Okänd nöjeshistoria: Harry Ritz och hans bröder
Apropå förra inlägget och slapstick, så kan jag bjuda på ett filmklipp. Det är ur Samuel Goldwyns (misslyckade) storsatsning The Goldwyn Follies (1938), som i alla fall imponerade tillräckligt på sin tid för att musikalinslagen skulle bli Oscarnominerade. Scenen är förödande fånig, mycket begåvat genomförd och med en slagdänga som riskerar att förfölja er i dagar:
Någon som hört talas om bröderna Ritz, The Ritz Brothers? Det skulle förvåna mig i så fall. På sin tid var de mäkta populära på nattklubbsscener (inte minst i Las Vegas) och i radio, men deras filmkarriär på 1930-talet havererade ganska kapitalt på grund av otur och felsatsningar. De var duktiga på bisarra sång- och dansnummer och manisk crazyhumor av samma judiska vaudevillesort som bröderna Marx blev experter på, men fick sällan tillräckligt fria händer — eller ens goda manus nog — för att förverkliga sig själva på vita duken. Under inspelningen av skräckfilmsparodin The Gorilla (1939) med Bela Lugosi och Lionel Atwill avbröt de arbetet i protest, men producenterna såg ändå till att slutföra filmen.
Begåvningen i teamet var Harry Ritz (1907-1986), den blonde och längre av de tre. Det var han som hade mimiken, idéerna och kreativiteten. De nästan identiska bröderna Al och Jimmy var hans anonyma sidekickers, med den huvudsakliga funktionen att skapa än större kaos runt Harry Ritz infall. Men speciellt i dansnumren kunde bröderna flyta samman till nästan overkligt synkroniserade trillingar.
The Ritz Brothers är alltså saligt glömda numera. Men var de bara en parentes i underhållningsbranschens historia? Märkligt nog verkar det minst av allt vara så. Harry Ritz framstår som en av de allra viktigaste amerikanska humoristerna på 1900-talet; Mel Brooks och Sid Caesar beskrev honom som "den roligaste mannen i världen" i Esquire Magazine, juni 1976, och Jerry Lewis omdöme kommer inte långt efter:
"'As far as I'm concerned,' says Mel Brooks, 'Harry Ritz was the funniest man ever. His craziness and his freedom were unmatched. There was no intellectualizing with him. You just hoped there were no pointy objects in the room when he was working 'cause you were down on the floor, spitting, out of control, laughing your brains out. Harry Ritz always put me away. Always.'
'This man gave comedy a whole new dimension,' says Sid Caesar. 'Harry was the great innovator. His energy and his sensibility opened things up for all of us. He had to be the funniest man of his time.'
'Harry was the teacher,' says Jerry Lewis. 'He had the extraordinary ability to deny himself dignity onstage. Harry taught us that the only thing that mattered was getting a laugh — whether you did it with a camel or with two rabbis humping a road map. Harry spawned us all. We all begged, borrowed and stole from him, every one of us. Without him, we wouldn't be here.'"
Läs artikeln här; den går inte av för hackor. Hur det står till med kopplingen mellan Ritz Brothers och Woody Allens ängsliga spermie skulle jag dock vilja veta mer i detalj; kanske var det ursprungligen en sketch som teamet lät uppföra i Las Vegas på 60-talet?
På YouTube finns också en kortfilm med The Ritz Brothers, Hotel Anchovy (1934), fast tyvärr med rejält dålig bildkvalitet. Till yttermera visso kan även deras sorgligt misslyckade The Gorilla beskådas på samma sajt.
ANDRA BLOGGAR OM: FILM • SKÅDESPELARE • NÖJESHISTORIA • HUMORISTER
