Årets flopp
Tja, Nymodernisten kan väl göra som alla andra, fast förhoppningsvis bättre och intressantare: summera året som varit.
Årets flopp är egentligen något av det jävligaste jag varit med om, i alla händelser ett av de största sveken. Men det ledde trots allt till några goda följder som jag inte skulle vilja vara utan (se nästa post, lämpligt döpt till det klämkäcka "Årets flipp").
Det gick sig som så, att eder bloggskribent träffade en snäll — faktiskt mycket snäll — kvinna från Göteborgstrakten. Ganska snart blev det tal om att flytta tillsammans nu i höst. Det spekulerades i att skaffa barn. Allt gick åt helvete.
Det gick åt helvete av en rent löjlig anledning. Ty hennes snällhet nådde en rent himmelskriande nivå. Låt mig förklara.
Fram emot hösten märkte jag att något började hända. Det gick knappt att tala i telefon, alltid var det något annat som behövde fladdras vidare till. Hon ringde inte heller upp när hon lovat att göra det. Det verkade på mig som om det låg något slags nervositet och dåligt samvete i botten. Helt plötsligt var det också fullkomligt omöjligt att träffas när vi kommit överens om det — allt tänkbart och otänkbart lyckades kila sig emellan. Enligt flickvännen.
Efterhand — och först när jag blivit riktigt förbannad — kröp det fram vad allt egentligen handlade om. Den här kvinnan hade helt enkelt inte avslutat med sin förre pojkvän när hon umgicks med mig, och nu klarade hon inte av att bryta med honom. Det var tydligen synd om karln. Och tydligen behövde hon ta mer hänsyn till hans känslor än mina… ironiskt formulerat. Vad hon nu uttryckligen ville var att jag skulle "vänta" tills det gamla förhållandet (förhoppningsvis) ebbade ut. Eller med andra ord: Jag skulle snällt stå bredvid medan förre pojkvännen rullade färdigt i sänghalmen med henne.
Se där hur mesig snällhet kan korrumpera. Det är nästan dråpligt. Men tyck vad man vill, för mig fanns det bara en vettig sak jag kunde göra. Ridå för vårt förhållande.
* * *
Vad jag än skrev här, så har den här hösten och vintern varit ganska eländiga för mig. Men lyckligtvis kan saker och ting bara bli bättre när man väl befinner sig på botten. Läs vidare i nästa post.
/ Rickard Berghorn
Kvinnor kan vara knepiga och det riktigt jobbiga är att man är beroende. Seså, ta lite mer glögg och ha en god jul.
Comment by Ingemar — December 24, 2007 @ 1:45 pm
Jo, vi är beroende, men inte nödvändigtvis av just dem som krånglar. Hur som helst har jag haft en oväntat trevlig julafton. Goda saker hända, ändå.
Comment by Administrator — December 26, 2007 @ 7:15 pm
Jag är vis och säger ingenting.
Comment by enkla z — December 27, 2007 @ 2:01 pm
Jävligt trist att höra, Rickard. Det förklarar en hel del. Kvinnor är svåra. En del mer än andra. Men du ska se att allt kommer att lösa sig till det - åtminstone - bättre.
Comment by Fredrik F. G. Granlund — January 4, 2008 @ 5:26 pm
…och här tog visheten slut: jag har en kommentar: hoppas du snart träffar någon som är snäll och ärlig SAMTIDIGT.
Comment by enkla z — January 15, 2008 @ 6:38 pm
Snällhet och ärlighet går ofta inte hand i hand; jag tycker snarare det verkar som om man sällan hittar mer oärliga människor än just dem som är mesigt snälla. Alla problem ska lösas genom förvrängningar, lögner av olika grader och inte minst självbedrägerier (det är lättare att ljuga om man intalar sig att man själv tror på det).
Jag föredrar (den i och för sig ovanliga) egenskapen kloksnällhet. Eller ännu hellre en kombinaion av moral, rättvishet, klokhet och intelligens, hos alla människor. Även om det kanske är samma sak.
Comment by Administrator — January 17, 2008 @ 6:57 pm
Ett utmärkt tillfälle att skryta lite:
http://xantor.webblogg.se/tempusfugit/1200927873_sju_sanningar.html
Comment by Ingemar — January 22, 2008 @ 1:12 am