NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

Denna spekulation skrev jag för knappt ett år sedan, i posten Människans evolution:

Varför har människan förlorat sin päls? Tja, det borde vara naturligt när hon började handskas med elden, som i sig har enorma fördelar genom att ge värme och skrämma bort rovdjur. Ju mindre päls, desto mindre risk för brännskador när man kurade runt brasan om kvällarna. [...] Det är bara förvånande att det inte skrivits mer om [idén]. Helt uppriktigt sagt stötte jag aldrig på tanken bland alla spekulationer om människans utveckling som kunde hittas på biblioteken när jag intresserade mig för frågan, fram tills för sådär 5-6 år sedan.

Jag gjorde senare misstaget att nämna spekulationen i nördarnas högborg framför alla, Föreningen Vetenskap och Folkbildnings forum. Det ledde till ännu en korkad evighetsdiskussion av den speciella sort som blivit VoF:s kännemärke. Men mer om det senare.

*

VARFÖR INTE PÄLS VID ELD?

Den så kallade diskussionen fick mig hur som helst att finslipa argumenten. Många känns självklara, men alla kan gott nämnas som följer:

• Modern antropologi visar att våra förfäder blev nakna ungefär samtidigt som de tämjde elden. De äldsta tecknen på eldanvändning är omkring 1.5 miljoner år gamla. Genetiska analyser tyder på att våra förfäder hade förlorat pälsen för senast 1.2 miljoner år sedan (Rogers, Iltis, Wooding 2004. Refereras också här). Bakom siffrorna finns Homo erectus, som uppträdde för 1.6 -- 2 miljoner år sedan.

• Päls är naturligtvis mer eldfängt än hårlös hud. Gnistor och glöd kan fastna i päls och blir svåra att stryka bort. Dessutom ökar risken för att eld och glöd som fastnar i pälsen sprider sig till omgivningen. Den som har päls får också svårare att hjälpa andra, t.ex. sina ungar, i sådana sammanhang.

• Päls blir lätt svedd och missfärgad, samt inpyrd av rök och os -- antagligen en nackdel när våra förfäder ville attrahera en partner. I den mån feromoner hade betydelse, skulle de också döljas av den främmande lukten.

• En hårlös kropp är lättare att tvätta ren. Den blottade huden gör också att man snabbt känner och kan reagera när eld och glöd kommit i kontakt med kroppen.

Tillägg. Några månader efter att jag skrev första posten om pälslösheten publicerade The Edge en essä av Richard Wrangham, professor i biologi och antropologi. Han argumenterar där för att elden och matberedningen var avgörande för att våra förfäder skulle utvecklas till Homo erectus, den första människan. Wrangham berör inte specifikt hårlösheten, men det han skriver är intressant och relevant i sammanhanget.

*

SLUTORD

Debatten i forumet hos Vetenskap och folkbildning, ja. Inte för att den är relevant här, men i alla fall har underhållningsvärde. Rent sublim i sin praktfulla idioti var en viss Tolkienfantast och NO-lärare i Enköping, användaren Trilobite, som bestämt hävdade att hår och päls inte är mer brandfarligt än naken hud — och dessutom ägnade ett dussintal inlägg åt att kräva belägg för det motsatta påståendet… En annan underhållande invändning, som vidmakthölls av någon Linda Kall, var att svedd päls som inpyrts av rök borde vara sexuellt attraktivt. Sådana argument går inte av för hackor.

Naturligtvis handlade alla krampaktiga invändningar inte om ifall spekulationen var rimlig eller ej, utan om jantelagen i klassisk nördtappning: "Här är det jag som tror sig vara något, och kanske en eller två av mina vänner; men alla andra som är fräcka nog att ha en åsikt måste motas bort!" Skitsnack och personangrepp används regelbundet mot varje troende i forumet, men det blir dubbelt fel när detsamma används mot deras egna. Sådant slår tillbaka och blir mycket pinsamt, vilket redan har berättats om i denna blogg.

[Edit 2008-10-15: Om konsekvenserna av denna post, läs vidare i En VoF:are går överstyr.]

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • EVOLUTION • MÄNNISKANS UTVECKLING • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER

/ Rickard Berghorn

Gôtt-gôtt. Edgar Allan Poe kommer att tolkas av den levande legenden och landets främste sångare Freddie Wadling på Göteborgs Stadsteater, i uppsättningen Korpen. Producenten kontaktade mig förra veckan för att skriva en presentation av Poe i programbladet -- mot bra betalning dessutom, vilket knappast är minst viktigt. (Författare talar ständigt om pengar, om än helst privat; ju mindre inkomster de har på skrivandet desto mer prat. Inga skribenter är mer kapitalistiska än de "seriösa"...)

Jag har på känn att det är Wadling själv som föreslagit att jag ska skriva. Han var på gång att medverka i Necronomicon i Sverige men blev för upptagen av ett annat projekt. Det råkade för övrigt vara en pjäs om Carl-Michael Bellman skriven av min bekante och vid två tillfällen medarbetare Anthony Swerling. Så kan det slumpa sig i vår kulturella ankdamm.

(Swerling är en av de märkligaste personer jag lärt känna. Vi möttes av en händelse på 7-Eleven vid Stadsbiblioteket i Stockholm, där han alltid satt och skrev nätterna igenom bland uteliggare och överfestade pubbesökare. Men det är en annan historia.)

/ Rickard Berghorn

En gång i tiden var jag också mycket orolig över datorteknikens utveckling visavi boken och det tryckta ordet. Farhågorna har kommit grundligt på skam, även om det inte talas särskilt mycket om det (goda nyheter är aldrig populära) -- som det är nu befinner sig litterturen och bokutgivningen i en guldålder. Och detta mycket på grund av just datortekniken: nya hjälpmedel för utgivaren och billiga tryckmetoder samt internetförsäljning. Genom Amazon och Bokus kan man beställa även de mest udda och marginaliserade böcker snabbare, billigare och smidigare än det någonsin varit genom ortens bokaffär.

Litterturen kommer att klara sig, men hur är det med den tryckta boken? Kommer den att ersättas med något slags elektronisk bok?

Fast den finns ju redan, praktiskt taget. Slog det mig häromdan. I ett halvår nu har jag haft min laptop med mobilt bredband; nästan alltid tillhands i väskan på bussar, tåg, kaféer och i sängen innan jag somnar. Med mig har jag inte bara hela internet att skrolla igenom och läsa, utan också mina 100 favoritfilmer, en samling pdf-böcker och egna och andras dokument från 15 år tillbaka. Jag har banne mig sällan läst lika mycket som jag gjort detta halvår -- samtidigt som jag aldrig läst färre böcker (i själva verket bara en enda av Paul Davies, på Varbergs bibliotek). Hur nödvändiga är tryckta böcker och tryckta tidningar då?

Det är kanske lite bökigare att krypa ihop i favoritfåtöljen eller natta sig i sängen med en laptop, men knappast mycket mer; det är en vanesak. Och i alla händelser uppvägs det av fördelarna. Ännu mer behändiga laptopar kommer säker också efterhand.

Så alltså: Det finns inget behov av något sådant som "elektroniska böcker" eller "elektroniska tidningar". Nu när det finns laptopar.

ANDRA BLOGGAR OM: BÖCKER • LITTERATUR • ELEKTRONISKA BÖCKER • ELEKTRONISKA TIDNINGAR • INTERNET

/ Rickard Berghorn

Jag vet inte om ni vill placera detta i kategorin "nöje och lättsamheter" eller "freakshow" -- men skåda Mamie Van Doren. Denna smaskiga böna, fotomodell och före detta skådespelare, råkar faktiskt vara över 75 år. Hennes modellkarriär har som synes förlängts drastiskt av en hel del plast, stag och inplantat.

På 50-talet var Mamie Van Doren (född 1931) en av de stora skönheterna på vita duken bredvid Marilyn Monroe och Jayne Mansfield, men med nackdelen att inte medverka i någon film som blivit riktigt klassisk. Hon är främst ihågkommen för sitt utseende, som förevigades av bland andra pinup-konstnären Alberto Vargas. På 60-talet hamnade hon på Hollywoods bakgård, i visserligen kreativa B-filmer som emellanåt producerades av den legendariske Roger Corman.

Den 70-åriga Mamie väcker en del pavlovska reaktioner, men själv känner jag inget större behov av att moralisera över henne. Hon har rätt till sitt eget liv, i synnerhet när vi andra inte har några konkreta anledningar att lägga oss i det. Lika lite som när det gäller homosexuella eller transpersoner. Det är ingen big deal.

Å andra sidan kan jag ha en cynisk förståelse för skönhetsoperationer, utseendefixering och åldersfobi. Vi lever ändå i en värld som är så jävligt inrättad att den som har ett fördelaktigt yttre får betydligt mer kärlek och fysisk närhet än den som råkar vara född i form av en dynghög. Mot den uppfattningen protesterar moralisterna lika pavlovskt, men först som sist står ändå saken klar: det finns en uppenbar anledning till att Joseph Merrick på sin höjd hade vänner men inte flickvän och kärleksliv. Och att inte ens moralisterna själva skulle vara beredda att ställa upp.

Vi fungerar alla så, vare sig vi vågar erkänna det eller inte.

ANDRA BLOGGAR OM: SKÅDESPELARE • FILM • SKÖNHETSOPERATIONER • FOTOMODELLER • PLASTIKKIRURGI

/ Rickard Berghorn

Saxat ur en närliggande blogg:

... bland det första [Rickard sade] var: "Du ser inte ut [läs är inte] som jag tänkt mig". Jag frågade hur han trodde att jag skulle se ut, och svaret var ett psykiskt och nedgånget vrak, baserat på brev oss emellan, och mina texter på den här bloggen. Detta förvånade mig, åtminstone en medveten del av mig. Rickard var vidare förvånad över att det närmast omedelbart var så lätt att umgås, eller i alla fall prata, diskutera och finna gemensamma samtalsämnen med mig; att vi utan problem närmast genast kunde föra koncisa, homogena och konsekventa resonemang om filosofi, och fantastisk litteratur och film. Kort sagt: jag är mycket vettigare än RB hade förväntat sig. Jag är vettigare än man kan tro. Trots att jag -- med Rickards ord -- inte framstår här såsom vettig.

Jag kan tydligen uttrycka mig mer brutalt uppriktigt än jag är medveten om, även i verkliga livet. Men jag utgår ifrån att Marmeladkungen förstår att jag inte menade något illa (och den bitvisa virrigheten i hans blogg har sina naturliga förklaringar). Vårt möte i Mariestad blev alltså en riktigt rolig upplevelse. Fredrik Granlund, som han heter, visade sig ha en imponerande allmänbildning inom litteratur, film, filosofi -- humaniora i stort.

Mötet blev mer eller mindre improviserat eftersom jag ändå befann mig i Göteborg den lördagen, efter en utekväll med Pål Eggert och övernattning hos densamme -- också en stortrevlig upplevelse. Pål har varit en av mina stadigaste medarbetare, och kommer nu att få en nyskriven fantasyroman utgiven hos Neogames. (Ja, jag har varit slarvig och inte hört av mig, Pål, men det kommer, lovar.)

Läs Marmeladkungens skildring av kvällen i Mariestad. Mindre smickrande spritrelaterade detaljer liksom ett lagom homoerotiskt foto får väl bjudas på. I ironins och självironins namn.

/ Rickard Berghorn

Det är en märkligt loj stämning.

Några timmar varje dag sitter jag på något kafé i Varberg. Fikar på krita -- ofta lätt att ordna bara man lär känna personalen -- och lusläser dagens tidningar, bredvid laptopen och mitt mobila bredband. Sedan i lugn mak tillbaka hem till stugan vid havet. Tv:n står på i bakgrunden, Simpsons och familjen Bundy har blivit mina kulturella inventarier. Slappt chattande och några rader långa mail, för det mesta inloggad på Facebook. Det är oktober och höst. Jag lever på nätet.

Min ekonomi har varit barskrapad större delen av denna stora flyttmånad, men det är inget problem och ordnar sig i dagarna. Jag har inte tråkigt, är inte nedstämd. Tror snarare att jag mår ovanligt harmoniskt... Tillåter mig att bara finnas till.

Bloggandet? Här ligger redan två opublicerade poster, som jag är riktigt nöjd med. Kräver bara en finslipning -- de närmsta dagarna? Borde också skriva något skarpt och mediakritiskt om den närvarande Facebook-hysterin, ett journalistiskt icke-avslöjande som knappt har någon saklig grund men ändå fått bisarra proportioner.

Håll utsikt.

/ Rickard Berghorn

... är över sedan torsdagen 4/10, så alltså är det lika bra att radera posterna med bokuppräkningen. Det gick för övrigt bra och inbringade några tusenlappar -- ber att få tacka!

/ Rickard Berghorn

Ett bra livsmotto för den som har någon förmåga till rationellt tänkande är: "Förvänta dig alltid att människor är korkade." Men om du ska leva efter det gäller det att du verkligen är rätt person, och inte bara tillhör de ärkenötter som anser sig vara smartare än andra bara för att de är mer dumdryga än andra.
  
Allra mest villiga att koppla ur hjärnan är människor när det kommer till pengar. Livsmottobäraren lär sig ganska snabbt att inte nämna hur mycket han lever på i månaden, ty annars reagerar folk enligt följande idiotier:
  
1) Ömkar honom för att han är fattig. (Vilket han inte är.)
  
2) Tror att han har misslyckats i livet. (Det är tydligen otänkbart att en människa nöjer sig med "lite" pengar.)
  
Men nu är det inte en märklig paradox att man kan leva på 10.000 kr efter skatt/månad och ändå få råd med allt man behöver och mer därtill, och alltså inte har behov av mer pengar. Jodå, tänk efter och du inser att detta är sant:
  
En bra enrumslägenhet eller -bostad på 10-30 minuters SL-väg från Stockholms innerstad kan kosta 2300 kr/månaden. Du köper ett busskort för 620 kr, betalar räkningar för en tusenlapp i månaden samt handlar mat för 500 kr. Den maten räcker ju inte hela månaden, men var och varannan dag kommer du ändå att äta ute. Vilket är fullt möjligt när du har 5000-5500 kr över att också gå på bio, krogen, kaféer och hyra filmer för. Man kan till yttermera visso lägga undan lite slantar till en utlandsresa eller två. Bredbandet är förstås inräknat i räkningarna.
  
Så varför gnäller folk så hjärtskärande om att man inte har råd med det-och-det (egentligen allt som kostar pengar)? Exakt, därför att man är korkade:
  
Istället för att bo ett bekvämt litet stycke från innerstaden klämmer man in sig i en liten garderob för 5000 kr/månaden på Söder. Man köper en mobiltelefon för 50.000 kr som man avbetalar under 12 månader. Man inhandlar en superdesignad dvd-spelare trots att datorn man har redan är utmärkt på att visa dvd-filmer. Man skaffar bil (nyköpt förstås) även om man klarar sig gott och väl med kollektivtrafiken och någon gång taxi. Man går till dyra frisörer och känner sig exklusiva istället för att gå till goda frisörer med anständiga priser. Och alltså räcker inte månadslönen på 20.000 pix och man hamnar på fattigstugan.
  
Varför beter sig människor då på det här sättet?

Jovisst, det imponerar ju på omgivningen.
  
Hej hopp.

ANDRA BLOGGAR OM: EKONOMI • PENGAR • IDIOTER

Idag blir det inte så mycket mer än detta, men det säger också en massa:

Från MTV Movie Awards. Alla vet vad Paris Hilton har sysslat med, så varför hålla käften och vem skulle man lura? Hon kan inte annat än skratta åt det själv, i längden. Det måste vara sådant här Aristoteles menade med konstens "katharsis" — rening.

Sarah Silverman är min nya Gudinna. Som mensaintelligent, supercharmig bitch har hon förmågan att gå långt, långt över gränsen och ändå kamma hem spelet.