Nymodernism

Jag ägnade början av sommaren åt att researcha och skriva en essä, som nu blivit publicerad hos Tidningen Kulturen. Marmeladkungen Fredrik F. G. Granlund hjälpte till med researchen — tack till honom!

Saken är den att allas vår skräckförfattare Howard Phillips Lovecraft tycks ha haft en verklig förebild när han skapade Abdul Alhazred, författaren till den vansinnesbringande boken Necronomicon. Det har nämligen funnits en medeltida arab vid namn Alhazen, vars namn Lovecraft måste ha stött på och vars liv påminner märkligt mycket om Abdul Alhazreds.

Fantasins Alhazred och verklighetens Alhazen har uppenbarligen aldrig kopplats samman tidigare, så detta kan ses som något av ett populärkulturellt scoop. Läs och begrunda.

ANDRA BLOGGAR OM: LOVECRAFT • H P LOVECRAFT • NECRONOMICON • SKRÄCK • POPULÄRKULTUR

/ Rickard Berghorn 

Gôtt-gôtt. Edgar Allan Poe kommer att tolkas av den levande legenden och landets främste sångare Freddie Wadling på Göteborgs Stadsteater, i uppsättningen Korpen. Producenten kontaktade mig förra veckan för att skriva en presentation av Poe i programbladet — mot bra betalning dessutom, vilket knappast är minst viktigt. (Författare talar ständigt om pengar, om än helst privat; ju mindre inkomster de har på skrivandet desto mer prat. Inga skribenter är mer kapitalistiska än de "seriösa"…)

Jag har på känn att det är Wadling själv som föreslagit att jag ska skriva. Han var på gång att medverka i Necronomicon i Sverige men blev för upptagen av ett annat projekt. Det råkade för övrigt vara en pjäs om Carl-Michael Bellman skriven av min bekante och vid två tillfällen medarbetare Anthony Swerling. Så kan det slumpa sig i vår kulturella ankdamm.

(Swerling är en av de märkligaste personer jag lärt känna. Vi möttes av en händelse på 7-Eleven vid Stadsbiblioteket i Stockholm, där han alltid satt och skrev nätterna igenom bland uteliggare och överfestade pubbesökare. Men det är en annan historia.)

/ Rickard Berghorn

Det är tydligen inte riktigt god ton att klanka på nördar och nördighet. Nördar ses per automatik som en marginaliserad socialgrupp som redan har det tillräcklig svårt. Det var dem som satt på bänken i tjocka glasögon och utvaldes sist till handbollslagen på gympatimmarna i skolan. Det var dem som släpades bort från bokhögarna på biblioteket för att doppas i toastolen. Och det var dem som suktade mest efter blonda Anna i parallellklassen och blev allra mest dragna vid näsan, eftersom hon inte alls var så fascinerad av plattmaskarnas regenerationsförmåga och reproduktionscykel som de förväntade sig. Det är synd om nördarna.

Struntprat.

I den mån dessa välgödda skitungar från övre medelklass var offer, tar de igen allt med råge i andra sammanhang. Kultiverade inte minst i högskolevärldens skyddade verkstad blir de snart till ett gäng revanschlystna elitister, alltid måna om hierarkin i sin egen lilla flock och att positionera sig emot andra, mindre vetande individer. De sitter timme efter timme vid kaffekoppen eller ölglaset och diskuterar datorer, vetenskapsteori, filosofi och litteraturvetenskap — uppenbarligen fullt övertygade om att tillhöra samhällets lysande toppar.

En och annan lyckas nu bli det, för att tala om Horace Engdahl och Peter Englund, men de flesta gör det icke. De kommer inte ens att lansera en marginellt betydelsefull teori. Det förhindrar dock ingenting.

Skulle det hända att omgivningen inte behandlar dem sålunda, beror det uppenbarligen på att den bara inte förstår sakernas rätta tillstånd. Steget till att inse den bittra sanningen — att alla andra är direkt ointresserade av deras närsynta och ofta rent meningslösa hårklyverier — kommer aldrig att tas, eftersom de inte ens är medvetna om att det steget finns. Så istället för en lagom dos ödmjukhet och verklighetsorientering, är överdriven arrogans legio bland nämnda akademiska nördar. De har ju snöat in sig i ett fack och ska bli doktorer och professorer, bevars.

Till yttermera visso vet de hur man enkelt kollrar bort både sig själva och andra i alla former av "dialektik". Det räcker med att börja peta med detaljer och formulera påståenden med  hjälp av intellektuellt doftande ordval. Att medvetet eller omedvetet villa bort sig bland träden är alltid ett enkelt sätt att slippa se skogen — och därmed krångel i form av rimlighet, omdöme, helhetsperspektiv och sinne för proportioner.

Detaljer är alltid det som nördens ögon drunknar i, vilket förklarar den enorma svårighet de har med att förstå även de enklaste resonemang och uttalanden, om de nu råkar hamnar i "dialektik" med personer utanför deras egna innersta kretsar.

*  *  *

Detta är programförklaringen för en fyra- eller möjligen femdelad bloggpostserie som jag avser att skriva den närmsta tiden. Det är dessutom ett löfte som jag kommer att hålla, till skillnad från ett par andra det senaste halvåret.

Slutligen suck, gäsp samt uttråkning. Den självklara invändningen som en och annan av er trycker på vid det här laget, är poänglös.

Ty just exakt, jag är uppvuxen bland nördar och har själv gott om nördiga personlighetsdrag. Grejen är bara den att en människa ändå kan göra korrekta iakttagelser av det här slaget, och inte själv behöver personifiera de dåliga sidorna han pekar ut — och även om det skulle vara så (Gud förbjude!) är iakttagelserna fortfarande inte mindre korrekta. Okej?

Bra. Då var den diskussionen avklarad. 

En gång i tiden var jag också mycket orolig över datorteknikens utveckling visavi boken och det tryckta ordet. Farhågorna har kommit grundligt på skam, även om det inte talas särskilt mycket om det (goda nyheter är aldrig populära) — som det är nu befinner sig litterturen och bokutgivningen i en guldålder. Och detta mycket på grund av just datortekniken: nya hjälpmedel för utgivaren och billiga tryckmetoder samt internetförsäljning. Genom Amazon och Bokus kan man beställa även de mest udda och marginaliserade böcker snabbare, billigare och smidigare än det någonsin varit genom ortens bokaffär.

Litterturen kommer att klara sig, men hur är det med den tryckta boken? Kommer den att ersättas med något slags elektronisk bok?

Fast den finns ju redan, praktiskt taget. Slog det mig häromdan. I ett halvår nu har jag haft min laptop med mobilt bredband; nästan alltid tillhands i väskan på bussar, tåg, kaféer och i sängen innan jag somnar. Med mig har jag inte bara hela internet att skrolla igenom och läsa, utan också mina 100 favoritfilmer, en samling pdf-böcker och egna och andras dokument från 15 år tillbaka. Jag har banne mig sällan läst lika mycket som jag gjort detta halvår — samtidigt som jag aldrig läst färre böcker (i själva verket bara en enda av Paul Davies, på Varbergs bibliotek). Hur nödvändiga är tryckta böcker och tryckta tidningar då?

Det är kanske lite bökigare att krypa ihop i favoritfåtöljen eller natta sig i sängen med en laptop, men knappast mycket mer; det är en vanesak. Och i alla händelser uppvägs det av fördelarna. Ännu mer behändiga laptopar kommer säker också efterhand.

Så alltså: Det finns inget behov av något sådant som "elektroniska böcker" eller "elektroniska tidningar". Nu när det finns laptopar.

ANDRA BLOGGAR OM: BÖCKER • LITTERATUR • ELEKTRONISKA BÖCKER • ELEKTRONISKA TIDNINGAR • INTERNET

/ Rickard Berghorn

Saxat ur en närliggande blogg:

… bland det första [Rickard sade] var: "Du ser inte ut [läs är inte] som jag tänkt mig". Jag frågade hur han trodde att jag skulle se ut, och svaret var ett psykiskt och nedgånget vrak, baserat på brev oss emellan, och mina texter på den här bloggen. Detta förvånade mig, åtminstone en medveten del av mig. Rickard var vidare förvånad över att det närmast omedelbart var så lätt att umgås, eller i alla fall prata, diskutera och finna gemensamma samtalsämnen med mig; att vi utan problem närmast genast kunde föra koncisa, homogena och konsekventa resonemang om filosofi, och fantastisk litteratur och film. Kort sagt: jag är mycket vettigare än RB hade förväntat sig. Jag är vettigare än man kan tro. Trots att jag – med Rickards ord – inte framstår här såsom vettig.

Jag kan tydligen uttrycka mig mer brutalt uppriktigt än jag är medveten om, även i verkliga livet. Men jag utgår ifrån att Marmeladkungen förstår att jag inte menade något illa (och den bitvisa virrigheten i hans blogg har sina naturliga förklaringar). Vårt möte i Mariestad blev alltså en riktigt rolig upplevelse. Fredrik Granlund, som han heter, visade sig ha en imponerande allmänbildning inom litteratur, film, filosofi – humaniora i stort.

Mötet blev mer eller mindre improviserat eftersom jag ändå befann mig i Göteborg den lördagen, efter en utekväll med Pål Eggert och övernattning hos densamme – också en stortrevlig upplevelse. Pål har varit en av mina stadigaste medarbetare, och kommer nu att få en nyskriven fantasyroman utgiven hos Neogames. (Ja, jag har varit slarvig och inte hört av mig, Pål, men det kommer, lovar.)

Läs Marmeladkungens skildring av kvällen i Mariestad. Mindre smickrande spritrelaterade detaljer liksom ett lagom homoerotiskt foto får väl bjudas på. I ironins och självironins namn.

/ Rickard Berghorn

… att skildra i litteratur, film och andra berättande medium, tro det eller ej. Jag kommer att tänka på det i dessa Nobelpristider, när den finkulturella litteraturen diskuteras mer än vanligt. God psykologi anses ju ofta konstituera just denna finkultur. Men som sagt: Att skriva psykologiskt trovärdigt är ingen konst.

Jag har en känsla av att vi som arbetar med skönlitteratur (utgivning, redigering eller eget författande) helst inte ska avslöja detta. Så alltså är det just det jag gör.

Vill man skriva psykologiskt trovärdigt behövs några få, ganska enkla utgångspunkter: 1) Människan är mångskiftande och ofta paradoxal. 2) Människan har trots det åtminstone ett fåtal grundläggande psykologiska behov — kärlek i olika former, bekräftelse, trygghet och fasta strukturer i livet. 3) Författaren bör undvika klichéer eller sådant som påminner om det, till exempel personlighetstyper utmejslade efter det berömda formulär A1.

Ett mycket bra tips är också: 4) Efterrationalisera friskt.

Jag ska förtydliga det sista. Här har författaren funderat ut en intressant person(lighet): En kvinna som håller överdrivet prydlig ordning i sin lägenhet, trots att hon sällan får besök och kanske till och med undviker det. Hur kan man förklara detta psykologiskt trovärdigt?

Låt fantasin spela fritt efter de tre föregående punkterna, och du märker att det inte är särskilt svårt alls. Låt oss säga så här: Kvinnan växte upp i en känslomässigt kall eller distanserad miljö, där man fick uppskattning och bekräftelse främst för vad man gjorde än för den man var. Att sköta om ett hem var en sådan sak. Hon mår bra av sin egen prydlighet och att visa upp den när hon emellanåt har besök. Samtidigt har uppväxten gjort henne socialt distanserad, därav den relativa ensamheten.

Det räcker gott till en småtragisk vardagsnovell. Vill man göra en skildring av psykisk sjukdom av det, eller t.o.m. en psykologisk rysare, behöver man bara skruva åt omständigheterna: Prydligheten som en gång gav henne ett visst mått av social bekräftelse slår gradvis över till ren ordningsmani allt eftersom den känslomässiga isoleringen blir outhärdlig för henne. Att städa, tvätta, hålla ordning blir hennes sätt att slippa betrakta sig själv, samtidigt som det blir en spegling av hur hon försöker hålla stånd mot det växande kaoset inom sig.

Detta knåpade jag ihop här vid skrivbordet, de senaste 15 minuterna – psykologi är inte svårt. Dessutom är jag övertygad om att den här kvinnan mycket väl kan finnas i verkligheten också. Som sagt är ingen människa den andra helt lik; vad som formar oss, och i vilken riktning vi utvecklas av det som formar oss, handlar närmast om rena kaosteorin — det som kan betraktas som psykologiskt trovärdigt befinner sig inom ett mycket brett område.

Detta är alltså inte menat som någon kritik mot den psykologiska nivån i skönlitteratur, bara ett påpekande om att man överskattar svårighetsgraden i att skriva psykologiska noveller och romaner. Det behövs inget litterärt geni för att göra det. Kort sagt.

Det kräver inte ens någon djupsinnig psykologisk insikt. Med efterrationaliseringen i fråga kan författaren skriva psykologiskt trovärdigt, och ändå vara rena nötet på att förstå människor i sin egen vardag.

ANDRA BLOGGAR OM: PSYKOLOGI • LITTERATUR • SKÖNLITTERATUR • FÖRFATTANDE • FÖRFATTARE

/ Rickard Berghorn

Måste säga att jag hajade till när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. Doris Lessing är så välkänd att hon nästan kan kallas berömd, men personligen lärde jag först känna henne som science fiction-författare. 1987 var hon hedersgäst på sf-världskongressen Conspiracy och uttryckte detta i en intervju:

"[Jag har] i många år […] förklarat att det litterära etablissemanget, det respektabla litterära etablissemanget, gör ett stort misstag när de ignorerar science fiction. Det finns många bra böcker som skrivs inom genren, men de läser dem inte alls. De är mycket ignoranta på det hela taget."

Den som tar valet av Lessing som intäkt för att det inte finns några fördomar mot genrelitteratur från "etablissemangets" håll, är alltså ute och cyklar. I själva verket anses det vara hennes oförsynta uppträdande som sf-författare på 80-talet som gjort att hon inte fått priset förrän nu, 88 år gammal… Innan utflykterna i de yttre rymderna diskuterades hon som högintressant för priset, därefter tämligen sällan.

Jag tycker mig urskilja ett paradigmskifte i valen av Nobels litteraturpristagare. Förrförra årets pristagare Harold Pinter var också ett "populärt" namn känt inte minst genom film. Günter Grass var hur känd som helst. Orhan Pamuk var likaså ganska välkänd i alla fall genom sitt politiska engagemang. Dario Fo var nästan vulgärt folklig.

Inte riktigt några obskyra, okända, högintellektuellt flummiga språk- och textnavelskådare av den sort som utmärkte priset under större delen av 1900-talet. [Satiriskt tillspetsad beskrivning.] Trots alla klagomål inte minst på den här bloggen, måste man göra verkligheten rättvisa och konstatera att motsättningen mellan fin- och fulkultur trots allt börjar luckras upp i allt högre grad. Det verkar ge sig tillkänna även hos Nobelpriskommittén.

* * *

Vad man än automatiskt tror, är uppdelningen i fina och fula genrer i stort sett bara ett 1900-talsfenomen. Innan 1920-30-talen var det snarare regel än undantag att författare rörde sig fritt över genregränserna. Selma Lagerlöf skrev spök- och skräckhistorier jämsides med sina mer realistiska romaner och noveller. Rudyard Kipling skrev gärna science fiction men var ännu flitigare som skräckförfattare. H G Wells skrev science fiction, skräck och fantasy. Inget av detta låg dem till last när de antingen fick Nobelpriset eller ansågs som högintressant för det (Wells). Den intellektuelle giganten G K Chesterton var i första hand deckarförfattare; och Oscar Wilde skrev rysare, sagor och komedier om vartannat.

Det som hände på 1920-30-talen var att pulplitteraturen (eller på ren svenska: kiosklitteraturen) fick sitt genombrott. Genrer som skräck, science fiction, deckare, fantasy kommersialiserades och förenklades för en yngre publik. Genrerna och dess författare blev betraktade som "fula", inte värdiga en vuxen läsare med god smak.

/ Rickard Berghorn

… är över sedan torsdagen 4/10, så alltså är det lika bra att radera posterna med bokuppräkningen. Det gick för övrigt bra och inbringade några tusenlappar — ber att få tacka!

/ Rickard Berghorn

Här ett tips, som bevis på att också ett sådant fysiskt fenomen som jag — vilken dessutom är försedd med en smakfullt überbildad och arrogant personlighet — kan uppvisa vänliga sidor emellanåt: 

Kasta gärna ett öga på nya bloggen Marmeladkungen av Fredrik Granlund. Han behöver uppenbarligen uppmuntran, som det nu blivit på det personliga planet. Jag har publicerat honom åtminstone en gång, och han har blivit utgiven med noveller och dikter av en del andra förlag, till exempel Schakt.

Han beskriver sig själv som en genomärlig människa; och det är så jag uppfattar många av hans texter. Ibland är det direkt smärtsamt att läsa — på ett bra sätt. Det händer också att jag blir förbryllad. Då och då trasslar man in sig i texter eller stycken som är rena ogrässnåren; eller möjligen bör liknas vid jäsande ordmassor av bubblande förgängelse. Ett sammanbrott av strukturer och naturlagar, ur vars alkemiska häxbrygd vi måhända skönjer begynnelsen av nya ord, uttryck och världar, som pockar på att springa fram likt sammetsskimrande och tvetydiga nattorkidéer. Etc.

Den malplacerade, och malplacerat interna, Lovecraftparodin åsido. En bra blogg, inget annat, fast rensa gärna upp i framtida rabatter. Föreslår redaktören.

* * *

Edit: Jag hoppas att den lilla kritiken jag framförde (mer i klartext: slarvigt skrivet här och var) uppfattas på rätt sätt. Varför det skulle utmynna i Lovecraftparodi funderar jag fortfarande på.

/ Rickard Berghorn

Visste du att Kerstin Ekman är en deckarförfattare? Jodå, hon är fast rotad i genren, från debuten med 30 meter mord (1959) fram till den ytterligt hyllade Händelser vid vatten (1993).

Att den sista är en deckare, belönad av Svenska Deckarakademin samt komplett med mord och nagelbitande polisutredning, blev dock nogsamt förtiget i recensioner och artiklar. Varför? Helt enkelt för att Kerstin Ekman, som till och med blivit invald i Svenska Akademien, anses skriva så bra och högtstående att man inte vill "skita ner" författarskapet genom att förklara henne för vad hon är: en av Sveriges främsta deckarförfattare. När det ändå nämns bortförklaras saken med det meningslösa men ack så vanliga cirkelresonemanget vars andemening lyder "Deckare är dålig litteratur, men Kerstin Ekman skriver ju bra; alltså kan hon egentligen inte vara en deckarförfattare".

Skitsnack, kära skönandar och flumtänkta kulturknuttar. Litteraturformer har inget med hög eller låg kvalitet att göra, det finns bara bra och dåliga författare. När man inser det blir saker och ting mycket enklare. Samt vettigare, inte minst.

ANDRA BLOGGAR OM: FÖRFATTARE • KERSTIN EKMAN • DECKARE • LITTERATUR • KULTURDEBATT • SVENSKA AKADEMIEN • POPULÄRKULTUR • FINKULTUR • FULKULTUR

/ Rickard Berghorn