NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

Johan Lundberg själv gjorde en kommentar till förra posten, men tipsade också om den i sin egen blogg. Jag gjorde i min tur en kommentar där, som följer:

Jag vet inte vad som åsyftas med den omedelbara kontexten i OEI-debatten här, men vad jag förstått av den egentliga anledningen till upprördheten är ungefär detta: Sverige är en kulturell ankdamm, i synnerhet vad gäller poesiutgivningen, där man helt enkelt känner ett behov av att sluta sig samman och förstärka varandra som något slags överlevnadsstrategi. Och just detta kritiserades i OEI-debatten.

Men inte heller så sett har jag förståelse för reaktionerna. Det finns inte någon motsättning mellan mångfald och "sammanslutning" - tvärtom är det vitaliserande och förhindrar inavel.

Men det finns säkert ännu ett skäl till upprördheten. Johan Lundberg och Axess företräder en konservativ, högerinriktad politik och är därmed ett främmande och dovt hotfullt inslag i kultur-Sverige, som i övrigt till sin natur är vänstervriden och delvis rent socialistisk. Alla uttalanden från Axess-håll mottas med misstänksamhet och onda aningar. Politik har ju också, i likhet med religion, en förmåga att förvrida huvudet på folk.

*  *  *

En antagligen inte oviktig anledning till vänstervridningen är att de kulturella hjulen i vårt relativt lilla språkområde hålls rullande genom statliga stöd och bidrag. Hur rätt eller fel detta är kan man alltid diskutera; jag själv intar en lagom mellanställning. Bidragsgirigheten går ofta till överdrift, men ett generöst statligt stöd behövs.

Hur får man då en Bonnier-författare att börja tugga på en? Tja, gör förslagsvis som jag gjorde 2006: skämta lagom vänskapligt om att socialistiska NN minsann arbetar för det svenska storkapitalet. Och... herrejävlar!

Hon högg till i samma sekund. Blodet sprutade inte, men närapå. Axeln blev såväl gul och blå i veckor efteråt. Och ännu idag har jag kvar ett ärr i form av tandmärken, ungefär en decimeter ovanför tatueringen med Aleph Bokförlags logga.

Socialism och kapitalism i ohelig allians är livsfarliga saker.

/ Rickard Berghorn

Efter senaste posten har jag fått smak på kritik av bristfällig forskning i ohelig allians med medier och politik. Så det är bara att köra på:

Dagens Nyheter har idag ännu en stor artikel om fetma. Kasta gärna ett öga på den åskådliga grafiken som tidningen lagt ut på nätet. Den råkar nämligen avslöja något som inte särskilt ofta nämns i fetmadebatten. Jag har roat mig med några enkla uträkningar apropå detta.

Enligt artikeln har kvinnor lägst risk att dö i förtid när de har BMI på 24,3; för män ligger detsamma på 25,3. Notera också hur kurvorna för dödsrisken skjuter i höjden betydligt brantare ju lägre BMI man har, än ju högre BMI man har. Det är alltså betydligt mer riskabelt att ligga sex enheter under ideal-BMI, än lika många enheter över. Antagligen dör underviktiga av andra orsaker än de överviktiga, t.ex. på grund av sämre återhämtningsförmåga vid allvarliga sjukdomar och operationer, men det är mindre intressant här.

Är ni med? Bra, då räknar vi. En man som är 180 cm (svensk medellängd) och väger 82 kg, har alltså idealvikt. Om han ökar i vikt sex enheter blir han 20 kg tyngre, passerar standardgränsen för fetma, och väger totalt 102 kg.

Säg istället att han skulle förlora i vikt sex enheter. Då blir han 20 kg lättare och väger totalt 62 kg. (Kontrollera gärna siffrorna med en BMI-beräknare.)

I vilket tillstånd löper han den verkliga risken att dö i förtid? Man kan snabbt konstatera att han som underviktig löper fördubblad risk. På motsvarande sätt är också risken tydligt högre om han förlorar bara fem kilo under idealvikten, än går upp lika mycket.

Den aspekten talas det så gott som aldrig om. Däremot kan man räkna med att en medellång man som går till sin doktor och väger 72 kg kommer att lämnas ifred, och förmodligen får uppskattande kommentarer för sin "fitness" av vänner och bekanta. Skulle han däremot väga 92 kg, så... Än mer perverterat blir det naturligtvis när det handlar om en kvinna.

Så se förnuftigt på fetmahysterin och alla fettlarm, kära läsare. Det är inte särskilt farligt med en lagom övervikt. Därför är det inte heller förvånande att människor i I-länderna fortsätter att leva allt längre, trots att den närmast pestartade "fetmaepidemin" som medierna utmålar härjat sedan 80-talet. Ty viktökningen har i medeltal bara varit 3,5-5 kg, enligt WHO:s Monica-projekt.

[Här för övrigt ett nyttigt lästips från DN Debatt: "Larmen om fetmabomb kraftigt överdrivna".]

/ Rickard Berghorn

Förra veckan läste jag en märklig krönika i SvD, Den osäkra vetenskapen. Där lyckas vetenskapsjournalisten Peter Sylwan med konststycket att förmedla bilden av att klimafrågan förs seriöst, nyanserat och på vetenskaplig grund. "Men hur många har hört talas om de [klimat]modellerna? Hur många har hört talas om att det faktiskt råder en genuin osäkerhet i modellerna om hur stark kopplingen är mellan våra utsläpp av växthusgaser och deras klimatpåverkan?" skriver han.

Sanningen är ju att detta verkligen inte är okänt. Problemet är bara att de relativt få som haft driftigheten och modet att påpeka det, har blivit bemötta med illa dold aggressivitet. De hänvisas automatiskt till den suspekta kategorin "klimatskeptiker", ett begrepp som implicerar moralisk korruption och storkapitalistisk lobbyism, i alla fall enligt miljörörelsens retorik. Attityden präglas av moralism och politiska tendenser (även om miljöförespråkare naturligtvis försöker ge bilden av att vara just sakliga och ouppnåeligt vetenskapliga). Den förekommer inte heller bara bland opinionsbildare och journalister, utan går djupare än så. Som vi snart kommer att se.

Så låt oss se sansat på frågan. Att vara klimatskeptiker är uppenbarligen inte detsamma som att förneka att global miljöförstöring skulle existera. Vissa klimatskeptiker gör det men har knappast heller någon större trovärdighet. En grupp klimatskeptiker har högerpolitisk agenda, att jämföra med den vänsterpolitiska agenda som också förekommer bland vissa debattörer på motsatta sidan -- båda dessa är tendentiösa och inte särskilt intressanta ur ett rent vetenskapligt perspektiv.

En tredje grupp klimatskeptiker kritiserar miljörörelsen för deras överdrifter och sakliga felaktigheter. Den mest namnkunniga debattören i denna kategori är den danske statistikprofessorn Bjørn Lomborg, mannen bakom boken The Skeptical Environmentalist (danskt orig. 1998, på engelska 2001). Han förnekar alltså inte att miljöproblem finns, men efterlyser sans, förnuft, saklighet och proportioner i debatten.

Ironiskt nog bemöttes han för detta med allt annat än sans och förnuft. Boken anmäldes och fälldes på sex punkter för att vara "vetenskapligt ohederlig" av DCSD (The Danish Committees on Scientific Dishonesty). Men beslutet upphävdes av det överordnade organet MSTI (The Ministry of Science, Technology and Innovation). Utifrån dess hårda kritik av den föregående kommitténs beslut -- att den bl.a. undvikit att ge sakskäl vid anklagelserna om faktafel -- kan man sluta sig till att det snarare var den som agerade vetenskapligt ohederligt.

En intellektell härdsmälta av ungefär samma mått drabbade tidskriften Scientific American när den satte tänderna i Lomborgs bok. Under den märkliga rubriken "Science defends itself against The Skeptical Environmentalist" (jan 2002) mobiliserade redaktionen elva sidor och fyra skribenter för att gå till storms mot Lomborgs argument. Redaktionen såg därefter till att inte ge honom mer än en enda sidas utrymme för genmäle. Lomborg publicerade därför sitt huvudsakliga genmäle på nätet, men eftersom han självklart behövde citera ur tidskriften anmälde Scientific American honom för -- brott mot upphovsrätten... Det ledde förstås inte till några repressalier, men hade fördelen att sätta ljus på tidskriftens eget bisarra  agerande. Numret med Lomborg-kritiken tillhör nu de mest kritiserade i tidskriftens historia. Här finns för övrigt Lomborgs hela respons på Scientific Americans kritik.

När miljöförespråkare väl försökt bemöta Lomborg seriöst och sakligt har invändningarna också blivit ganska bleka och svepande och mest handlat om tolkningar och perspektiv.

*  *  *

Jag vet inte vilket syfte Peter Sylwan har med sin krönika. Antingen är han genuint aningslös om bakgrunden till det han skriver, eller så gör han en smart och smidig manöver för att kunna framföra budskapet utan frontalkrock med miljörörelsens mer rabiata inslag. Eller också uppfattar han att debatten verkligen nått en mer mogen och sansad nivå.

Det är så jag önskar det kunde vara: Att miljörörelsens självförtroende blir så stabilt att den accepterar att miljöforskning måste lyda exakt samma villkor som all annan vetenskap. Att kritik är sunt och att vetenskap måste tåla kritik.

Och att kritik därmed inte bör bemötas som ett dödligt hot.

[Tillägg 2008-10-23: Läs gärna också detta debattinlägg från SvD.]

/ Rickard Berghorn

Ett bra livsmotto för den som har någon förmåga till rationellt tänkande är: "Förvänta dig alltid att människor är korkade." Men om du ska leva efter det gäller det att du verkligen är rätt person, och inte bara tillhör de ärkenötter som anser sig vara smartare än andra bara för att de är mer dumdryga än andra.
  
Allra mest villiga att koppla ur hjärnan är människor när det kommer till pengar. Livsmottobäraren lär sig ganska snabbt att inte nämna hur mycket han lever på i månaden, ty annars reagerar folk enligt följande idiotier:
  
1) Ömkar honom för att han är fattig. (Vilket han inte är.)
  
2) Tror att han har misslyckats i livet. (Det är tydligen otänkbart att en människa nöjer sig med "lite" pengar.)
  
Men nu är det inte en märklig paradox att man kan leva på 10.000 kr efter skatt/månad och ändå få råd med allt man behöver och mer därtill, och alltså inte har behov av mer pengar. Jodå, tänk efter och du inser att detta är sant:
  
En bra enrumslägenhet eller -bostad på 10-30 minuters SL-väg från Stockholms innerstad kan kosta 2300 kr/månaden. Du köper ett busskort för 620 kr, betalar räkningar för en tusenlapp i månaden samt handlar mat för 500 kr. Den maten räcker ju inte hela månaden, men var och varannan dag kommer du ändå att äta ute. Vilket är fullt möjligt när du har 5000-5500 kr över att också gå på bio, krogen, kaféer och hyra filmer för. Man kan till yttermera visso lägga undan lite slantar till en utlandsresa eller två. Bredbandet är förstås inräknat i räkningarna.
  
Så varför gnäller folk så hjärtskärande om att man inte har råd med det-och-det (egentligen allt som kostar pengar)? Exakt, därför att man är korkade:
  
Istället för att bo ett bekvämt litet stycke från innerstaden klämmer man in sig i en liten garderob för 5000 kr/månaden på Söder. Man köper en mobiltelefon för 50.000 kr som man avbetalar under 12 månader. Man inhandlar en superdesignad dvd-spelare trots att datorn man har redan är utmärkt på att visa dvd-filmer. Man skaffar bil (nyköpt förstås) även om man klarar sig gott och väl med kollektivtrafiken och någon gång taxi. Man går till dyra frisörer och känner sig exklusiva istället för att gå till goda frisörer med anständiga priser. Och alltså räcker inte månadslönen på 20.000 pix och man hamnar på fattigstugan.
  
Varför beter sig människor då på det här sättet?

Jovisst, det imponerar ju på omgivningen.
  
Hej hopp.

ANDRA BLOGGAR OM: EKONOMI • PENGAR • IDIOTER

Vissa uppfattningar ser jag ingen anledning att ha tålamod med. Det är sådant som knappt är värt att föras fram, och i synnerhet inte i större och seriösa sammanhang (till exempel på debatt- och ledarsidor), eftersom de uppenbarligen inte stämmer.

Tag detta med "yttrandefrihet". Det har blivit "yttrandefrihet" att kunna publicera smaklöst pornografiska karikatyrer med spanska kronprinsen. Det är en fråga om "yttrandefrihet" när historierevisionister publicerar lögner om Förintelsen. Och det är "yttrandefrihet" att kunna sprida recept på olagliga bomber eller andra dumheter över Internet. Och så vidare i det oändliga. (Att nämna de danska Muhammed-karikatyrerna i sammanhanget får man dock vara försiktig med. Det såret är ännu inte läkt, och därmed är inte heller sakfrågan upplagd för nyanserad diskussion.)

Detta visar bara att man har en högst dimmig uppfattning om vad yttrandefrihet är och innebär. Eller också vet man det, men har andra skäl att vilja upplösa begreppet i intet.

Yttrandefriheten är demokratins spelplan. Den finns till för att möjliggöra det offentliga samtalet — det samtal vari samhället avgör gemensamma regler, riktlinjer, normer och lagar. Yttrandefrihet i sig legitimerar alltså inte kränkande eller lögnaktiga påhopp, ogrundad ryktesspridning i medier, barnpornografi och så vidare. Lika litet som "yttrandefrihet" gör det rätt att kalla sin klasskamrat för hora.

Den som av en eller annan anledning vill legitimera något av detta, får helt enkelt utnyttja sin yttrandefrihet för att diskutera saken, inget annat, och eventuellt få opinionen på sin sida. Men så länge de gamla normerna och reglerna gäller på området, får man snällt finna sig i att inte trakassera, sprida lögner, publicera barnpornografi eller något annat som det offentliga samtalet redan har klassat som olämpligt alternativt olagligt. Annars får man ta konsekvenserna när man gör det.

Det är inte svårare än så, och tillhör grundläggande politisk allmänbildning. Ändå verkar det som om folk i allmänhet — inte minst journalister och andra opinionsbildare — för länge sedan glömt detta.

Det finns nu en förklaring till denna härdsmälta, och den stavas ännu en gång "postmodernism".

Postmodernism och relativism slog igenom på allvar i slutet av 80-talet och under 90-talet, efter att ha fått akademiskt fotfäste på 70-talet. Uppfattningen att det inte finns några sanningar, ingen objektiv verklighet, och att alla ska ha rätt till "sin verklighet", blev mer populär än någonsin. Rätten till den subjektiva verkligheten — hur orimlig den sedan än var — förknippades i sin tur med nyliberalistiska ideer. Postmodernism blev i stor utsträckning synonymt med något slags äkta demokrati — allt skulle kunna yttras och ifrågasättas obehindrat av otyg som lagar och kollektivets normer. Individen, alltså Subjektet, framför allt.

Så när en historierevisionist som Faurisson fabricerade fakta som bara stödde nynazismens sak, borde han i demokratins och yttrandefrihetens namn ha rätt att göra det; det var ju "hans verklighet". Att Faurisson med största sannolikhet var helt medveten om att han konstruerade osanningar, lät sig inte heller påpekas. Ty i alla händelser är en uppfattning om verkligheten lika sann och falsk som alla andra. Naturligtvis fick Faurisson ändå en hel del kritik, men den postmodernistiska diskursen gav honom också en plattform och legitimitet.

Nyliberalismen hade en guldålder på 90-talet, tillsammans med andra extrema politiska ideologier. Detta skildrade Gellert Tamas i sin reportagebok Lasermannen. Om postmodernismen var skyldig till att föra fram den politiska extremismen kan jag inte påstå, men de båda strömningarna stödde och förstärkte otvivelaktigt varandra.

Den upplösning av demokrati- och yttrandefrihetsbegreppen som skedde då, har vi fortfarande inte lyckats reparera.

ANDRA BLOGGAR OM: YTTRANDEFRIHET • TRYCKFRIHET • POLITIK • POSTMODERNISM • HISTORIEREVISIONISM • NYLIBERALISM • LASERMANNEN