NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

Jag vet inte om ni vill placera detta i kategorin "nöje och lättsamheter" eller "freakshow" -- men skåda Mamie Van Doren. Denna smaskiga böna, fotomodell och före detta skådespelare, råkar faktiskt vara över 75 år. Hennes modellkarriär har som synes förlängts drastiskt av en hel del plast, stag och inplantat.

På 50-talet var Mamie Van Doren (född 1931) en av de stora skönheterna på vita duken bredvid Marilyn Monroe och Jayne Mansfield, men med nackdelen att inte medverka i någon film som blivit riktigt klassisk. Hon är främst ihågkommen för sitt utseende, som förevigades av bland andra pinup-konstnären Alberto Vargas. På 60-talet hamnade hon på Hollywoods bakgård, i visserligen kreativa B-filmer som emellanåt producerades av den legendariske Roger Corman.

Den 70-åriga Mamie väcker en del pavlovska reaktioner, men själv känner jag inget större behov av att moralisera över henne. Hon har rätt till sitt eget liv, i synnerhet när vi andra inte har några konkreta anledningar att lägga oss i det. Lika lite som när det gäller homosexuella eller transpersoner. Det är ingen big deal.

Å andra sidan kan jag ha en cynisk förståelse för skönhetsoperationer, utseendefixering och åldersfobi. Vi lever ändå i en värld som är så jävligt inrättad att den som har ett fördelaktigt yttre får betydligt mer kärlek och fysisk närhet än den som råkar vara född i form av en dynghög. Mot den uppfattningen protesterar moralisterna lika pavlovskt, men först som sist står ändå saken klar: det finns en uppenbar anledning till att Joseph Merrick på sin höjd hade vänner men inte flickvän och kärleksliv. Och att inte ens moralisterna själva skulle vara beredda att ställa upp.

Vi fungerar alla så, vare sig vi vågar erkänna det eller inte.

ANDRA BLOGGAR OM: SKÅDESPELARE • FILM • SKÖNHETSOPERATIONER • FOTOMODELLER • PLASTIKKIRURGI

/ Rickard Berghorn

Saxat ur en närliggande blogg:

... bland det första [Rickard sade] var: "Du ser inte ut [läs är inte] som jag tänkt mig". Jag frågade hur han trodde att jag skulle se ut, och svaret var ett psykiskt och nedgånget vrak, baserat på brev oss emellan, och mina texter på den här bloggen. Detta förvånade mig, åtminstone en medveten del av mig. Rickard var vidare förvånad över att det närmast omedelbart var så lätt att umgås, eller i alla fall prata, diskutera och finna gemensamma samtalsämnen med mig; att vi utan problem närmast genast kunde föra koncisa, homogena och konsekventa resonemang om filosofi, och fantastisk litteratur och film. Kort sagt: jag är mycket vettigare än RB hade förväntat sig. Jag är vettigare än man kan tro. Trots att jag -- med Rickards ord -- inte framstår här såsom vettig.

Jag kan tydligen uttrycka mig mer brutalt uppriktigt än jag är medveten om, även i verkliga livet. Men jag utgår ifrån att Marmeladkungen förstår att jag inte menade något illa (och den bitvisa virrigheten i hans blogg har sina naturliga förklaringar). Vårt möte i Mariestad blev alltså en riktigt rolig upplevelse. Fredrik Granlund, som han heter, visade sig ha en imponerande allmänbildning inom litteratur, film, filosofi -- humaniora i stort.

Mötet blev mer eller mindre improviserat eftersom jag ändå befann mig i Göteborg den lördagen, efter en utekväll med Pål Eggert och övernattning hos densamme -- också en stortrevlig upplevelse. Pål har varit en av mina stadigaste medarbetare, och kommer nu att få en nyskriven fantasyroman utgiven hos Neogames. (Ja, jag har varit slarvig och inte hört av mig, Pål, men det kommer, lovar.)

Läs Marmeladkungens skildring av kvällen i Mariestad. Mindre smickrande spritrelaterade detaljer liksom ett lagom homoerotiskt foto får väl bjudas på. I ironins och självironins namn.

/ Rickard Berghorn