Nymodernism

Jag ägnade början av sommaren åt att researcha och skriva en essä, som nu blivit publicerad hos Tidningen Kulturen. Marmeladkungen Fredrik F. G. Granlund hjälpte till med researchen — tack till honom!

Saken är den att allas vår skräckförfattare Howard Phillips Lovecraft tycks ha haft en verklig förebild när han skapade Abdul Alhazred, författaren till den vansinnesbringande boken Necronomicon. Det har nämligen funnits en medeltida arab vid namn Alhazen, vars namn Lovecraft måste ha stött på och vars liv påminner märkligt mycket om Abdul Alhazreds.

Fantasins Alhazred och verklighetens Alhazen har uppenbarligen aldrig kopplats samman tidigare, så detta kan ses som något av ett populärkulturellt scoop. Läs och begrunda.

ANDRA BLOGGAR OM: LOVECRAFT • H P LOVECRAFT • NECRONOMICON • SKRÄCK • POPULÄRKULTUR

/ Rickard Berghorn 

För någon månad sedan fick jag äntligen tag på George Smoots populärvetenskapliga bok Krusningar i tiden. Smoot har lämnat betydelsefulla bidrag till Big Bang-teorin och fick 2006 års Nobelpris i fysik. Han beskriver i boken hur den moderna kosmologin vuxit fram och arbetet med sin egen forskning.

Boken har intresserat mig speciellt eftersom Smoot i den historiska delen behandlar Edgar Allan Poes naturfilosofiska essä Eureka (1848), vars tidiga Big Bang-kosmologi jag redan skrivit om. Smoot lägger ut texten över några sidor på ett huvudsakligen respektfullt sätt, utan att tillägga något som jag inte redan kände till; däremot fastnade jag vid en not som översättaren Hans-Uno Bengtsson passat in. Bengtsson påpekar att Poe själv genast "tar tillbaka" sitt förslag till lösning på Olbers paradox, gåtan varför natthimlen är svart.

Poe har fått erkännande för att ha varit den förste som löste paradoxen i fråga. Det var ett speciellt knivigt problem på 1600-talet och framåt, när naturvetenskapen (och ursprungligen filosofen Giordano Bruno) hade ersatt Aristoteles miniuniversum som omgärdades av firmament och kristallsfärer, med ett i bokstavlig mening oändligt stort och evigt universum med oändligt många stjärnor. Även natthimlen borde bada i ljus.

Tar Poe verkligen tillbaka sitt förslag? Låt oss lusläsa stycket ur Eureka:

No astronomical fallacy is more untenable, and none has been more pertinaciously adhered to, than that of the absolute illimitation of the Universe of Stars. The reasons for limitation, as I have already assigned them, a priori, seem to me unanswerable; but, not to speak of these, observation assures us that there is, in numerous directions around us, certainly, if not in all, a positive limit – or, at the very least, affords us no basis whatever for thinking otherwise. Were the succession of stars endless, then the background of the sky would present us an uniform luminosity, like that displayed by the Galaxy – since there could be absolutely no point, in all that background, at which would not exist a star. The only mode, therefore, in which, under such a state of affairs, we could comprehend the voids which our telescopes find in innumerable directions, would be by supposing the distance of the invisible background so immense that no ray from it has yet been able to reach us at all. That this may be so, who shall venture to deny? I maintain, simply, that we have not even the shadow of a reason for believing that it is so.

Både ja och nej. Poe säger helt enkelt att den mörka natthimlen är ett bevis för tesen han driver, att universum inte kan vara oändligt stort och evigt med oändligt många stjärnor. Vilket är en ren truism, eftersom det utgör problemet i Olbers paradox. Hur kan universum tyckas vara begränsat när det inte bör vara det?

Men därefter tillägger Poe det som numera hålls som den huvudsakliga förklaringen till paradoxen: Ljuset från en stor del av stjärnorna har kanske ännu inte hunnit nå oss. Men denna förklaring uppfattar Poe som överflödig — det finns ingen anledning att tro det skulle vara så. Kanske var det också så utifrån den tidens faktaunderlag. 160 år senare vet vi att universum visserligen är begränsat, men också 14 miljarder år gammalt.

Man kan säga att Poe är inne på rätt spår, men inte finner anledning att gå hela vägen i mål. Numera skulle man säga att den mörka natthimlen är ett bevis på att universum är begränsat i både tid och rum; just den uppfattning som Eureka bygger på. Men universum är ändå så enormt stort och gammalt att ljuset från alla stjärnor inte hunnit nå oss ännu; och av de stjärnor vars ljus en gång nått fram har många redan hunnit slockna.

/ Rickard Berghorn

Gôtt-gôtt. Edgar Allan Poe kommer att tolkas av den levande legenden och landets främste sångare Freddie Wadling på Göteborgs Stadsteater, i uppsättningen Korpen. Producenten kontaktade mig förra veckan för att skriva en presentation av Poe i programbladet — mot bra betalning dessutom, vilket knappast är minst viktigt. (Författare talar ständigt om pengar, om än helst privat; ju mindre inkomster de har på skrivandet desto mer prat. Inga skribenter är mer kapitalistiska än de "seriösa"…)

Jag har på känn att det är Wadling själv som föreslagit att jag ska skriva. Han var på gång att medverka i Necronomicon i Sverige men blev för upptagen av ett annat projekt. Det råkade för övrigt vara en pjäs om Carl-Michael Bellman skriven av min bekante och vid två tillfällen medarbetare Anthony Swerling. Så kan det slumpa sig i vår kulturella ankdamm.

(Swerling är en av de märkligaste personer jag lärt känna. Vi möttes av en händelse på 7-Eleven vid Stadsbiblioteket i Stockholm, där han alltid satt och skrev nätterna igenom bland uteliggare och överfestade pubbesökare. Men det är en annan historia.)

/ Rickard Berghorn

Saxat ur en närliggande blogg:

… bland det första [Rickard sade] var: "Du ser inte ut [läs är inte] som jag tänkt mig". Jag frågade hur han trodde att jag skulle se ut, och svaret var ett psykiskt och nedgånget vrak, baserat på brev oss emellan, och mina texter på den här bloggen. Detta förvånade mig, åtminstone en medveten del av mig. Rickard var vidare förvånad över att det närmast omedelbart var så lätt att umgås, eller i alla fall prata, diskutera och finna gemensamma samtalsämnen med mig; att vi utan problem närmast genast kunde föra koncisa, homogena och konsekventa resonemang om filosofi, och fantastisk litteratur och film. Kort sagt: jag är mycket vettigare än RB hade förväntat sig. Jag är vettigare än man kan tro. Trots att jag – med Rickards ord – inte framstår här såsom vettig.

Jag kan tydligen uttrycka mig mer brutalt uppriktigt än jag är medveten om, även i verkliga livet. Men jag utgår ifrån att Marmeladkungen förstår att jag inte menade något illa (och den bitvisa virrigheten i hans blogg har sina naturliga förklaringar). Vårt möte i Mariestad blev alltså en riktigt rolig upplevelse. Fredrik Granlund, som han heter, visade sig ha en imponerande allmänbildning inom litteratur, film, filosofi – humaniora i stort.

Mötet blev mer eller mindre improviserat eftersom jag ändå befann mig i Göteborg den lördagen, efter en utekväll med Pål Eggert och övernattning hos densamme – också en stortrevlig upplevelse. Pål har varit en av mina stadigaste medarbetare, och kommer nu att få en nyskriven fantasyroman utgiven hos Neogames. (Ja, jag har varit slarvig och inte hört av mig, Pål, men det kommer, lovar.)

Läs Marmeladkungens skildring av kvällen i Mariestad. Mindre smickrande spritrelaterade detaljer liksom ett lagom homoerotiskt foto får väl bjudas på. I ironins och självironins namn.

/ Rickard Berghorn

Idag låg nya numret av den allt mer oumbärliga Tidningen Kulturen i brevlådan, innehållande min essä "Edgar Allan Poe som kosmologisk profet". Den finns dessutom att läsa på hemsidan också (kursiveringarna borta här, och första stycket är egentligen en ingress).

* * *

Edit: Med anledning av hur den här posten har utvecklat sig, skrev jag en ny rubrik (8/11). Läs off topic-diskussionen med en viss tokspelare vid namn Nihonshu i kommentardelen — den är ganska skoj.

/ Rickard Berghorn

… att skildra i litteratur, film och andra berättande medium, tro det eller ej. Jag kommer att tänka på det i dessa Nobelpristider, när den finkulturella litteraturen diskuteras mer än vanligt. God psykologi anses ju ofta konstituera just denna finkultur. Men som sagt: Att skriva psykologiskt trovärdigt är ingen konst.

Jag har en känsla av att vi som arbetar med skönlitteratur (utgivning, redigering eller eget författande) helst inte ska avslöja detta. Så alltså är det just det jag gör.

Vill man skriva psykologiskt trovärdigt behövs några få, ganska enkla utgångspunkter: 1) Människan är mångskiftande och ofta paradoxal. 2) Människan har trots det åtminstone ett fåtal grundläggande psykologiska behov — kärlek i olika former, bekräftelse, trygghet och fasta strukturer i livet. 3) Författaren bör undvika klichéer eller sådant som påminner om det, till exempel personlighetstyper utmejslade efter det berömda formulär A1.

Ett mycket bra tips är också: 4) Efterrationalisera friskt.

Jag ska förtydliga det sista. Här har författaren funderat ut en intressant person(lighet): En kvinna som håller överdrivet prydlig ordning i sin lägenhet, trots att hon sällan får besök och kanske till och med undviker det. Hur kan man förklara detta psykologiskt trovärdigt?

Låt fantasin spela fritt efter de tre föregående punkterna, och du märker att det inte är särskilt svårt alls. Låt oss säga så här: Kvinnan växte upp i en känslomässigt kall eller distanserad miljö, där man fick uppskattning och bekräftelse främst för vad man gjorde än för den man var. Att sköta om ett hem var en sådan sak. Hon mår bra av sin egen prydlighet och att visa upp den när hon emellanåt har besök. Samtidigt har uppväxten gjort henne socialt distanserad, därav den relativa ensamheten.

Det räcker gott till en småtragisk vardagsnovell. Vill man göra en skildring av psykisk sjukdom av det, eller t.o.m. en psykologisk rysare, behöver man bara skruva åt omständigheterna: Prydligheten som en gång gav henne ett visst mått av social bekräftelse slår gradvis över till ren ordningsmani allt eftersom den känslomässiga isoleringen blir outhärdlig för henne. Att städa, tvätta, hålla ordning blir hennes sätt att slippa betrakta sig själv, samtidigt som det blir en spegling av hur hon försöker hålla stånd mot det växande kaoset inom sig.

Detta knåpade jag ihop här vid skrivbordet, de senaste 15 minuterna – psykologi är inte svårt. Dessutom är jag övertygad om att den här kvinnan mycket väl kan finnas i verkligheten också. Som sagt är ingen människa den andra helt lik; vad som formar oss, och i vilken riktning vi utvecklas av det som formar oss, handlar närmast om rena kaosteorin — det som kan betraktas som psykologiskt trovärdigt befinner sig inom ett mycket brett område.

Detta är alltså inte menat som någon kritik mot den psykologiska nivån i skönlitteratur, bara ett påpekande om att man överskattar svårighetsgraden i att skriva psykologiska noveller och romaner. Det behövs inget litterärt geni för att göra det. Kort sagt.

Det kräver inte ens någon djupsinnig psykologisk insikt. Med efterrationaliseringen i fråga kan författaren skriva psykologiskt trovärdigt, och ändå vara rena nötet på att förstå människor i sin egen vardag.

ANDRA BLOGGAR OM: PSYKOLOGI • LITTERATUR • SKÖNLITTERATUR • FÖRFATTANDE • FÖRFATTARE

/ Rickard Berghorn

Måste säga att jag hajade till när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. Doris Lessing är så välkänd att hon nästan kan kallas berömd, men personligen lärde jag först känna henne som science fiction-författare. 1987 var hon hedersgäst på sf-världskongressen Conspiracy och uttryckte detta i en intervju:

"[Jag har] i många år […] förklarat att det litterära etablissemanget, det respektabla litterära etablissemanget, gör ett stort misstag när de ignorerar science fiction. Det finns många bra böcker som skrivs inom genren, men de läser dem inte alls. De är mycket ignoranta på det hela taget."

Den som tar valet av Lessing som intäkt för att det inte finns några fördomar mot genrelitteratur från "etablissemangets" håll, är alltså ute och cyklar. I själva verket anses det vara hennes oförsynta uppträdande som sf-författare på 80-talet som gjort att hon inte fått priset förrän nu, 88 år gammal… Innan utflykterna i de yttre rymderna diskuterades hon som högintressant för priset, därefter tämligen sällan.

Jag tycker mig urskilja ett paradigmskifte i valen av Nobels litteraturpristagare. Förrförra årets pristagare Harold Pinter var också ett "populärt" namn känt inte minst genom film. Günter Grass var hur känd som helst. Orhan Pamuk var likaså ganska välkänd i alla fall genom sitt politiska engagemang. Dario Fo var nästan vulgärt folklig.

Inte riktigt några obskyra, okända, högintellektuellt flummiga språk- och textnavelskådare av den sort som utmärkte priset under större delen av 1900-talet. [Satiriskt tillspetsad beskrivning.] Trots alla klagomål inte minst på den här bloggen, måste man göra verkligheten rättvisa och konstatera att motsättningen mellan fin- och fulkultur trots allt börjar luckras upp i allt högre grad. Det verkar ge sig tillkänna även hos Nobelpriskommittén.

* * *

Vad man än automatiskt tror, är uppdelningen i fina och fula genrer i stort sett bara ett 1900-talsfenomen. Innan 1920-30-talen var det snarare regel än undantag att författare rörde sig fritt över genregränserna. Selma Lagerlöf skrev spök- och skräckhistorier jämsides med sina mer realistiska romaner och noveller. Rudyard Kipling skrev gärna science fiction men var ännu flitigare som skräckförfattare. H G Wells skrev science fiction, skräck och fantasy. Inget av detta låg dem till last när de antingen fick Nobelpriset eller ansågs som högintressant för det (Wells). Den intellektuelle giganten G K Chesterton var i första hand deckarförfattare; och Oscar Wilde skrev rysare, sagor och komedier om vartannat.

Det som hände på 1920-30-talen var att pulplitteraturen (eller på ren svenska: kiosklitteraturen) fick sitt genombrott. Genrer som skräck, science fiction, deckare, fantasy kommersialiserades och förenklades för en yngre publik. Genrerna och dess författare blev betraktade som "fula", inte värdiga en vuxen läsare med god smak.

/ Rickard Berghorn

Det här blir något av en anemisk dagboksanteckning, men utifrån implikationer för bloggen.

Genom Nikanor Teratologens försorg fick jag ikväll besked om att en mer genom- och utarbetad version av postningen Poe som kosmologisk profet är inplanerad som essä i Tidningen Kulturen, antagligen nästa månad. Det känns riktigt bra, eftersom det är en av mina texter som inte bara handlar om skönlitteratur eller film.

Så nu är den ursprungliga bloggtexten struken. Jag antar att tidningen lägger ut essän på sin hemsida och kan länkas till vad det lider. [Edit: Här är länken.]

/ Rickard Berghorn

Här ett tips, som bevis på att också ett sådant fysiskt fenomen som jag — vilken dessutom är försedd med en smakfullt überbildad och arrogant personlighet — kan uppvisa vänliga sidor emellanåt: 

Kasta gärna ett öga på nya bloggen Marmeladkungen av Fredrik Granlund. Han behöver uppenbarligen uppmuntran, som det nu blivit på det personliga planet. Jag har publicerat honom åtminstone en gång, och han har blivit utgiven med noveller och dikter av en del andra förlag, till exempel Schakt.

Han beskriver sig själv som en genomärlig människa; och det är så jag uppfattar många av hans texter. Ibland är det direkt smärtsamt att läsa — på ett bra sätt. Det händer också att jag blir förbryllad. Då och då trasslar man in sig i texter eller stycken som är rena ogrässnåren; eller möjligen bör liknas vid jäsande ordmassor av bubblande förgängelse. Ett sammanbrott av strukturer och naturlagar, ur vars alkemiska häxbrygd vi måhända skönjer begynnelsen av nya ord, uttryck och världar, som pockar på att springa fram likt sammetsskimrande och tvetydiga nattorkidéer. Etc.

Den malplacerade, och malplacerat interna, Lovecraftparodin åsido. En bra blogg, inget annat, fast rensa gärna upp i framtida rabatter. Föreslår redaktören.

* * *

Edit: Jag hoppas att den lilla kritiken jag framförde (mer i klartext: slarvigt skrivet här och var) uppfattas på rätt sätt. Varför det skulle utmynna i Lovecraftparodi funderar jag fortfarande på.

/ Rickard Berghorn

Visste du att Kerstin Ekman är en deckarförfattare? Jodå, hon är fast rotad i genren, från debuten med 30 meter mord (1959) fram till den ytterligt hyllade Händelser vid vatten (1993).

Att den sista är en deckare, belönad av Svenska Deckarakademin samt komplett med mord och nagelbitande polisutredning, blev dock nogsamt förtiget i recensioner och artiklar. Varför? Helt enkelt för att Kerstin Ekman, som till och med blivit invald i Svenska Akademien, anses skriva så bra och högtstående att man inte vill "skita ner" författarskapet genom att förklara henne för vad hon är: en av Sveriges främsta deckarförfattare. När det ändå nämns bortförklaras saken med det meningslösa men ack så vanliga cirkelresonemanget vars andemening lyder "Deckare är dålig litteratur, men Kerstin Ekman skriver ju bra; alltså kan hon egentligen inte vara en deckarförfattare".

Skitsnack, kära skönandar och flumtänkta kulturknuttar. Litteraturformer har inget med hög eller låg kvalitet att göra, det finns bara bra och dåliga författare. När man inser det blir saker och ting mycket enklare. Samt vettigare, inte minst.

ANDRA BLOGGAR OM: FÖRFATTARE • KERSTIN EKMAN • DECKARE • LITTERATUR • KULTURDEBATT • SVENSKA AKADEMIEN • POPULÄRKULTUR • FINKULTUR • FULKULTUR

/ Rickard Berghorn