NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

November 21, 2007

Teknikens under

Filed under: Blandat, Film

Jag vet inte om ni vill placera detta i kategorin "nöje och lättsamheter" eller "freakshow" -- men skåda Mamie Van Doren. Denna smaskiga böna, fotomodell och före detta skådespelare, råkar faktiskt vara över 75 år. Hennes modellkarriär har som synes förlängts drastiskt av en hel del plast, stag och inplantat.

På 50-talet var Mamie Van Doren (född 1931) en av de stora skönheterna på vita duken bredvid Marilyn Monroe och Jayne Mansfield, men med nackdelen att inte medverka i någon film som blivit riktigt klassisk. Hon är främst ihågkommen för sitt utseende, som förevigades av bland andra pinup-konstnären Alberto Vargas. På 60-talet hamnade hon på Hollywoods bakgård, i visserligen kreativa B-filmer som emellanåt producerades av den legendariske Roger Corman.

Den 70-åriga Mamie väcker en del pavlovska reaktioner, men själv känner jag inget större behov av att moralisera över henne. Hon har rätt till sitt eget liv, i synnerhet när vi andra inte har några konkreta anledningar att lägga oss i det. Lika lite som när det gäller homosexuella eller transpersoner. Det är ingen big deal.

Å andra sidan kan jag ha en cynisk förståelse för skönhetsoperationer, utseendefixering och åldersfobi. Vi lever ändå i en värld som är så jävligt inrättad att den som har ett fördelaktigt yttre får betydligt mer kärlek och fysisk närhet än den som råkar vara född i form av en dynghög. Mot den uppfattningen protesterar moralisterna lika pavlovskt, men först som sist står ändå saken klar: det finns en uppenbar anledning till att Joseph Merrick på sin höjd hade vänner men inte flickvän och kärleksliv. Och att inte ens moralisterna själva skulle vara beredda att ställa upp.

Vi fungerar alla så, vare sig vi vågar erkänna det eller inte.

ANDRA BLOGGAR OM: SKÅDESPELAREFILMSKÖNHETSOPERATIONERFOTOMODELLERPLASTIKKIRURGI

/ Rickard Berghorn

July 21, 2007

Okänd nöjeshistoria: Harry Ritz och hans bröder

Filed under: Film

Apropå förra inlägget och slapstick, så kan jag bjuda på ett filmklipp. Det är ur Samuel Goldwyns (misslyckade) storsatsning The Goldwyn Follies (1938), som i alla fall imponerade tillräckligt på sin tid för att musikalinslagen skulle bli Oscarnominerade. Scenen är förödande fånig, mycket begåvat genomförd och med en slagdänga som riskerar att förfölja er i dagar:


Någon som hört talas om bröderna Ritz, The Ritz Brothers? Det skulle förvåna mig i så fall. På sin tid var de mäkta populära på nattklubbsscener (inte minst i Las Vegas) och i radio, men deras filmkarriär på 1930-talet havererade ganska kapitalt på grund av otur och felsatsningar. De var duktiga på bisarra sång- och dansnummer och manisk crazyhumor av samma judiska vaudevillesort som bröderna Marx blev experter på, men fick sällan tillräckligt fria händer — eller ens goda manus nog — för att förverkliga sig själva på vita duken. Under inspelningen av skräckfilmsparodin The Gorilla (1939) med Bela Lugosi och Lionel Atwill avbröt de arbetet i protest, men producenterna såg ändå till att slutföra filmen.

Begåvningen i teamet var Harry Ritz (1907-1986), den blonde och längre av de tre. Det var han som hade mimiken, idéerna och kreativiteten. De nästan identiska bröderna Al och Jimmy var hans anonyma sidekickers, med den huvudsakliga funktionen att skapa än större kaos runt Harry Ritz infall. Men speciellt i dansnumren kunde bröderna flyta samman till nästan overkligt synkroniserade trillingar.

The Ritz Brothers är alltså saligt glömda numera. Men var de bara en parentes i underhållningsbranschens historia? Märkligt nog verkar det minst av allt vara så. Harry Ritz framstår som en av de allra viktigaste amerikanska humoristerna på 1900-talet; Mel Brooks och Sid Caesar beskrev honom som "den roligaste mannen i världen" i Esquire Magazine, juni 1976, och Jerry Lewis omdöme kommer inte långt efter:

"'As far as I'm concerned,' says Mel Brooks, 'Harry Ritz was the funniest man ever. His craziness and his freedom were unmatched. There was no intellectualizing with him. You just hoped there were no pointy objects in the room when he was working 'cause you were down on the floor, spitting, out of control, laughing your brains out. Harry Ritz always put me away. Always.'

'This man gave comedy a whole new dimension,' says Sid Caesar. 'Harry was the great innovator. His energy and his sensibility opened things up for all of us. He had to be the funniest man of his time.'

'Harry was the teacher,' says Jerry Lewis. 'He had the extraordinary ability to deny himself dignity onstage. Harry taught us that the only thing that mattered was getting a laugh — whether you did it with a camel or with two rabbis humping a road map. Harry spawned us all. We all begged, borrowed and stole from him, every one of us. Without him, we wouldn't be here.'"

Läs artikeln här; den går inte av för hackor. Hur det står till med kopplingen mellan Ritz Brothers och Woody Allens ängsliga spermie skulle jag dock vilja veta mer i detalj; kanske var det ursprungligen en sketch som teamet lät uppföra i Las Vegas på 60-talet?

På YouTube finns också en kortfilm med The Ritz Brothers, Hotel Anchovy (1934), fast tyvärr med rejält dålig bildkvalitet. Till yttermera visso kan även deras sorgligt misslyckade The Gorilla beskådas på samma sajt.

ANDRA BLOGGAR OM:

July 18, 2007

Konsten att dratta på ändan

Filed under: Film

Härom dagen såg jag om en film som inte tillhör mina direkta favoriter, men ändå har bitit sig fast. Jag tänker på Bo Widerbergs Mannen på taket. Här finns lite väl övertydliga 70-talsmarkörer (man behöver inte vara puritan för att sucka över morgonscenen med Sven Wollter, Eva Remaeus och skitungen), övertydliga spänningsknep (söta barn i vägen för prickskyttar eller skenande helikoptrar), alla är släpigt trötta och uppgivet bittra eftersom det handlar om samhällsrealism bevars. Slutet är rumphugget, och hur tusan kunde man casta Thomas Hellberg som Gunvald Larsson?

Jag skulle nog ändå vilja placera filmen i kategorin "genial men inget mästerverk". Filmen är nagelbitande och har en gedigen realistisk stämning, trots överdrifterna. Och bara en regissör som vet vad han gör skulle välja Björn J:son Linds märkliga musik och få den att fungera så kongenialt. Eller för den delen våga placera en folkkär buskisskådis i huvudrollen. Carl-Gustaf Lindstedt hade utmärkt sig som seriös skådespelare innan, men som alla vet gjorde Mannen på taket att han blev etablerad i facket.

Vilket leder över till ett intressant och större ämne: Slapstickskådespelare som visar sig vara utmärkta karaktärsskådespelare.

För just det är inget särskilt ovanligt fenomen. I Sverige har också Nils Poppe, Gösta Ekman och Robert Gustafsson gjort det. Internationellt har vi Jerry Lewis och inte minst Peter Sellers. Robin Williams har visat sig ha full kontroll också över de små nyanserna i bland annat One Hour Photo och Dead Poets Society. Jim Carrey likaså i ett flertal roller. Listan kan göras längre.

Jag menar alltså företrädare för den allra mest fysiska humorn, släkt i rakt nedstigande led med äldre tiders vaudeville och stumfilmsfarser. En av filmhistoriens främsta skådespelare, James Cagney, hade också denna bakgrund, men gick direkt till karaktärsroller på vita duken.

Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå varför. Att syssla med fysisk humor handlar om att ha sinne för karaktärer och uttryck, allt det som "gör" en personlighet. De är experter på att krypa in i olika roller och uttrycka sorg, vrede, glädje, ångest... Det som skiljer clownen från en Dramaten-skådespelare är bara graden i utspel. En skådespelare i en fars använder också hela sin yrkeskunnighet för att appellera på bästa sätt till publiken, och vet utmärkt väl varför han väljer att utforma sin karaktär si och så; också där har han allt gemensamt med karaktärsskådespelaren på Dramaten.

Varför blir då recensenter och publik fortfarande förvånade när till exempel Robin Williams gör vad man betraktar som en värdefull rollprestation? Naturligtvis ligger en gammal fördom på lur i bakgrunden. Den fysiska humorn är ju en "låg" konstform, vilket på något sätt skulle sätta ribban för begåvningen hos dem som företräder den.

Har jag fel när jag påstår detta? Tja, givetvis förnekas det ständigt numera, i alla fall när det påpekas i klartext; alla "vet" att åsikten inte är comme-il-faut. Men problemet ligger djupare än så. Det var allas vår gamle grek Aristoteles som indelade konsten i högt och lågt. Ju lägre något placeras, desto mer kroppsligt anses det vara. Komedin får oss bara att skratta. Tragedin väcker vårt medlidande. Poesin får oss att tänka och ana en ideal skönhet. En skala från kropp till intellekt, från omedvetet till medvetet. Vi vet alla att det inte stämmer egentligen, och kan inte försvara det sakligt och intellektuellt; men ändå lever vi fortfarande utifrån dess direktiv. Nuförtiden har bara den låga konsten, den förment kroppsliga, fått en annan beteckning: populärkultur.

Vad nu det är.

Enligt svenska kultursidor dels 1) något som ingen längre har fördomar emot, absolut inte! och 2) definieras med Paris Hilton, porrfilmer, veckotidningar, dokusåpor och... tja, porrfilm med Paris Hilton.

Här är vi minsann upplysta och moderna. Men knappast klartänkta.

ANDRA BLOGGAR OM:






















Get free blog up and running in minutes with Blogsome
Theme designed by Hadley Wickham