OEI?

Vid detta laget hade en strid ström av jävspersoner uttalat sig, i allmänhet lika OMÅTTLIGT upprörda. Johan Lundberg gjorde ännu ett inlägg i Expressen, där han tvingades fortsätta förklara att det inte skulle handla om "konspirationer" och "sammansvärjningar".

Debatten fortsatte långt efter detta, men jag känner liksom inget behov av att fördjupa mig i det.

*  *  *

Den som har mycket med "intellektuella" att göra, märker snabbt att det finns en skön konst de älskar att hänge sig åt: konsten att medvetet missförstå. Genom att låtsas att saken handlar om något annat än den gör, kan man alltid undvika kärnpunkter, tillskriva debattmotståndaren ofördelaktiga åsikter och avsikter, samt bygga upp berg eller skyddsmurar av halmgubbar. Men vad dessa människor sällan förstår, är att det just är en skön konst. Man kan inte hitta på saker efter fritt behag, bara för att man är skitskraj för det som faktiskt har sagts.

Ty det leder alltför lätt till att man själv bara framstår som omåttligt korkad.

Och det är också därför "intellektuella" så ofta verkar vara just det -- märkligt korkade och förvirrade...

--

NOTER:

[1] Detta är ett intressant fenomen, som inom psykologin brukar kallas projektion.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: OEI-DEBATTEN • HJÄRNSLÄPP • OEI • AXESS • KULTURDEBATT • JOHAN LUNDBERG

"I'm a deadly powerful SciFi-nerd! I'm a VoFSING!"

... Och här har VoFsingarna en riktig
läckerbit åt sig: den högt beundrade Garvarn
himself, från omslaget till hans
enda bok.

*  *  *

Ursäkta, gott folk. Jag kunde bara inte avhålla mig Första bilden kommer sig förstås av det som alla införstådda redan vet: att SciFi-fans är gravt överrepresenterade bland Vetenskap och Folkbildnings-nördarna. Och den andra bilden -- ja, det är som det är... Bilden finns till allmän beskådan också här.

(För övrigt en recension av Ciderhusreglerna, där vår bittre skribent gnällspikar sig fram till ett oväntat konstaterande: att "det vedervärdiga Hollywood faktiskt fortfarande någon gång kan producera riktigt bra film". Bara en jubelåsna som Jesper Jerkert med rumpnära följe kan låtsas att det inte finns några som helst likheter mellan Garvarn och Hans Isaksson...)

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER • JESPER JERKERT • GARVARN

I år utkom sista numret av Jules Verne-magasinet. Redaktören Sam J Lundwall trappar med andra ord ner sitt engagemang för fantasikutgivningen ytterligare -- praktiskt taget till scratch. Delta gick för högtryck på sin tid medan Lundwall också hade en internationell författarkarriär, sedan följde Fakta och Fantasi med en relativt omfattande men mer smal och personlig utgivning. De sista tio åren, ungefär, har Lundwall bara utgivit JVM och överhuvudtaget frånsagt sig all kontakt med övriga fantastik-Sverige. Smått klassiska är de förtryckta Nej Tack-brev han numera skickar till journalister och kulturskribenter när de vill intervjua honom eller få ett uttalande.

Det står honom naturligtvis fritt att göra. Om han personligen vill lämnas ifred, har han rätt att bli lämnad ifred. Och om det ligger någon bitterhet i botten, så förstår jag honom; det finns få människor som är lika missunnsamma som science fiction-fans. Man har alltid letat med ljus och lykta efter allt som kan kritiseras eller misstolkas hos honom, nu när det finns så goda skäl att uppskatta det han gjort...

*  *  *

På Facebook existerar en Sam J Lundwall Fanclub. Med tanke på det ovan nämnda var det väl bara väntat att Lundwall själv snart skulle höra av sig -- och framföra önskemålet att fanklubben skulle läggas ned.

En sådan önskan har han rimligtvis också rätt att framföra; och det är rimligtvis medlemmarna som avgör om de vill följa önskemålet eller inte. Låt mig göra en förtydligande jämförelse: Jag gillar inte att folk läser den första novellsamlingen jag skrev och utgav på eget förlag, jag kan till och med avråda folk från att läsa den; men i slutändan är det naturligtvis ändå upp till andra ifall de vill göra det eller inte. Sånt är livet.

Det som förvånade var snarare att John-Henri Holmberg plötsligt kröp fram ur ett hörn och påstod att Lundwall ville få fanklubben nedlagd eftersom han var medlem, men att han (Holmberg) minsann skulle bära sitt kors och lämna gruppen. Den tolkningen hade nog ingen en tanke på innan Holmberg själv lanserade den. Däremot var det mäkta konstigt att Holmberg från början gjort sig till medlem, eftersom de -- åtminstone enligt Holmberg -- är något av dödsfiender.

Det finns en gammal fejd i botten här, som jag inte vet ett smack vad den handlade om. Men däremot vet jag att det sedan lång tid tillbaka enbart är Holmberg som håller liv i den offentligt. Det brukar då gå till just så här: Holmberg får en anledning att påminna sig det gamla grollet, han suckar tungt över att Lundwall aldrig kan glömma det -- och några sf-fans stämmer duktigt in i en lika suckande kör. Vilken långsint skurk han är, Lundwall, som aldrig kan glömma!

Att Lundwall faktiskt inte andats ett ljud om detta -- den aspekten lyckas herr Holmberg skickligt kollra bort.

Hur som helst blev det inte mycket med Sam J Lundwall Facebook-fanklubb. Medlemsantalet är litet och bara något troll syns ströva i ödebygden.

*  *  *

Angående Sam J Lundwall, ett litterärt spåneri:

Lundwall argumenterar i Den fantastiska romanen del 2 för att den svenska visklassikern Hjalmar och Hulda skulle vara en snällare omarbetning av den benskramlande balladen Alonzo den tappre och skön Imogene av M G Lewis, i dennes gotiska skräckklassiker The Monk (1796). Lewis' ballad hade i svensk tolkning utgivits som skillingtryck i början av 1800-talet. "Hjalmar och Hulda" skrevs av Wilhelmina Stålberg och publicerades 1843.

Dock, om man (som jag råkade göra i veckan) läser igenom den medeltida Balladen om Ebbe Skammelsson, ser man snart att det i grundstrukturen egentligen är samma berättelse som i "Hjalmar och Hulda". Stålberg kan möjligen ha varit inspirerad av skillingtrycket efter Lewis, men olika versioner av balladen var antagligen spridda över Europa långt innan Lewis skrev sin roman 1796.

Det antagna sambandet mellan Lewis och Stålberg kan alltså problematiseras ganska duktigt, och är som upplagt för en Halloween-helgs efterforskningar. Ett ytterst intressant ämne, och antagligen lika meningslöst. Gott så.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: SAM J LUNDWALL • SAM J. LUNDWALL • FANTASTIK

Sedan i våras har jag smått snigelaktigt arbetat för att återstarta mitt bokförlag Aleph, som fram till 2007 utgav sexton böcker och nära 30 nr av tidskriften Minotauren. Förlaget deltog på Textmässan 2009 där jag återknöt gamla kontakter; och det förvånade först och främst mig själv hur många människor jag lärde känna under de där åren, som för mig mest var ett enormt och ganska otacksamt slit.

I höst har jag plockat med den nya hemsidan, som ni hittar här:

Aleph Bokförlags nya hemsida

Designaren av sidan -- Alephs gamla illustratör och omslagslayoutare Jonas Anderson -- insisterade på att det skulle finnas en förlagsblogg. Eftersom jag är en tämligen lat människa (och lata människor är praktiskt lagda), slog det mig att jag helt enkelt bör låta Nymodernism ta den platsen. Denna blogg kommer alltså att utvecklas till en kombinerad personlig blogg och förlagsblogg. Det innebär rimligtvis också att den blir mer aktiv än den varit sedan ett-två år tillbaka.

Antagligen innebär det något mindre av det jag hittills sysslat mest med (roat mig kungligt med att reta VoFsingar till hysteri), och istället lämna plats för inlägg av större intresse för Alephs läsare.

Alltså. Vi kör på!

/ Rickard Berghorn

Ikväll inte särskilt mycket mer än en länk till Wikipedias artikel om Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Kolla speciellt in avdelningen Kritik och vad som sägs i avdelningen Långa citat på diskussionssidan. Jag ska nog gå med i fanklubben för användaren "Colombo", vem nu det kan vara.

Striden gällde alltså ett citat från Per-Anders Forstorp, en KTH-forskare och docent i vetenskaplig kommunikation. Han har granskat den svenska skeptikerrörelsen och i två uppsatser samt flera föreläsningar framfört skarp kritik mot Vetenskap och Folkbildning. De som följt "Nördarnas paradis" ser att han får in en klockren fullträff när han sammanfattar:

Anspråken på att vara "vetenskapens publika väktare" är en roll som VoF tagit på sig och de kan ytligt framstå som välvilliga försvarare av allmänhetens bästa. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer. De driver långvariga kampanjer mot oliktänkande i olika medier. Föreningens självpåtagna roll i den samhälleliga vetenskapskommunikationen är knappast en relevant position för de krav på vetenskapskommunikation och kontakt mellan medborgare och experter som ställs i vår tid (Irwin & Michael 2003).

Hela texten finns här (publikation vid workshopen Vetenskapskommunikation på Nobelmuséet, feb. 2008).

Hur reagerade då VoF-styrelsemedlemmar när detta publicerades? Tja, exakt så som man kan förvänta sig av dessa gaggiga nördar:

"Per-Anders Forstorp är en löjlig pajas ... befängt elände ... löjlig pajas ... löjlig pajas."

Detta är kontentan av reaktionen från styrelsemedlemmen och nätforumets smått besynnerliga överhuvud Mattias Öhman -- han bekräftade alltså med bravur det Forstorp skriver. Den löjlige pajasen Öhmans utbrott i forumet är dock så befängt eländigt och bittert kränkande att jag inte gitter länka till det. Googla fram det, den som vill.

Nu är det dags att sova. Gott.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER 

Jag blev riktigt förbluffad, men Galenskaparna och After Shave har faktiskt knåpat ihop en sketch där de parodierar Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Det här klippet räddade mitt goda humör hela sommaren!

Fångad på kornet finns här till exempel det bisarra fenomenet Piotrr (datorspelsnörden Per Edman a.k.a. "Evighetstjafsaren af Guds Nåde" -- naturligt nog också förärad en stol i föreningsstyrelsen numera). Den som lyckas peka ut porträttet får en nationsöl i Uppsala.

Och öronproppar utifall någon VoF:are skulle pladdra förbi.

Titta och förundras.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER • GALENSKAPARNA

Markus Hedlund, administratör på forumet för Vetenskap och Folkbildning och tillhörig föreningstoppen, gjorde denna kommentar i förra posten:

Vill du ingå ett vad? Vi beslutar om några förutsättningar under vilka Garvarns identitet kan anses vara avgjord. Jag kan tänka mig 10 gånger pengarna till din fördel om du har rätt om Garvarn och HI.

Det lät ju smått intressant, men jag behövde också skaffa mig en bättre bild av vad allt handlade om. Så jag kastade iväg ett frejdigt mail till Markus (090826, kl. 23.16):

Hejsan Markus -

En fråga: Vet du själv bestämt vem Garvarn egentligen är, eller litar du på vad t.ex. Jesper Jerkert säger?

Och nu började saker och ting bli mycket märkliga. Jag återger alla mail rakt av, inklusive det här ovan, utan några förkortningar eller redigeringar. (Om det efterfrågas, ordnar jag screenshots av mailväxlingen.)

Markus Hedlund (kl. 23.27):
Hej Rickard
Jag har inte träffat någon av dem, speciellt inte samtidigt. Jag skulle litat på Jerkert om jag fått informationen av honom.
Försöker du lura in mig i scenariot med skyddande av brottsling?
Jag anser mig tillräckligt säker för att våga slå vad, speciellt om att det inte är Isaksson. Men Garvarn kan ju ha duperat mig.

Jag (kl. 23.29):
Varför skulle det "speciellt inte" kunna vara Isaksson?

Markus Hedlund (kl. 23.37):
Han är väl kanske en gissning lika god som någon. Jag vill inte råka försäga mig under någon sorts 20 frågor-lek.
Jag tror att Garvarn för eller senare kommer att avslöjas eller att han går ut med sin identitet. Vad krävs för att du ska falsifiera din teori?

Jag (kl. 23.40):
Vilka står bakom ditt föreslagna vad?
När du nu säger att du egentligen inte vet någonting, så kan du ju inte heller ordna till ett avslöjande på egen hand.

Jag igen (kl.23.41):
Kort sagt, vem eller vilka kommunicerar du med?

Markus Hedlund (kl. 23.45):
Vadet är helt på eget bevåg, mest för att jag är nyfiken på under vilka förutsättningar du skulle erkänna att du har fel.
Ett avslöjande skulle inte handla om att jag avslöjar vad jag ev. vet. Informationen måste komma någon annanstans ifrån, under förutsättningar vi är överens om.

Jag (kl. 23.48):
Eftersom vadet helt plötsligt är på eget bevåg, hur skulle du då kunna ordna med det du skriver: "Vi beslutar om några förutsättningar under vilka Garvarns identitet kan anses vara avgjord"?

Markus Hedlund (kl. 23.56):
Jag har väl aldrig påstått att någon annan är iblandad? Jag menade att du och jag kommer överens om något villkor som måste vara uppfyllt för att vadet ska vara avgjort.
Några varianter på villkor för att falsifiera att Garvarn är HI.
HI dementerar.. Lär knappast räcka va?
HI:s dödsruna och Garvarn fortsätter skriva.
Någon person går ut med namn, påstår sig vara Garvarn men heter inte HI.
Omvänt kommer jag på.
HI erkänner.
Några möjliga varianter jag spånade fram nu. Det måste finnas bättre sätt.

Jag (kl. 00.24):
Hur kan du då vara så säker på att villkoren uppfylls?

Markus Hedlund (kl. 00.37):
Vi får göra en hypotesprövning.
Du kanske kan hjälpa till med förlag på hur man förkastar hypotesen H0: Hans Isaksson skriver under pseudonymen Garvarn.

Jag (kl. 00.50):
Du är alltså säker på att de överenskommelser vi skulle nå fram till, skulle uppfyllas? Eftersom ditt vad är tio ggr pengarna till min fördel.

Men se, det fick jag inget svar på, och med tanke på hur han trasslat in sig i självmotsägelser är det nog bäst så.

Men för all del, det verkar som om VoF har något på lut. Då är det bara svårt att förstå varför det skulle vara så viktigt med detta löjliga vad. Vad är man rädda för?

Tillägg: Se där, nu verkar bloggen slå besöksrekord igen. Över 200 unika besökare hittills idag, och tre timmar kvar innan räknaren nollställs

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER • GARVARN

Polisanmälan mot Garvarn har nu diskuterats öppet på sajten Supranaturalis också.

Administratören NiCa säger att ett eventuellt åtal mot Garvarn antagligen skulle komma att handla om ifall det övernaturliga rimligtvis existerar eller inte. Jag tror inte alls det behöver vara så; det beror på vad han anmäls för. Om Garvarn beskriver ett medium som bedragare när han eller hon förmedlar andekontakter till anhöriga mot betalning, skulle det nog finnas anledning att ta upp den aspekten i ett åtal. Men om han använder samma beskrivning mot någon som t.ex. sysslar med alternativmedicin eller säger sig ha haft en nära döden-upplevelse, så saknar Garvarn antagligen rimliga belägg för anklagelsen. Mannen i fråga har skrivit mycket skit, så det finns en hel del att leta bland.

Det stora problemet med en anmälan skulle väl snarare vara att åklagare har en tendens att ignorera förtal på nätet. Percy Bratt och Arne Ruth skrev om problemet i DN 2009-08-01. Det tycks fortfarande finnas en känsla bland människor att det som händer på internet inte är "på riktigt". Samtidigt har många en diffus och ihålig tanke om att de regler och lagar som gäller överallt annars i samhället inte borde tillämpas på nätet, och att det har något med "yttrandefrihet" att göra. Ty "yttrandefrihet" finns tydligen bara på internet

Men nu behöver man inte polisanmäla Garvarn i första omgången. Som det nu är borde man anlita en omdömesgill advokat och gå igenom alla försyndelser som han -- och för den delen en rad andra VoF-debattörer -- gjort sig skyldiga till. Om advokaten bedömer att man sannolikt skulle kunna vinna ett åtal, så åtalar man. Annars har man ändå gått igenom ett tungt material, som skulle kunna utnyttjas som underlag till exempelvis en debattartikel om tillståndet i den svenska skeptikerrörelsen.

*  *  *

Tilläggas kan, än en gång, att Garvarn med största sannolikhet heter Hans Isaksson och är en av grundarna av föreningen Vetenskap och Folkbildning. Eftersom uppfattningen är rimlig och föreningen dessutom inte har bemött den på något riktigt sakligt eller vettigt sätt (som länken visar, tillsammans med denna), kan det inte ses som förtal från min sida. Dessutom är det skäligt att lämna ut uppgiften om den stämmer. Förtalet står snarare VoF för.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER • GARVARN

Efter all uppståndelse med "Nördarnas paradis", har jag nåtts av uppgifter om att några personer funderar på att stämma identiteten bakom nätpseudonymen Garvarn för förtal. Det diskuteras också öppet på sajten Övernaturligt iFokus.

Garvarn har haft en förmåga att beskriva var och varannan person han ogillar med kriminella epitet. Denna högst rationella och folkvettiga människa har naturligtvis sin fullständiga rätt att hävda att New Age är nonsens och att de som gör ett levebröd på det bara tjänar pengar på luft och illusioner. Men det är vanskligt att påstå att utpekade personer är bedragare och annat kriminellt -- det förutsätter ett medvetet uppsåt, som Garvarn knappast kan bevisa.

Jag har dock en annan idé eller förslag. Om det kan beläggas att pseudonymen Garvarn är skyldig till förtal, så vänder man sig till föreningen eller de enskilda styrelsemedlemmar som bevisligen vet vem som döljer sig bakom aliaset, för att få personuppgifter om densamme. Om de vägrar göra detta, skulle de antagligen kunna anmälas för skyddande av brottsling. Jesper Jerkert har redan medgivit att han vet vem Garvarn är, och Garvarn har själv på sin blogg skrivit att en annan namngiven styrelsemedlem känner till hans identitet. Och inte minst har föreningstidskriften Folkvett publicerat en liten, halvt meningslös artikel under pseudonymen, där redaktören och ansvarige utgivaren Sven Ove Hansson skriver att "Garvarns identitet är känd av redaktionen".

Men detta projekt får i så fall andra ta sig an. Jag själv bryr mig inte nämnvärt.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER • GARVARN

Forumadministratören Calle555 vid föreningen Vetenskap och Folkbildning har gjort ett försök att starta en reklamcirkus i diskussionsforumet hos Flashback. Han tipsade generöst om VoF och dess forum och strödde åtskilliga länkar till höger och vänster när tillfälle gavs.

Därför kan man med hjärtlig skadeglädje ta del av hur en av Calles huvudtrådar avlöpte: Vad tycker du om föreningen Vetenskap och Folkbildning? När diskussionen började tendera åt ett håll som inte var särskilt smickrande för föreningen, hände det som brukar hända när VoF:s hejdukar gaddar ihop sig och i samlad tropp blandar sig in i leken: personpåhoppen och skitsnacket går överstyr, och i slutändan blir det bara pinsamt för dem själva.

När moderatorerna slutligen kommenterar och styr upp tråden, ser alla till vems favör det är -- och det är inte svårt att förstå vem som döljer sig bakom användarnamnet Kalleada  Mer än hälften av inläggen raderades, dock inte mina [viktigaste] genmälen på dem.

*  *  *

Läs alltså Flashback-länken och låt er underhållas. Där upprepas bland annat påståendet att forumet som drivs av VoF inte aaaaalls skulle ha något med föreningen att göra -- vilket faller på sin egen orimlighet. Tydligen finns det något att skämmas för här.

För övrigt ska tilläggas att Jesper Jerkert har tagit den domstolsdömde DAMP-forskaren Christopher Gillberg i försvar fler gånger än Calle555 gör sken av. [1] Vad som föranlett Jerkert att falla som en fura för den aggressiva och osakliga kampanj som Gillberg-lägret initierade mot kritikerna Eva Kärfve & Co (genom att upprört påstå att det var de som bedrev personförföljelse...), och som ledde till att Gillberg och hans medarbetare blev fällda i Högsta Domstolen, förblir en gåta. Gillberg vägrade helt enkelt gå med på sedvanliga akademiska spelregler och låta sin forskning granskas under sekretess. Istället för att överlämna bakgrundsmaterialet, beordrade han att det skulle brännas -- med motiveringen att det var sekretessbelagt... Motsägelsen är som den är, och juridiskt sett var fallet inte svårt att avgöra.

Eller, det är kanske inte alls en gåta? Det sammanhang som Jerkert ingår i har ju redan visat sin smak för den sortens osakliga insinuationer, personangrepp och aggressiva utfall som Gillberg & Co valde att bemöta Eva Kärfve & Co med. Jesper the Jerkert känner sig hemma.

-- -- --

[1] Bl.a. i samband med Gillbergs försök att få prövning i Europadomstolen, vilket med största sannolikhet inte heller kommer att leda någon vart. Ursprungligen blandade Jerkert sig in i leken genom en huvudlös recension som sysslar med just det han anklagar Kärfve & Co för, d.v.s. förtal; Jerkert sprider inte minst det grundlösa påståendet att Kärfve skulle ledas av scientologerna.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • HJÄRNSLÄPP • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER • GARVARN