Fria viljan ännu en gång
Hur intressant eller ens väsentlig är egentligen frågan om människans fria vilja? Jag misstänker att problemet bitit sig kvar av rent historiska, ursprungligen teologiska skäl. Genom att förutsätta att människan har en fri vilja, är hon också ansvarig för sina handlingar inför andra och i synnerhet Gud. Människan avgör själv om hon hamnar i himlen eller helvetet.
Vetenskapligt betraktat måste problemet inte vara lika allvarligt. En människa utvecklar beteendemönster genom responsen på handlingarna. Blir responsen positiv behålls och förstärks beteendet; blir den negativ elimineras det — förenklat sett och enligt behaviorismen. "Bestraffning" och uppmuntran bör alltså anpassas efter hur väl de fungerar och vilka konsekvenser det ger, för individen och samhället i stort; både "bestraffning" och uppmuntran kan i fel sammanhang och i fel former bli kontraproduktiva. Vad som är rätt och fel här kan ofta vara en komplicerad fråga att avgöra, men det visar ändå att "bestraffning" och uppmuntran — negativ och positiv respons — är berättigat oavsett individen har fri vilja eller inte.
I sig är frågan inte nödvändigtvis existentiellt intressant. Men den kan ändå leda till vissa intressanta konsekvenser.
* * *
Det bästa argumentet mot den fria viljan som jag stött på, är mycket enkelt: Inget vi hittills vet om hjärnans funktioner och processer tyder på att en fri vilja skulle existera. Alltså är läget sådant att vi har all anledning att förneka den. En provisorisk sanning om man så vill.
Ändå känner jag mig inte tillfreds med det. Jag är tillräckligt cynisk för att utan problem kunna frånkänna människan en fri vilja, men det finns en invändning eller ett tankeexperiment som jag inte lyckas bortse ifrån. Detta:
Vilket experiment vi än utför med nuvarande eller framtida metoder på en försöksperson, och utfallet är förutsagt genom den-och-den teorin om hjärnans kognitiva funktioner, så kommer experimentet enbart att kunna upprepas med samma resultat så länge försökspersonen är omedveten om det förväntade utfallet. I annat fall har försökspersonen alltid möjligheten att välja om utfallet kommer att stämma överens med förutsägelserna eller inte. Med andra ord: Ett experiment som säkerställer människans i alla sammanhang ofria vilja kommer alltid att vara omöjligt att utföra.
Den psykologiska forskningen borde alltså till slut komma fram till en punkt där det blir omöjligt — obestämbart — att experimentellt avgöra ifall en handling beror på fysikaliska orsaker eller fritt val.
Den givna invändningen här är Benjamin Libets klassiska experiment, som visade att hjärnan bygger upp tendensen till en specifik handling bråkdelen av en sekund innan den blir medveten om valet. Men det är också en lam invändning, vilket Libet själv påpekade: Även om tendensen till handlingen existerar innan medvetandet om den, har försökspersonen ändå utrymme för att undertrycka handlingen innan den verkligen blir utförd. Sidan jag länkar till påpekar dessutom en metodologisk brist i experimentet: Försökspersonen behöver ett intervall inte bara för att utföra den fysiska handlingen, utan också för att utföra handlingen att avgöra i vilket ögonblick hon anser sig ha gjort det medvetna valet…
Hur ska det då tolkas? Är viljan ofri även om vi experimentellt inte kan säkerställa det? Jag tror att man i princip ställs inför samma problem som med Heisenbergs obestämbarhetsprincip inom kvantmekaniken (som förklarar det omöjligt att utföra en mätning på elementarpartiklar som samtidigt avgör till exempel både läget och rörelseriktningen hos en sådan). I tidig kvantfysik var det en öppen fråga ifall elementarpartiklarna verkligen betedde sig obestämbart eller inte. Men Köpenhamnstolkningen fastslog att detta är en del av elementarpartiklarnas verkliga natur, och inte bara visar på experimentutrustningens begränsningar.
Ska det egentligen tolkas som att den psykiska obestämbarheten, om den nu existerar, bara är ett slumpfenomen och inte har med fri vilja eller fritt val att göra? Det är möjligt, men jag är inte heller säker på att beteendemönstren under experimenten skulle kunna beskrivas eller förutsägas genom slumplagar. I alla händelser är det möjligt att försökspersonen skulle kunna omintetgöra också ett sådant utfall — ifall hon visste att det var det som förväntades…
Nu är jämförelsen mellan kvantfysiken och detta tankeexperiment kanske bara en ren analogi. Och även om det skulle visa sig att de båda formerna av obestämbarhet också har samma bakgrund, behöver man inte nödvändigtvis gå så långt i spekulationer om "kvantmedvetande" och hjärnan som kvantdator som vissa andra gjort. Det enda som skulle konstateras är att det finns en kvantfysikalisk obestämbarhet även i den biologiska hjärnan, men inte att den på det stora hela skulle lyda under andra lagar än de klassiska som vi redan nu förutsätter.
(Läs vidare kommentarer i nästa post: Laplaces demon.)
ANDRA BLOGGAR OM: FRI VILJA • MEDVETANDE • PSYKOLOGI • KVANTMEKANIK • KVANTFYSIK
/ Rickard Berghorn
