Nymodernism

Ett bra livsmotto för den som har någon förmåga till rationellt tänkande är: “Förvänta dig alltid att människor är korkade.” Men om du ska leva efter det gäller det att du verkligen är rätt person, och inte bara tillhör de ärkenötter som anser sig vara smartare än andra bara för att de är mer dumdryga än andra.
  
Allra mest villiga att koppla ur hjärnan är människor när det kommer till pengar. Livsmottobäraren lär sig ganska snabbt att inte nämna hur mycket han lever på i månaden, ty annars reagerar folk enligt följande idiotier:
  
1) Ömkar honom för att han är fattig. (Vilket han inte är.)
  
2) Tror att han har misslyckats i livet. (Det är tydligen otänkbart att en människa nöjer sig med “lite” pengar.)
  
Men nu är det inte en märklig paradox att man kan leva på 10.000 kr efter skatt/månad och ändå få råd med allt man behöver och mer därtill, och alltså inte har behov av mer pengar. Jodå, tänk efter och du inser att detta är sant:
  
En bra enrumslägenhet eller -bostad på 10-30 minuters SL-väg från Stockholms innerstad kan kosta 2300 kr/månaden. Du köper ett busskort för 620 kr, betalar räkningar för en tusenlapp i månaden samt handlar mat för 500 kr. Den maten räcker ju inte hela månaden, men var och varannan dag kommer du ändå att äta ute. Vilket är fullt möjligt när du har 5000-5500 kr över att också gå på bio, krogen, kaféer och hyra filmer för. Man kan till yttermera visso lägga undan lite slantar till en utlandsresa eller två. Bredbandet är förstås inräknat i räkningarna.
  
Så varför gnäller folk så hjärtskärande om att man inte har råd med det-och-det (egentligen allt som kostar pengar)? Exakt, därför att man är korkade:
  
Istället för att bo ett bekvämt litet stycke från innerstaden klämmer man in sig i en liten garderob för 5000 kr/månaden på Söder. Man köper en mobiltelefon för 50.000 kr som man avbetalar under 12 månader. Man inhandlar en superdesignad dvd-spelare trots att datorn man har redan är utmärkt på att visa dvd-filmer. Man skaffar bil (nyköpt förstås) även om man klarar sig gott och väl med kollektivtrafiken och någon gång taxi. Man går till dyra frisörer och känner sig exklusiva istället för att gå till goda frisörer med anständiga priser. Och alltså räcker inte månadslönen på 20.000 pix och man hamnar på fattigstugan.
  
Varför beter sig människor då på det här sättet?

Jovisst, det imponerar ju på omgivningen.
  
Hej hopp.

ANDRA BLOGGAR OM: EKONOMI • PENGAR • IDIOTER

Vissa uppfattningar ser jag ingen anledning att ha tålamod med. Det är sådant som knappt är värt att föras fram, och i synnerhet inte i större och seriösa sammanhang (till exempel på debatt- och ledarsidor), eftersom de uppenbarligen inte stämmer.

Tag detta med “yttrandefrihet”. Det har blivit “yttrandefrihet” att kunna publicera smaklöst pornografiska karikatyrer med spanska kronprinsen. Det är en fråga om “yttrandefrihet” när historierevisionister publicerar lögner om Förintelsen. Och det är “yttrandefrihet” att kunna sprida recept på olagliga bomber eller andra dumheter över Internet. Och så vidare i det oändliga. (Att nämna de danska Muhammed-karikatyrerna i sammanhanget får man dock vara försiktig med. Det såret är ännu inte läkt, och därmed är inte heller sakfrågan upplagd för nyanserad diskussion.)

Detta visar bara att man har en högst dimmig uppfattning om vad yttrandefrihet är och innebär. Eller också vet man det, men har andra skäl att vilja upplösa begreppet i intet.

Yttrandefriheten är demokratins spelplan. Den finns till för att möjliggöra det offentliga samtalet — det samtal vari samhället avgör gemensamma regler, riktlinjer, normer och lagar. Yttrandefrihet i sig legitimerar alltså inte kränkande eller lögnaktiga påhopp, ogrundad ryktesspridning i medier, barnpornografi och så vidare. Lika litet som “yttrandefrihet” gör det rätt att kalla sin klasskamrat för hora.

Den som av en eller annan anledning vill legitimera något av detta, får helt enkelt utnyttja sin yttrandefrihet för att diskutera saken, inget annat, och eventuellt få opinionen på sin sida. Men så länge de gamla normerna och reglerna gäller på området, får man snällt finna sig i att inte trakassera, sprida lögner, publicera barnpornografi eller något annat som det offentliga samtalet redan har klassat som olämpligt alternativt olagligt. Annars får man ta konsekvenserna när man gör det.

Det är inte svårare än så, och tillhör grundläggande politisk allmänbildning. Ändå verkar det som om folk i allmänhet — inte minst journalister och andra opinionsbildare — för länge sedan glömt detta.

Det finns nu en förklaring till denna härdsmälta, och den stavas ännu en gång “postmodernism“.

Postmodernism och relativism slog igenom på allvar i slutet av 80-talet och under 90-talet, efter att ha fått akademiskt fotfäste på 70-talet. Uppfattningen att det inte finns några sanningar, ingen objektiv verklighet, och att alla ska ha rätt till “sin verklighet”, blev mer populär än någonsin. Rätten till den subjektiva verkligheten — hur orimlig den sedan än var — förknippades i sin tur med nyliberalistiska ideer. Postmodernism blev i stor utsträckning synonymt med något slags äkta demokrati — allt skulle kunna yttras och ifrågasättas obehindrat av otyg som lagar och kollektivets normer. Individen, alltså Subjektet, framför allt.

Så när en historierevisionist som Faurisson fabricerade fakta som bara stödde nynazismens sak, borde han i demokratins och yttrandefrihetens namn ha rätt att göra det; det var ju “hans verklighet”. Att Faurisson med största sannolikhet var helt medveten om att han konstruerade osanningar, lät sig inte heller påpekas. Ty i alla händelser är en uppfattning om verkligheten lika sann och falsk som alla andra. Naturligtvis fick Faurisson ändå en hel del kritik, men den postmodernistiska diskursen gav honom också en plattform och legitimitet.

Nyliberalismen hade en guldålder på 90-talet, tillsammans med andra extrema politiska ideologier. Detta skildrade Gellert Tamas i sin reportagebok Lasermannen. Om postmodernismen var skyldig till att föra fram den politiska extremismen kan jag inte påstå, men de båda strömningarna stödde och förstärkte otvivelaktigt varandra.

Den upplösning av demokrati- och yttrandefrihetsbegreppen som skedde då, har vi fortfarande inte lyckats reparera.

ANDRA BLOGGAR OM: YTTRANDEFRIHET • TRYCKFRIHET • POLITIK • POSTMODERNISM • HISTORIEREVISIONISM • NYLIBERALISM • LASERMANNEN