NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

Johan Lundberg själv gjorde en kommentar till förra posten, men tipsade också om den i sin egen blogg. Jag gjorde i min tur en kommentar där, som följer:

Jag vet inte vad som åsyftas med den omedelbara kontexten i OEI-debatten här, men vad jag förstått av den egentliga anledningen till upprördheten är ungefär detta: Sverige är en kulturell ankdamm, i synnerhet vad gäller poesiutgivningen, där man helt enkelt känner ett behov av att sluta sig samman och förstärka varandra som något slags överlevnadsstrategi. Och just detta kritiserades i OEI-debatten.

Men inte heller så sett har jag förståelse för reaktionerna. Det finns inte någon motsättning mellan mångfald och "sammanslutning" - tvärtom är det vitaliserande och förhindrar inavel.

Men det finns säkert ännu ett skäl till upprördheten. Johan Lundberg och Axess företräder en konservativ, högerinriktad politik och är därmed ett främmande och dovt hotfullt inslag i kultur-Sverige, som i övrigt till sin natur är vänstervriden och delvis rent socialistisk. Alla uttalanden från Axess-håll mottas med misstänksamhet och onda aningar. Politik har ju också, i likhet med religion, en förmåga att förvrida huvudet på folk.

*  *  *

En antagligen inte oviktig anledning till vänstervridningen är att de kulturella hjulen i vårt relativt lilla språkområde hålls rullande genom statliga stöd och bidrag. Hur rätt eller fel detta är kan man alltid diskutera; jag själv intar en lagom mellanställning. Bidragsgirigheten går ofta till överdrift, men ett generöst statligt stöd behövs.

Hur får man då en Bonnier-författare att börja tugga på en? Tja, gör förslagsvis som jag gjorde 2006: skämta lagom vänskapligt om att socialistiska NN minsann arbetar för det svenska storkapitalet. Och... herrejävlar!

Hon högg till i samma sekund. Blodet sprutade inte, men närapå. Axeln blev såväl gul och blå i veckor efteråt. Och ännu idag har jag kvar ett ärr i form av tandmärken, ungefär en decimeter ovanför tatueringen med Aleph Bokförlags logga.

Socialism och kapitalism i ohelig allians är livsfarliga saker.

/ Rickard Berghorn

Någon frågade mig privat om jag kunde förklara vad jag menade med "pladder och tjafs" i kommentarerna till förrförra posten, angående poesidebatten runt OEI. Det gör jag så gärna.

Jag antar att Pål syftade på den så kallade OEI-debatten, som initierades av att tidskriften Axess' redaktör Johan Lundberg skrev en debattartikel i Expressen 22 maj 2007, och snart fick skarpt mothugg i Dagens Nyheter från en av dem Lundberg kritiserat: poeten och kritikern Anna Hallberg. Johan Lundberg svarade på detta; och sedan var evighetsdebatten i full gång. Upprördheten var stor och de flesta talade i egen sak -- vilket aldrig borgar för särskilt mycket nyanser och saklighet. Tidskrift.nu gjorde en sammanfattning av inledningsskedet till debatten här.

Så vad var problemet, egentligen? Johan Lundberg argumenterade (bara alltför bra, kan tänkas) för att poesitidskriften OEI och kretsen runt den har för stort inflytande och dominans över poesiutgivningen i Sverige, vilket lett till likriktning:

Ser vi till lyrikutgivningen, domineras den av föregivet avantgardistiska formexperiment, med rötter i 60-talets konkretism och så kallade languagepoesi.

Kretsen runt tidskriften bildar ett kotteri som ger sig själva och likasinnade förmåner och utrymme (recensioner, artiklar, essäer o.s.v.) på bekostnad av konstnärer med annan inriktning. Hans debattartikel finns här.

Så, hur besvarade den utpekade och kritiserade Anna Hallberg detta? Tja... Se hur en vettig debatt gick om intet:

Johan Lundbergs tes är att det råder en stor och hemsk konspiration i samtiden, "en intolerant maktbas kring tidskriften OEI", och elakast av dem alla är Anna Hallberg, det vill säga jag. [...] Att klumpa samman alla de författare, konstnärer, översättare och skribenter som genom åren medverkat i OEI -- och samtidigt tillskriva dessa hundratalet personer en likriktad gemensam agenda -- är aningen lättvindigt. [...] han använder nästan hela Expressens kultursida för att demonisera mig och mitt skrivande

Lundbergs kritik visste alltså var den tog. Och ett tydligt tecken på att kritik är berättigad brukar vara att den väcker just OMÅTTLIG upprördhet.

Men om Johan Lundberg hade så fasligt fel, skulle Anna Hallberg faktiskt inte behöva förvränga vad han verkligen skrev; och Lundberg skrev naturligtvis ingenting om en "konspiration" eller att kretsen kring OEI skulle ha en "agenda". Varje normalbegåvad människa förstår utmärkt väl att han bara syftade på den sortens gruppdynamik och -psykologi som är ack så vanlig bland människor.

Johan Lundberg gav ett skarpt svar till Hallberg, där han naturligtvis tillbakavisade alla anklagelser om "konspirationsteorier". Men se, Jenny Högström följde Hallberg i spåren i Helsingborgs Dagblad. Hon undrade under rubriken "Svenskt poesikotteri?" varför det är så provocerande med en tidskrift som OEI. Och därmed nådde dumskan en ännu högre nivå: det var plötsligt Johan Lundberg och inte Anna Hallberg som tappat koncepterna... [1]

Den artikeln av Högström är tyvärr inte kvar på nätet, men hon följde upp den med Svenskt poesikotteri II, som åtminstone på mig ger ett lagom förryckt intryck. Och jag tror också ni får samma intryck...  Varför, kära kulturväktare, är det så provocerande med kritik mot OEI?

Vid detta laget hade en strid ström av jävspersoner uttalat sig, i allmänhet lika OMÅTTLIGT upprörda. Johan Lundberg gjorde ännu ett inlägg i Expressen, där han tvingades fortsätta förklara att det inte skulle handla om "konspirationer" och "sammansvärjningar".

Debatten fortsatte långt efter detta, men jag känner liksom inget behov av att fördjupa mig i det.

*  *  *

Den som har mycket med "intellektuella" att göra, märker snabbt att det finns en skön konst de älskar att hänge sig åt: konsten att medvetet missförstå. Genom att låtsas att saken handlar om något annat än den gör, kan man alltid undvika kärnpunkter, tillskriva debattmotståndaren ofördelaktiga åsikter och avsikter, samt bygga upp berg eller skyddsmurar av halmgubbar. Men vad dessa människor sällan förstår, är att det just är en skön konst. Man kan inte hitta på saker efter fritt behag, bara för att man är skitskraj för det som faktiskt har sagts.

Ty det leder alltför lätt till att man själv bara framstår som omåttligt korkad.

Och det är också därför "intellektuella" så ofta verkar vara just det -- märkligt korkade och förvirrade...

--

NOTER:

[1] Detta är ett intressant fenomen, som inom psykologin brukar kallas projektion.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: OEI-DEBATTEN • HJÄRNSLÄPP • OEI • AXESS • KULTURDEBATT • JOHAN LUNDBERG

I år utkom sista numret av Jules Verne-magasinet. Redaktören Sam J Lundwall trappar med andra ord ner sitt engagemang för fantasikutgivningen ytterligare -- praktiskt taget till scratch. Delta gick för högtryck på sin tid medan Lundwall också hade en internationell författarkarriär, sedan följde Fakta och Fantasi med en relativt omfattande men mer smal och personlig utgivning. De sista tio åren, ungefär, har Lundwall bara utgivit JVM och överhuvudtaget frånsagt sig all kontakt med övriga fantastik-Sverige. Smått klassiska är de förtryckta Nej Tack-brev han numera skickar till journalister och kulturskribenter när de vill intervjua honom eller få ett uttalande.

Det står honom naturligtvis fritt att göra. Om han personligen vill lämnas ifred, har han rätt att bli lämnad ifred. Och om det ligger någon bitterhet i botten, så förstår jag honom; det finns få människor som är lika missunnsamma som science fiction-fans. Man har alltid letat med ljus och lykta efter allt som kan kritiseras eller misstolkas hos honom, nu när det finns så goda skäl att uppskatta det han gjort...

*  *  *

På Facebook existerar en Sam J Lundwall Fanclub. Med tanke på det ovan nämnda var det väl bara väntat att Lundwall själv snart skulle höra av sig -- och framföra önskemålet att fanklubben skulle läggas ned.

En sådan önskan har han rimligtvis också rätt att framföra; och det är rimligtvis medlemmarna som avgör om de vill följa önskemålet eller inte. Låt mig göra en förtydligande jämförelse: Jag gillar inte att folk läser den första novellsamlingen jag skrev och utgav på eget förlag, jag kan till och med avråda folk från att läsa den; men i slutändan är det naturligtvis ändå upp till andra ifall de vill göra det eller inte. Sånt är livet.

Det som förvånade var snarare att John-Henri Holmberg plötsligt kröp fram ur ett hörn och påstod att Lundwall ville få fanklubben nedlagd eftersom han var medlem, men att han (Holmberg) minsann skulle bära sitt kors och lämna gruppen. Den tolkningen hade nog ingen en tanke på innan Holmberg själv lanserade den. Däremot var det mäkta konstigt att Holmberg från början gjort sig till medlem, eftersom de -- åtminstone enligt Holmberg -- är något av dödsfiender.

Det finns en gammal fejd i botten här, som jag inte vet ett smack vad den handlade om. Men däremot vet jag att det sedan lång tid tillbaka enbart är Holmberg som håller liv i den offentligt. Det brukar då gå till just så här: Holmberg får en anledning att påminna sig det gamla grollet, han suckar tungt över att Lundwall aldrig kan glömma det -- och några sf-fans stämmer duktigt in i en lika suckande kör. Vilken långsint skurk han är, Lundwall, som aldrig kan glömma!

Att Lundwall faktiskt inte andats ett ljud om detta -- den aspekten lyckas herr Holmberg skickligt kollra bort.

Hur som helst blev det inte mycket med Sam J Lundwall Facebook-fanklubb. Medlemsantalet är litet och bara något troll syns ströva i ödebygden.

*  *  *

Angående Sam J Lundwall, ett litterärt spåneri:

Lundwall argumenterar i Den fantastiska romanen del 2 för att den svenska visklassikern Hjalmar och Hulda skulle vara en snällare omarbetning av den benskramlande balladen Alonzo den tappre och skön Imogene av M G Lewis, i dennes gotiska skräckklassiker The Monk (1796). Lewis' ballad hade i svensk tolkning utgivits som skillingtryck i början av 1800-talet. "Hjalmar och Hulda" skrevs av Wilhelmina Stålberg och publicerades 1843.

Dock, om man (som jag råkade göra i veckan) läser igenom den medeltida Balladen om Ebbe Skammelsson, ser man snart att det i grundstrukturen egentligen är samma berättelse som i "Hjalmar och Hulda". Stålberg kan möjligen ha varit inspirerad av skillingtrycket efter Lewis, men olika versioner av balladen var antagligen spridda över Europa långt innan Lewis skrev sin roman 1796.

Det antagna sambandet mellan Lewis och Stålberg kan alltså problematiseras ganska duktigt, och är som upplagt för en Halloween-helgs efterforskningar. Ett ytterst intressant ämne, och antagligen lika meningslöst. Gott så.

/ Rickard Berghorn

ANDRA BLOGGAR OM: SAM J LUNDWALL • SAM J. LUNDWALL • FANTASTIK

Jag ägnade början av sommaren åt att researcha och skriva en essä, som nu blivit publicerad hos Tidningen Kulturen. Marmeladkungen Fredrik F. G. Granlund hjälpte till med researchen -- tack till honom!

Saken är den att allas vår skräckförfattare Howard Phillips Lovecraft tycks ha haft en verklig förebild när han skapade Abdul Alhazred, författaren till den vansinnesbringande boken Necronomicon. Det har nämligen funnits en medeltida arab vid namn Alhazen, vars namn Lovecraft måste ha stött på och vars liv påminner märkligt mycket om Abdul Alhazreds.

Fantasins Alhazred och verklighetens Alhazen har uppenbarligen aldrig kopplats samman tidigare, så detta kan ses som något av ett populärkulturellt scoop. Läs och begrunda.

ANDRA BLOGGAR OM: LOVECRAFT • H P LOVECRAFT • NECRONOMICON • SKRÄCK • POPULÄRKULTUR

/ Rickard Berghorn 

För någon månad sedan fick jag äntligen tag på George Smoots populärvetenskapliga bok Krusningar i tiden. Smoot har lämnat betydelsefulla bidrag till Big Bang-teorin och fick 2006 års Nobelpris i fysik. Han beskriver i boken hur den moderna kosmologin vuxit fram och arbetet med sin egen forskning.

Boken har intresserat mig speciellt eftersom Smoot i den historiska delen behandlar Edgar Allan Poes naturfilosofiska essä Eureka (1848), vars tidiga Big Bang-kosmologi jag redan skrivit om. Smoot lägger ut texten över några sidor på ett huvudsakligen respektfullt sätt, utan att tillägga något som jag inte redan kände till; däremot fastnade jag vid en not som översättaren Hans-Uno Bengtsson passat in. Bengtsson påpekar att Poe själv genast "tar tillbaka" sitt förslag till lösning på Olbers paradox, gåtan varför natthimlen är svart.

Poe har fått erkännande för att ha varit den förste som löste paradoxen i fråga. Det var ett speciellt knivigt problem på 1600-talet och framåt, när naturvetenskapen (och ursprungligen filosofen Giordano Bruno) hade ersatt Aristoteles miniuniversum som omgärdades av firmament och kristallsfärer, med ett i bokstavlig mening oändligt stort och evigt universum med oändligt många stjärnor. Även natthimlen borde bada i ljus.

Tar Poe verkligen tillbaka sitt förslag? Låt oss lusläsa stycket ur Eureka:

No astronomical fallacy is more untenable, and none has been more pertinaciously adhered to, than that of the absolute illimitation of the Universe of Stars. The reasons for limitation, as I have already assigned them, a priori, seem to me unanswerable; but, not to speak of these, observation assures us that there is, in numerous directions around us, certainly, if not in all, a positive limit -- or, at the very least, affords us no basis whatever for thinking otherwise. Were the succession of stars endless, then the background of the sky would present us an uniform luminosity, like that displayed by the Galaxy -- since there could be absolutely no point, in all that background, at which would not exist a star. The only mode, therefore, in which, under such a state of affairs, we could comprehend the voids which our telescopes find in innumerable directions, would be by supposing the distance of the invisible background so immense that no ray from it has yet been able to reach us at all. That this may be so, who shall venture to deny? I maintain, simply, that we have not even the shadow of a reason for believing that it is so.

Både ja och nej. Poe säger helt enkelt att den mörka natthimlen är ett bevis för tesen han driver, att universum inte kan vara oändligt stort och evigt med oändligt många stjärnor. Vilket är en ren truism, eftersom det utgör problemet i Olbers paradox. Hur kan universum tyckas vara begränsat när det inte bör vara det?

Men därefter tillägger Poe det som numera hålls som den huvudsakliga förklaringen till paradoxen: Ljuset från en stor del av stjärnorna har kanske ännu inte hunnit nå oss. Men denna förklaring uppfattar Poe som överflödig -- det finns ingen anledning att tro det skulle vara så. Kanske var det också så utifrån den tidens faktaunderlag. 160 år senare vet vi att universum visserligen är begränsat, men också 14 miljarder år gammalt.

Man kan säga att Poe är inne på rätt spår, men inte finner anledning att gå hela vägen i mål. Numera skulle man säga att den mörka natthimlen är ett bevis på att universum är begränsat i både tid och rum; just den uppfattning som Eureka bygger på. Men universum är ändå så enormt stort och gammalt att ljuset från alla stjärnor inte hunnit nå oss ännu; och av de stjärnor vars ljus en gång nått fram har många redan hunnit slockna.

/ Rickard Berghorn

Gôtt-gôtt. Edgar Allan Poe kommer att tolkas av den levande legenden och landets främste sångare Freddie Wadling på Göteborgs Stadsteater, i uppsättningen Korpen. Producenten kontaktade mig förra veckan för att skriva en presentation av Poe i programbladet -- mot bra betalning dessutom, vilket knappast är minst viktigt. (Författare talar ständigt om pengar, om än helst privat; ju mindre inkomster de har på skrivandet desto mer prat. Inga skribenter är mer kapitalistiska än de "seriösa"...)

Jag har på känn att det är Wadling själv som föreslagit att jag ska skriva. Han var på gång att medverka i Necronomicon i Sverige men blev för upptagen av ett annat projekt. Det råkade för övrigt vara en pjäs om Carl-Michael Bellman skriven av min bekante och vid två tillfällen medarbetare Anthony Swerling. Så kan det slumpa sig i vår kulturella ankdamm.

(Swerling är en av de märkligaste personer jag lärt känna. Vi möttes av en händelse på 7-Eleven vid Stadsbiblioteket i Stockholm, där han alltid satt och skrev nätterna igenom bland uteliggare och överfestade pubbesökare. Men det är en annan historia.)

/ Rickard Berghorn

Saxat ur en närliggande blogg:

... bland det första [Rickard sade] var: "Du ser inte ut [läs är inte] som jag tänkt mig". Jag frågade hur han trodde att jag skulle se ut, och svaret var ett psykiskt och nedgånget vrak, baserat på brev oss emellan, och mina texter på den här bloggen. Detta förvånade mig, åtminstone en medveten del av mig. Rickard var vidare förvånad över att det närmast omedelbart var så lätt att umgås, eller i alla fall prata, diskutera och finna gemensamma samtalsämnen med mig; att vi utan problem närmast genast kunde föra koncisa, homogena och konsekventa resonemang om filosofi, och fantastisk litteratur och film. Kort sagt: jag är mycket vettigare än RB hade förväntat sig. Jag är vettigare än man kan tro. Trots att jag -- med Rickards ord -- inte framstår här såsom vettig.

Jag kan tydligen uttrycka mig mer brutalt uppriktigt än jag är medveten om, även i verkliga livet. Men jag utgår ifrån att Marmeladkungen förstår att jag inte menade något illa (och den bitvisa virrigheten i hans blogg har sina naturliga förklaringar). Vårt möte i Mariestad blev alltså en riktigt rolig upplevelse. Fredrik Granlund, som han heter, visade sig ha en imponerande allmänbildning inom litteratur, film, filosofi -- humaniora i stort.

Mötet blev mer eller mindre improviserat eftersom jag ändå befann mig i Göteborg den lördagen, efter en utekväll med Pål Eggert och övernattning hos densamme -- också en stortrevlig upplevelse. Pål har varit en av mina stadigaste medarbetare, och kommer nu att få en nyskriven fantasyroman utgiven hos Neogames. (Ja, jag har varit slarvig och inte hört av mig, Pål, men det kommer, lovar.)

Läs Marmeladkungens skildring av kvällen i Mariestad. Mindre smickrande spritrelaterade detaljer liksom ett lagom homoerotiskt foto får väl bjudas på. I ironins och självironins namn.

/ Rickard Berghorn

Idag låg nya numret av den allt mer oumbärliga Tidningen Kulturen i brevlådan, innehållande min essä "Edgar Allan Poe som kosmologisk profet". Den finns dessutom att läsa på hemsidan också (kursiveringarna borta här, och första stycket är egentligen en ingress).

* * *

Edit: Med anledning av hur den här posten har utvecklat sig, skrev jag en ny rubrik (8/11). Läs off topic-diskussionen med en viss tokspelare vid namn Nihonshu i kommentardelen -- den är ganska skoj.

/ Rickard Berghorn

... att skildra i litteratur, film och andra berättande medium, tro det eller ej. Jag kommer att tänka på det i dessa Nobelpristider, när den finkulturella litteraturen diskuteras mer än vanligt. God psykologi anses ju ofta konstituera just denna finkultur. Men som sagt: Att skriva psykologiskt trovärdigt är ingen konst.

Jag har en känsla av att vi som arbetar med skönlitteratur (utgivning, redigering eller eget författande) helst inte ska avslöja detta. Så alltså är det just det jag gör.

Vill man skriva psykologiskt trovärdigt behövs några få, ganska enkla utgångspunkter: 1) Människan är mångskiftande och ofta paradoxal. 2) Människan har trots det åtminstone ett fåtal grundläggande psykologiska behov -- kärlek i olika former, bekräftelse, trygghet och fasta strukturer i livet. 3) Författaren bör undvika klichéer eller sådant som påminner om det, till exempel personlighetstyper utmejslade efter det berömda formulär A1.

Ett mycket bra tips är också: 4) Efterrationalisera friskt.

Jag ska förtydliga det sista. Här har författaren funderat ut en intressant person(lighet): En kvinna som håller överdrivet prydlig ordning i sin lägenhet, trots att hon sällan får besök och kanske till och med undviker det. Hur kan man förklara detta psykologiskt trovärdigt?

Låt fantasin spela fritt efter de tre föregående punkterna, och du märker att det inte är särskilt svårt alls. Låt oss säga så här: Kvinnan växte upp i en känslomässigt kall eller distanserad miljö, där man fick uppskattning och bekräftelse främst för vad man gjorde än för den man var. Att sköta om ett hem var en sådan sak. Hon mår bra av sin egen prydlighet och att visa upp den när hon emellanåt har besök. Samtidigt har uppväxten gjort henne socialt distanserad, därav den relativa ensamheten.

Det räcker gott till en småtragisk vardagsnovell. Vill man göra en skildring av psykisk sjukdom av det, eller t.o.m. en psykologisk rysare, behöver man bara skruva åt omständigheterna: Prydligheten som en gång gav henne ett visst mått av social bekräftelse slår gradvis över till ren ordningsmani allt eftersom den känslomässiga isoleringen blir outhärdlig för henne. Att städa, tvätta, hålla ordning blir hennes sätt att slippa betrakta sig själv, samtidigt som det blir en spegling av hur hon försöker hålla stånd mot det växande kaoset inom sig.

Detta knåpade jag ihop här vid skrivbordet, de senaste 15 minuterna -- psykologi är inte svårt. Dessutom är jag övertygad om att den här kvinnan mycket väl kan finnas i verkligheten också. Som sagt är ingen människa den andra helt lik; vad som formar oss, och i vilken riktning vi utvecklas av det som formar oss, handlar närmast om rena kaosteorin -- det som kan betraktas som psykologiskt trovärdigt befinner sig inom ett mycket brett område.

Detta är alltså inte menat som någon kritik mot den psykologiska nivån i skönlitteratur, bara ett påpekande om att man överskattar svårighetsgraden i att skriva psykologiska noveller och romaner. Det behövs inget litterärt geni för att göra det. Kort sagt.

Det kräver inte ens någon djupsinnig psykologisk insikt. Med efterrationaliseringen i fråga kan författaren skriva psykologiskt trovärdigt, och ändå vara rena nötet på att förstå människor i sin egen vardag.

ANDRA BLOGGAR OM: PSYKOLOGI • LITTERATUR • SKÖNLITTERATUR • FÖRFATTANDE • FÖRFATTARE

/ Rickard Berghorn

Måste säga att jag hajade till när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. Doris Lessing är så välkänd att hon nästan kan kallas berömd, men personligen lärde jag först känna henne som science fiction-författare. 1987 var hon hedersgäst på sf-världskongressen Conspiracy och uttryckte detta i en intervju:

"[Jag har] i många år [...] förklarat att det litterära etablissemanget, det respektabla litterära etablissemanget, gör ett stort misstag när de ignorerar science fiction. Det finns många bra böcker som skrivs inom genren, men de läser dem inte alls. De är mycket ignoranta på det hela taget."

Den som tar valet av Lessing som intäkt för att det inte finns några fördomar mot genrelitteratur från "etablissemangets" håll, är alltså ute och cyklar. I själva verket anses det vara hennes oförsynta uppträdande som sf-författare på 80-talet som gjort att hon inte fått priset förrän nu, 88 år gammal... Innan utflykterna i de yttre rymderna diskuterades hon som högintressant för priset, därefter tämligen sällan.

Jag tycker mig urskilja ett paradigmskifte i valen av Nobels litteraturpristagare. Förrförra årets pristagare Harold Pinter var också ett "populärt" namn känt inte minst genom film. Günter Grass var hur känd som helst. Orhan Pamuk var likaså ganska välkänd i alla fall genom sitt politiska engagemang. Dario Fo var nästan vulgärt folklig.

Inte riktigt några obskyra, okända, högintellektuellt flummiga språk- och textnavelskådare av den sort som utmärkte priset under större delen av 1900-talet. [Satiriskt tillspetsad beskrivning.] Trots alla klagomål inte minst på den här bloggen, måste man göra verkligheten rättvisa och konstatera att motsättningen mellan fin- och fulkultur trots allt börjar luckras upp i allt högre grad. Det verkar ge sig tillkänna även hos Nobelpriskommittén.

* * *

Vad man än automatiskt tror, är uppdelningen i fina och fula genrer i stort sett bara ett 1900-talsfenomen. Innan 1920-30-talen var det snarare regel än undantag att författare rörde sig fritt över genregränserna. Selma Lagerlöf skrev spök- och skräckhistorier jämsides med sina mer realistiska romaner och noveller. Rudyard Kipling skrev gärna science fiction men var ännu flitigare som skräckförfattare. H G Wells skrev science fiction, skräck och fantasy. Inget av detta låg dem till last när de antingen fick Nobelpriset eller ansågs som högintressant för det (Wells). Den intellektuelle giganten G K Chesterton var i första hand deckarförfattare; och Oscar Wilde skrev rysare, sagor och komedier om vartannat.

Det som hände på 1920-30-talen var att pulplitteraturen (eller på ren svenska: kiosklitteraturen) fick sitt genombrott. Genrer som skräck, science fiction, deckare, fantasy kommersialiserades och förenklades för en yngre publik. Genrerna och dess författare blev betraktade som "fula", inte värdiga en vuxen läsare med god smak.

/ Rickard Berghorn

Det här blir något av en anemisk dagboksanteckning, men utifrån implikationer för bloggen.

Genom Nikanor Teratologens försorg fick jag ikväll besked om att en mer genom- och utarbetad version av postningen Poe som kosmologisk profet är inplanerad som essä i Tidningen Kulturen, antagligen nästa månad. Det känns riktigt bra, eftersom det är en av mina texter som inte bara handlar om skönlitteratur eller film.

Så nu är den ursprungliga bloggtexten struken. Jag antar att tidningen lägger ut essän på sin hemsida och kan länkas till vad det lider. [Edit: Här är länken.]

/ Rickard Berghorn

Här ett tips, som bevis på att också ett sådant fysiskt fenomen som jag — vilken dessutom är försedd med en smakfullt überbildad och arrogant personlighet — kan uppvisa vänliga sidor emellanåt: 

Kasta gärna ett öga på nya bloggen Marmeladkungen av Fredrik Granlund. Han behöver uppenbarligen uppmuntran, som det nu blivit på det personliga planet. Jag har publicerat honom åtminstone en gång, och han har blivit utgiven med noveller och dikter av en del andra förlag, till exempel Schakt.

Han beskriver sig själv som en genomärlig människa; och det är så jag uppfattar många av hans texter. Ibland är det direkt smärtsamt att läsa -- på ett bra sätt. Det händer också att jag blir förbryllad. Då och då trasslar man in sig i texter eller stycken som är rena ogrässnåren; eller möjligen bör liknas vid jäsande ordmassor av bubblande förgängelse. Ett sammanbrott av strukturer och naturlagar, ur vars alkemiska häxbrygd vi måhända skönjer begynnelsen av nya ord, uttryck och världar, som pockar på att springa fram likt sammetsskimrande och tvetydiga nattorkidéer. Etc.

Den malplacerade, och malplacerat interna, Lovecraftparodin åsido. En bra blogg, inget annat, fast rensa gärna upp i framtida rabatter. Föreslår redaktören.

* * *

Edit: Jag hoppas att den lilla kritiken jag framförde (mer i klartext: slarvigt skrivet här och var) uppfattas på rätt sätt. Varför det skulle utmynna i Lovecraftparodi funderar jag fortfarande på.

/ Rickard Berghorn

Visste du att Kerstin Ekman är en deckarförfattare? Jodå, hon är fast rotad i genren, från debuten med 30 meter mord (1959) fram till den ytterligt hyllade Händelser vid vatten (1993).

Att den sista är en deckare, belönad av Svenska Deckarakademin samt komplett med mord och nagelbitande polisutredning, blev dock nogsamt förtiget i recensioner och artiklar. Varför? Helt enkelt för att Kerstin Ekman, som till och med blivit invald i Svenska Akademien, anses skriva så bra och högtstående att man inte vill "skita ner" författarskapet genom att förklara henne för vad hon är: en av Sveriges främsta deckarförfattare. När det ändå nämns bortförklaras saken med det meningslösa men ack så vanliga cirkelresonemanget vars andemening lyder "Deckare är dålig litteratur, men Kerstin Ekman skriver ju bra; alltså kan hon egentligen inte vara en deckarförfattare".

Skitsnack, kära skönandar och flumtänkta kulturknuttar. Litteraturformer har inget med hög eller låg kvalitet att göra, det finns bara bra och dåliga författare. När man inser det blir saker och ting mycket enklare. Samt vettigare, inte minst.

ANDRA BLOGGAR OM: FÖRFATTARE • KERSTIN EKMAN • DECKARE • LITTERATUR • KULTURDEBATT • SVENSKA AKADEMIEN • POPULÄRKULTUR • FINKULTUR • FULKULTUR

/ Rickard Berghorn

Jonas Thentes blogg fortsätter att fascinera. Läs detta:

... den skillnad mellan finkultur och fulkultur vars existens personer som Guillou av någon anledning envist vill hålla fast vid.

Beckett hade aldrig bölat om sådana saker. Inte Eliot heller och absolut inte Jean Genet.

Själv "bölar" jag gärna om sådana saker, men himlar också en smula trött med ögonen över Thentes upprepningar och tjurskallighet i frågan. Därför att skillnaden givetvis finns och ofta är ett problem, och att det ur alla sakliga och rationella synvinklar är märkligt att påstå något annat. Att räkna upp några konstnärer som koketterat genom att vara insiktfulla nog att kunna — eller låtsas kunna — se pärlor även i den folkliga dyngan, förändrar ingenting.

På sin höjd leder det bara till att vissa närsynta kulturdebattörer villar bort sig bland träden, för att sedan glada i hågen förkunna att någon skog det finns det inte alls, minsann.

Edit wtf: Det slår mig nu vid omläsningen av Thentes bloggning att den också kan tolkas annorlunda. Men What The Fuck, som sagt, både han och andra DN-nissar har ändå uttryckt åsikten jag kritiserar. Dessutom kan den förment icke-existerande kultureliten gott klara av ett relevant litet tjuvnyp i denna fåniga tid av myggor och tigrar.

ANDRA BLOGGAR OM: FÖRFATTARE • POPULÄRKULTUR • KULTURDEBATT • FINKULTUR • FULKULTUR

Dagens Nyheter Kulturs bloggar är inte mycket till bloggar (är det ens en blogg när det saknas kommentarfunktion?), men ofta är de i alla fall intressanta att läsa. Jonas Thente begår nu senast en postmodernistisk uppgörelse och skriver ironiskt:

Man borde anamma den där lite new-ageiga, bindgalna trenden att förklara uppenbara osanningar med ett käckt: jamen det är min sanning

... med uppenbar anspelning på debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar.

Men hur "trendigt" är det egentligen? Samma halsstarriga, postmodernistiska, subjektiva-in-absurdum-försvar användes av Bonniers redaktörer när Per Gunnar Evanders roman I min ungdom speglade jag mig ofta (2005) maldes sönder i kulturdebatten. Någon ifrågasatte till och med om DN Kultur borde tillåtas att ge en annan bild av Evanders "personliga sanning"...

Själv har jag hållit stånd mot sådan intellektuell härdsmälta ända sedan tonåren. När man växte upp och umgicks i humanistiska kretsar under postmodernismens glada dagar på 80-90-talen fick man veta att även självklarheter minsann kunde — och borde! — ifrågasättas eftersom det ändå inte finns några sanningar. Och å andra sidan att ingen ska ifrågasätta någon annans uppfattning eftersom det minsann är hans eller hennes sanning.

En riktigt praktfull och på sitt sätt imponerande förvirring. Sanktionerad inte minst på vårt lands universitet. Att betänka.

ANDRA BLOGGAR OM: FÖRFATTARE • KULTURDEBATT • MAJA LUNDGREN • LITTERATUR • POSTMODERNISM • MYGGOR OCH TIGRAR