Nymodernism

Jonas Thentes blogg fortsätter att fascinera. Läs detta:

… den skillnad mellan finkultur och fulkultur vars existens personer som Guillou av någon anledning envist vill hålla fast vid.

Beckett hade aldrig bölat om sådana saker. Inte Eliot heller och absolut inte Jean Genet.

Själv “bölar” jag gärna om sådana saker, men himlar också en smula trött med ögonen över Thentes upprepningar och tjurskallighet i frågan. Därför att skillnaden givetvis finns och ofta är ett problem, och att det ur alla sakliga och rationella synvinklar är märkligt att påstå något annat. Att räkna upp några konstnärer som koketterat genom att vara insiktfulla nog att kunna — eller låtsas kunna — se pärlor även i den folkliga dyngan, förändrar ingenting.

På sin höjd leder det bara till att vissa närsynta kulturdebattörer villar bort sig bland träden, för att sedan glada i hågen förkunna att någon skog det finns det inte alls, minsann.

Edit wtf: Det slår mig nu vid omläsningen av Thentes bloggning att den också kan tolkas annorlunda. Men What The Fuck, som sagt, både han och andra DN-nissar har ändå uttryckt åsikten jag kritiserar. Dessutom kan den förment icke-existerande kultureliten gott klara av ett relevant litet tjuvnyp i denna fåniga tid av myggor och tigrar.

ANDRA BLOGGAR OM: FÖRFATTARE • POPULÄRKULTUR • KULTURDEBATT • FINKULTUR • FULKULTUR

Jag gick en promenad idag, i mitten av augusti när hösten börjar anas på ett skönt sätt, och hittade en övergiven, igenvuxen trädgård där några träd dignade av nästanmogna äpplen och plommon. Två rådjur skuttade iväg inåt skogen bland knastrande snår.

Medan jag botaniserade bland frukterna – som då och då hamnade i en plastkasse från Willy’s som jag råkade ha med mig – såg jag att det inte fanns några äpplen på nedre delen av trädkronorna. Rådjuren måste ha ätit upp dem.

På två ben

Min tanke just då var att jag rent fysiskt har en evolutionär fördel framför rådjuren, och för den delen de flesta andra fyrfota djur. Eftersom jag går upprätt och har fria händer når jag högre upp och fler frukter i trädkronorna än dem, förutom att jag också har en viss förmåga att klättra. Dessutom behöver jag inte plocka ett äpple åt gången med munnen, utan kan använda mina båda händer på ett mer effektivt sätt. Om jag upplevde ett hot skulle jag dels skönja faran tidigare än andra djur, dels kunna ge mig iväg med minst två äpplen — ett i varje hand — och alltså förlora mindre på flykten. Ännu större lär fördelen bli när man använt sina fingerfärdiga händer till att knåpa ihop något motsvarande en kasse från Willy’s. En annan fördel är att en individ förbrukar lite mindre energi genom att gå på två ben istället för fyra. (Visat genom studier, men referens inte tillhanda just nu.)

Det här är knappast någon helt ny insikt, men fördelen med att vara tvåbent och ha fria händer blev så tydlig där i trädgården att jag fick en riktig aha-upplevelse.

… och utan päls

Mer originell tror jag att en annan idé är, som slog mig vid majbrasan tidigare i år. Varför har människan förlorat sin päls? Tja, det borde vara naturligt när hon började handskas med elden, som i sig har enorma fördelar genom att ge värme och skrämma bort rovdjur. Ju mindre päls, desto mindre risk för brännskador när man kurade runt brasan om kvällarna. Den främsta anledningen till att andra djur undviker lågor, är naturligtvis att deras päls eller fjädrar kan fatta eld.

På sitt sätt är idén given, så andra har säkert skrivit om den här och var. Det är bara förvånande att det inte skrivits mer om den. Helt uppriktigt sagt stötte jag aldrig på tanken bland alla spekulationer om människans utveckling som kunde hittas på biblioteken när jag intresserade mig för frågan, fram tills för sådär 5-6 år sedan. Istället krånglade man i onödan till saken med spekulationer om parasiter, svettavkylning, sexualitet och till och med en och annan vattenapa. Här ser jag också hur New Scientist brottades med frågan 2003.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • EVOLUTION • MÄNNISKANS UTVECKLING

Dagens Nyheter Kulturs bloggar är inte mycket till bloggar (är det ens en blogg när det saknas kommentarfunktion?), men ofta är de i alla fall intressanta att läsa. Jonas Thente begår nu senast en postmodernistisk uppgörelse och skriver ironiskt:

Man borde anamma den där lite new-ageiga, bindgalna trenden att förklara uppenbara osanningar med ett käckt: jamen det är min sanning

… med uppenbar anspelning på debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar.

Men hur “trendigt” är det egentligen? Samma halsstarriga, postmodernistiska, subjektiva-in-absurdum-försvar användes av Bonniers redaktörer när Per Gunnar Evanders roman I min ungdom speglade jag mig ofta (2005) maldes sönder i kulturdebatten. Någon ifrågasatte till och med om DN Kultur borde tillåtas att ge en annan bild av Evanders “personliga sanning”…

Själv har jag hållit stånd mot sådan intellektuell härdsmälta ända sedan tonåren. När man växte upp och umgicks i humanistiska kretsar under postmodernismens glada dagar på 80-90-talen fick man veta att även självklarheter minsann kunde — och borde! — ifrågasättas eftersom det ändå inte finns några sanningar. Och å andra sidan att ingen ska ifrågasätta någon annans uppfattning eftersom det minsann är hans eller hennes sanning.

En riktigt praktfull och på sitt sätt imponerande förvirring. Sanktionerad inte minst på vårt lands universitet. Att betänka.

ANDRA BLOGGAR OM: FÖRFATTARE • KULTURDEBATT • MAJA LUNDGREN • LITTERATUR • POSTMODERNISM • MYGGOR OCH TIGRAR

[Texten är struken, men i gengäld publicerad i Tidningen Kulturen.]

Ett bra livsmotto för den som har någon förmåga till rationellt tänkande är: “Förvänta dig alltid att människor är korkade.” Men om du ska leva efter det gäller det att du verkligen är rätt person, och inte bara tillhör de ärkenötter som anser sig vara smartare än andra bara för att de är mer dumdryga än andra.
  
Allra mest villiga att koppla ur hjärnan är människor när det kommer till pengar. Livsmottobäraren lär sig ganska snabbt att inte nämna hur mycket han lever på i månaden, ty annars reagerar folk enligt följande idiotier:
  
1) Ömkar honom för att han är fattig. (Vilket han inte är.)
  
2) Tror att han har misslyckats i livet. (Det är tydligen otänkbart att en människa nöjer sig med “lite” pengar.)
  
Men nu är det inte en märklig paradox att man kan leva på 10.000 kr efter skatt/månad och ändå få råd med allt man behöver och mer därtill, och alltså inte har behov av mer pengar. Jodå, tänk efter och du inser att detta är sant:
  
En bra enrumslägenhet eller -bostad på 10-30 minuters SL-väg från Stockholms innerstad kan kosta 2300 kr/månaden. Du köper ett busskort för 620 kr, betalar räkningar för en tusenlapp i månaden samt handlar mat för 500 kr. Den maten räcker ju inte hela månaden, men var och varannan dag kommer du ändå att äta ute. Vilket är fullt möjligt när du har 5000-5500 kr över att också gå på bio, krogen, kaféer och hyra filmer för. Man kan till yttermera visso lägga undan lite slantar till en utlandsresa eller två. Bredbandet är förstås inräknat i räkningarna.
  
Så varför gnäller folk så hjärtskärande om att man inte har råd med det-och-det (egentligen allt som kostar pengar)? Exakt, därför att man är korkade:
  
Istället för att bo ett bekvämt litet stycke från innerstaden klämmer man in sig i en liten garderob för 5000 kr/månaden på Söder. Man köper en mobiltelefon för 50.000 kr som man avbetalar under 12 månader. Man inhandlar en superdesignad dvd-spelare trots att datorn man har redan är utmärkt på att visa dvd-filmer. Man skaffar bil (nyköpt förstås) även om man klarar sig gott och väl med kollektivtrafiken och någon gång taxi. Man går till dyra frisörer och känner sig exklusiva istället för att gå till goda frisörer med anständiga priser. Och alltså räcker inte månadslönen på 20.000 pix och man hamnar på fattigstugan.
  
Varför beter sig människor då på det här sättet?

Jovisst, det imponerar ju på omgivningen.
  
Hej hopp.

ANDRA BLOGGAR OM: EKONOMI • PENGAR • IDIOTER

Idag blir det inte så mycket mer än detta, men det säger också en massa:

Från MTV Movie Awards. Alla vet vad Paris Hilton har sysslat med, så varför hålla käften och vem skulle man lura? Hon kan inte annat än skratta åt det själv, i längden. Det måste vara sådant här Aristoteles menade med konstens “katharsis” — rening.

Sarah Silverman är min nya Gudinna. Som mensaintelligent, supercharmig bitch har hon förmågan att gå långt, långt över gränsen och ändå kamma hem spelet.