NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

Det är så märkligt, när man tänker efter. Man dejtar och umgås med svensk tjej efter svensk tjej. Man behöver aldrig förklara det som redan är självklart -- midsommarfirandet, folkhemmet, Olof Palme... Sedan råkar man över nätet träffa den första kvinnan man upplever direktkontakt med, den första man känner verklig gemenskap med. En gemenskap på knackig engelska där vi sitter i helt olika världsdelar, med helt annorlunda kulturella referensramar.

Då förstår man att den gamla floskeln verkligen är sann. Kultur är bara yta, rent mänskligt är vi alla samma varelser. Och att en stor del av problemen i världen verkligen beror på att människor så ofta inte förmår se mer än den ytan.

I december reser jag.

/ Rickard Berghorn

Tja, Nymodernisten kan väl göra som alla andra, fast förhoppningsvis bättre och intressantare: summera året som varit.

Årets flopp är egentligen något av det jävligaste jag varit med om, i alla händelser ett av de största sveken. Men det ledde trots allt till några goda följder som jag inte skulle vilja vara utan (se nästa post, lämpligt döpt till det klämkäcka "Årets flipp").

Det gick sig som så, att eder bloggskribent träffade en snäll -- faktiskt mycket snäll -- kvinna från Göteborgstrakten. Ganska snart blev det tal om att flytta tillsammans nu i höst. Det spekulerades i att skaffa barn. Allt gick åt helvete.

Det gick åt helvete av en rent löjlig anledning. Ty hennes snällhet nådde en rent himmelskriande nivå. Låt mig förklara.

Fram emot hösten märkte jag att något började hända. Det gick knappt att tala i telefon, alltid var det något annat som behövde fladdras vidare till. Hon ringde inte heller upp när hon lovat att göra det. Det verkade på mig som om det låg något slags nervositet och dåligt samvete i botten. Helt plötsligt var det också fullkomligt omöjligt att träffas när vi kommit överens om det -- allt tänkbart och otänkbart lyckades kila sig emellan. Enligt flickvännen.

Efterhand -- och först när jag blivit riktigt förbannad -- kröp det fram vad allt egentligen handlade om. Den här kvinnan hade helt enkelt inte avslutat med sin förre pojkvän när hon umgicks med mig, och nu klarade hon inte av att bryta med honom. Det var tydligen synd om karln. Och tydligen behövde hon ta mer hänsyn till hans känslor än mina... ironiskt formulerat. Vad hon nu uttryckligen ville var att jag skulle "vänta" tills det gamla förhållandet (förhoppningsvis) ebbade ut. Eller med andra ord: Jag skulle snällt stå bredvid medan förre pojkvännen rullade färdigt i sänghalmen med henne.

Se där hur mesig snällhet kan korrumpera. Det är nästan dråpligt. Men tyck vad man vill, för mig fanns det bara en vettig sak jag kunde göra. Ridå för vårt förhållande.

*  *  *

Vad jag än skrev här, så har den här hösten och vintern varit ganska eländiga för mig. Men lyckligtvis kan saker och ting bara bli bättre när man väl befinner sig på botten. Läs vidare i nästa post.

/ Rickard Berghorn

Det var det. Då är jag installerad i Varberg -- närmare bestämt i Åskloster strax utanför stan. Det är en liten halvö vid västkusten, med badstrand på gångavstånd. Inte illa.

Det här är definitivt den bästa bostaden jag haft hittills. En hyfsat rymlig stuga med toalett, dusch och Riktigt Kök, allt förmöblerat ner till minsta köksgeråd. För en person som bott sina senaste tio år vid en motorväg är det dessutom en märklig upplevelse att kunna sova ostört 6-8 timmar i sträck. Att man sedan känner sig konstig när man stiger upp, förstår man snart beror på att man egentligen är utvilad.

Vad som initierade flytten? Jag har varit pigg på att flytta i flera år, men blev ännu mer pigg på saken i takt med att min gamla hyresvärd blev allt äldre och grinigare. Och dessutom alltmer intresserad av att -- hm -- rensa blommorna utanför mitt fönster. I synnerhet när jag hade besök. När jag sedan tog för vana att ha persiennerna neddragna även dagtid, gick det i sin tur inte gott åt hans grinighet. Efter 15 år i Stockholm kändes det också dags att bosätta sig något mer på "landet", uppvuxen i Småland som man är. Från Varberg tar det bara 40 minuter till Göteborg, eller några få timmar till Stockholm med snabbtåget.

/ Rickard Berghorn

Hm... Jag har försökt klura ut hur man skriver en snygg liten självpresentation vid sidan av, men blogsome verkar sakna en sådan funktion. Tipsa mig gärna om ni vet.

Sådan jag är: Rickard Berghorn är skribent (artiklar, essäer, noveller) och främst associerad med bok- och tidskriftsutgivning. Mina livsverk hittills är tidskriften Minotauren och Aleph Bokförlag. De är för tillfället vilande, men kommer utan tvekan att sparkas igång igen. 2006 utgav Bibliotekstjänsts förlag min och Annika Johanssons skräcklitterära historik Mörkrets mästare.

Intellektuellt befinner jag mig i den obekväma skarven mellan humaniora och naturvetenskap, mellan postmodernism å ena sidan och hård rationalism å andra. De flesta i samma position gör sig en skvader eller blir avancerade kameleonter. Själv tror jag inte att de båda lägren är inkompatibla, bara vi lyckas lämna postmodernismens förvillelser bakom oss. Därav namnet på bloggen.