NYMODERNISM. Blogg för Aleph Bokförlag

Denna spekulation skrev jag för knappt ett år sedan, i posten Människans evolution:

Varför har människan förlorat sin päls? Tja, det borde vara naturligt när hon började handskas med elden, som i sig har enorma fördelar genom att ge värme och skrämma bort rovdjur. Ju mindre päls, desto mindre risk för brännskador när man kurade runt brasan om kvällarna. [...] Det är bara förvånande att det inte skrivits mer om [idén]. Helt uppriktigt sagt stötte jag aldrig på tanken bland alla spekulationer om människans utveckling som kunde hittas på biblioteken när jag intresserade mig för frågan, fram tills för sådär 5-6 år sedan.

Jag gjorde senare misstaget att nämna spekulationen i nördarnas högborg framför alla, Föreningen Vetenskap och Folkbildnings forum. Det ledde till ännu en korkad evighetsdiskussion av den speciella sort som blivit VoF:s kännemärke. Men mer om det senare.

*

VARFÖR INTE PÄLS VID ELD?

Den så kallade diskussionen fick mig hur som helst att finslipa argumenten. Många känns självklara, men alla kan gott nämnas som följer:

• Modern antropologi visar att våra förfäder blev nakna ungefär samtidigt som de tämjde elden. De äldsta tecknen på eldanvändning är omkring 1.5 miljoner år gamla. Genetiska analyser tyder på att våra förfäder hade förlorat pälsen för senast 1.2 miljoner år sedan (Rogers, Iltis, Wooding 2004. Refereras också här). Bakom siffrorna finns Homo erectus, som uppträdde för 1.6 -- 2 miljoner år sedan.

• Päls är naturligtvis mer eldfängt än hårlös hud. Gnistor och glöd kan fastna i päls och blir svåra att stryka bort. Dessutom ökar risken för att eld och glöd som fastnar i pälsen sprider sig till omgivningen. Den som har päls får också svårare att hjälpa andra, t.ex. sina ungar, i sådana sammanhang.

• Päls blir lätt svedd och missfärgad, samt inpyrd av rök och os -- antagligen en nackdel när våra förfäder ville attrahera en partner. I den mån feromoner hade betydelse, skulle de också döljas av den främmande lukten.

• En hårlös kropp är lättare att tvätta ren. Den blottade huden gör också att man snabbt känner och kan reagera när eld och glöd kommit i kontakt med kroppen.

Tillägg. Några månader efter att jag skrev första posten om pälslösheten publicerade The Edge en essä av Richard Wrangham, professor i biologi och antropologi. Han argumenterar där för att elden och matberedningen var avgörande för att våra förfäder skulle utvecklas till Homo erectus, den första människan. Wrangham berör inte specifikt hårlösheten, men det han skriver är intressant och relevant i sammanhanget.

*

SLUTORD

Debatten i forumet hos Vetenskap och folkbildning, ja. Inte för att den är relevant här, men i alla fall har underhållningsvärde. Rent sublim i sin praktfulla idioti var en viss Tolkienfantast och NO-lärare i Enköping, användaren Trilobite, som bestämt hävdade att hår och päls inte är mer brandfarligt än naken hud — och dessutom ägnade ett dussintal inlägg åt att kräva belägg för det motsatta påståendet… En annan underhållande invändning, som vidmakthölls av någon Linda Kall, var att svedd päls som inpyrts av rök borde vara sexuellt attraktivt. Sådana argument går inte av för hackor.

Naturligtvis handlade alla krampaktiga invändningar inte om ifall spekulationen var rimlig eller ej, utan om jantelagen i klassisk nördtappning: "Här är det jag som tror sig vara något, och kanske en eller två av mina vänner; men alla andra som är fräcka nog att ha en åsikt måste motas bort!" Skitsnack och personangrepp används regelbundet mot varje troende i forumet, men det blir dubbelt fel när detsamma används mot deras egna. Sådant slår tillbaka och blir mycket pinsamt, vilket redan har berättats om i denna blogg.

[Edit 2008-10-15: Om konsekvenserna av denna post, läs vidare i En VoF:are går överstyr.]

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • EVOLUTION • MÄNNISKANS UTVECKLING • VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER

/ Rickard Berghorn

För någon månad sedan fick jag äntligen tag på George Smoots populärvetenskapliga bok Krusningar i tiden. Smoot har lämnat betydelsefulla bidrag till Big Bang-teorin och fick 2006 års Nobelpris i fysik. Han beskriver i boken hur den moderna kosmologin vuxit fram och arbetet med sin egen forskning.

Boken har intresserat mig speciellt eftersom Smoot i den historiska delen behandlar Edgar Allan Poes naturfilosofiska essä Eureka (1848), vars tidiga Big Bang-kosmologi jag redan skrivit om. Smoot lägger ut texten över några sidor på ett huvudsakligen respektfullt sätt, utan att tillägga något som jag inte redan kände till; däremot fastnade jag vid en not som översättaren Hans-Uno Bengtsson passat in. Bengtsson påpekar att Poe själv genast "tar tillbaka" sitt förslag till lösning på Olbers paradox, gåtan varför natthimlen är svart.

Poe har fått erkännande för att ha varit den förste som löste paradoxen i fråga. Det var ett speciellt knivigt problem på 1600-talet och framåt, när naturvetenskapen (och ursprungligen filosofen Giordano Bruno) hade ersatt Aristoteles miniuniversum som omgärdades av firmament och kristallsfärer, med ett i bokstavlig mening oändligt stort och evigt universum med oändligt många stjärnor. Även natthimlen borde bada i ljus.

Tar Poe verkligen tillbaka sitt förslag? Låt oss lusläsa stycket ur Eureka:

No astronomical fallacy is more untenable, and none has been more pertinaciously adhered to, than that of the absolute illimitation of the Universe of Stars. The reasons for limitation, as I have already assigned them, a priori, seem to me unanswerable; but, not to speak of these, observation assures us that there is, in numerous directions around us, certainly, if not in all, a positive limit -- or, at the very least, affords us no basis whatever for thinking otherwise. Were the succession of stars endless, then the background of the sky would present us an uniform luminosity, like that displayed by the Galaxy -- since there could be absolutely no point, in all that background, at which would not exist a star. The only mode, therefore, in which, under such a state of affairs, we could comprehend the voids which our telescopes find in innumerable directions, would be by supposing the distance of the invisible background so immense that no ray from it has yet been able to reach us at all. That this may be so, who shall venture to deny? I maintain, simply, that we have not even the shadow of a reason for believing that it is so.

Både ja och nej. Poe säger helt enkelt att den mörka natthimlen är ett bevis för tesen han driver, att universum inte kan vara oändligt stort och evigt med oändligt många stjärnor. Vilket är en ren truism, eftersom det utgör problemet i Olbers paradox. Hur kan universum tyckas vara begränsat när det inte bör vara det?

Men därefter tillägger Poe det som numera hålls som den huvudsakliga förklaringen till paradoxen: Ljuset från en stor del av stjärnorna har kanske ännu inte hunnit nå oss. Men denna förklaring uppfattar Poe som överflödig -- det finns ingen anledning att tro det skulle vara så. Kanske var det också så utifrån den tidens faktaunderlag. 160 år senare vet vi att universum visserligen är begränsat, men också 14 miljarder år gammalt.

Man kan säga att Poe är inne på rätt spår, men inte finner anledning att gå hela vägen i mål. Numera skulle man säga att den mörka natthimlen är ett bevis på att universum är begränsat i både tid och rum; just den uppfattning som Eureka bygger på. Men universum är ändå så enormt stort och gammalt att ljuset från alla stjärnor inte hunnit nå oss ännu; och av de stjärnor vars ljus en gång nått fram har många redan hunnit slockna.

/ Rickard Berghorn

På 1700- och 1800-talen slog en ny världssyn igenom. Filosofen René Descartes och i synnerhet vetenskapsmannen Isaac Newton hade bevisat styrkan med en rationalistisk syn på naturen. Alla skeenden i universum styrdes av mekanikens handfasta naturlagar och utspelade sig inom ramarna för den absoluta tiden och rummet. I slutet av 1800-talet blev det absoluta rummet ett ohållbart koncept på grund av främst Michelson-Morleys experiment. En ny sorts mekanik och kosmologi fick ta vid i och med Albert Einsteins speciella och allmänna relativitetsteori: energi och materia existerar inte i utrymmet mellan universums orubbliga "väggar" utan påverkar och rör sig genom själva rumtidsstrukturen, och därför måste också tid och rum betraktas som relativa.

Relativitetsteorin var en genomgripande modifiering av mekanikens lagar, men ogiltigförklarade dem inte. Även i ett einsteinskt universum kan alla kroppar, krafter och rörelser tillmätas exakta värden i relation till varandra, och alla framtida skeenden skulle kunna förutsägas bara informationen fanns tillgänglig. Einstein har kallats den siste klassiske fysikern; han accepterade aldrig den nya kvantfysikens obestämbarheter och undantag från kausalitetslagen.

*

ETT ALLVETANDE INTELLEKT?

Ett århundrade innan Einstein steg ut på arenan, verkade en fransman vid namn Pierre-Simon Laplace (1749-1829). Han var något av sin tids Carl Sagan eller Stephen Hawking: en framstående astronom och matematiker som gjorde stora insatser för att popularisera den newtonska fysiken, världssynen och kosmologin. Detta universum var stelt, livlöst och inte helt elegant, men man kan anta att Einstein nickade gillande åt den beskrivning Laplace gav 1814, av en verklighet där Gud minst av allt spelade tärning:

We may regard the present state of the universe as the effect of its past and the cause of its future. An intellect which at a certain moment would know all forces that set nature in motion, and all positions of all items of which nature is composed, if this intellect were also vast enough to submit these data to analysis, it would embrace in a single formula the movements of the greatest bodies of the universe and those of the tiniest atom; for such an intellect nothing would be uncertain and the future just like the past would be present before its eyes.

Denna bild av ett hypotetiskt, allvetande intellekt blev därefter känd som Laplaces demon. Att vi obetydliga människovarelser inte kan förutsäga i detalj vad som kommer att ske om ett år, eller ens om en timme, beror bara på att vi saknar nödvändig information, till skillnad från Laplaces demon. Universum är i sig determinerat -- förutbestämt -- och någon fri vilja existerar egentligen inte.

Vi tar inte längre Laplaces demon på fullt allvar. Kvantfysiken har infört ett obestämbart och sannolikhetsgrundat inslag i universums struktur och historia. Det har dock inte räddat vår fria vilja; att människan också styrs av slumpen är kanske inte särskilt mycket bättre än att allt redan är förutbestämt. Vi är alltjämt fråntagna kontrollen över oss själva.

*

DETERMINISMENS SJÄLVMOTSÄGELSE

Även betraktad som ren tankekonstruktion finns det ett intressant problem med Laplaces demon. Vissa författare som återberättade uppfattningen var noga med att det allvetande intellektet skulle vara ett övernaturligt väsen (en "demon"), befinna sig utanför universum och inte själv ingripa i det som skedde. Man kan misstänka att anledningen var denna:

Vad skulle förhindra det allvetande intellektet, om det nu själv är en del av universum och dess lagar, från att göra något annat än de förutsägelser han gjort, och därmed ogiltigförklara dem? När han väl satt sig över förutsägelserna, kan allt som sker i detta universum inte längre anses vara fullständigt deterministiskt och kausalt förutbestämt, och paradoxen är ett faktum. (Det är för övrigt i princip samma paradox som brukar användas som argument mot tidsresor: Vad skulle hända om någon reste tillbaka i tiden och utförde en handling som han vet inte blivit utförd, till exempel dödar sig själv som spädbarn?)

På ett djupare plan blir själva matematiken problematisk. Beräkningen blir omöjlig att utföra eftersom det allvetande intellektet samtidigt skulle behöva inkludera det pågående beräkningsarbetet i sina uträkningar. Det leder till en oändlig kedja av beräkningar av beräkningar av beräkningar... Den förutsägelse med åtföljande konsekvenser som ena beräkningen ger vid handen, måste modifieras av en ny beräkning och en ny förutsägelse med ytterligare konsekvenser, och denna nya beräkning och förutsägelse i sin tur. Det måste vara en principiell omöjlighet att genomföra, inte bara ett praktiskt problem. Och ett deterministiskt universum blir en självmotsägelse.

Tanken ligger nära till hands att det kanske är just därför kvantfysiken och obestämbarhetsprincipen är ett grundläggande inslag i vårt universum: på något ospecificerat sätt förhindrar det självmotsägelsen i fråga.

*  *  *

Läs detta som en uppföljning och förtydligande av förra posten. Problemet med Laplaces demon är förknippat med tankeexperimentet som beskrivs där. Men jag är fortfarande inte riktigt på det klara med hur fri/ofri vilja ska tolkas i sammanhanget.

ANDRA BLOGGAR OM: FRI VILJA • KVANTMEKANIK • KVANTFYSIK • RELATIVITETSTEORIN • DETERMINISM

/ Rickard Berghorn

Hur intressant eller ens väsentlig är egentligen frågan om människans fria vilja? Jag misstänker att problemet bitit sig kvar av rent historiska, ursprungligen teologiska skäl. Genom att förutsätta att människan har en fri vilja, är hon också ansvarig för sina handlingar inför andra och i synnerhet Gud. Människan avgör själv om hon hamnar i himlen eller helvetet.

Vetenskapligt betraktat måste problemet inte vara lika allvarligt. En människa utvecklar beteendemönster genom responsen på handlingarna. Blir responsen positiv behålls och förstärks beteendet; blir den negativ elimineras det -- förenklat sett och enligt behaviorismen. "Bestraffning" och uppmuntran bör alltså anpassas efter hur väl de fungerar och vilka konsekvenser det ger, för individen och samhället i stort; både "bestraffning" och uppmuntran kan i fel sammanhang och i fel former bli kontraproduktiva. Vad som är rätt och fel här kan ofta vara en komplicerad fråga att avgöra, men det visar ändå att "bestraffning" och uppmuntran -- negativ och positiv respons -- är berättigat oavsett individen har fri vilja eller inte.

I sig är frågan inte nödvändigtvis existentiellt intressant. Men den kan ändå leda till vissa intressanta konsekvenser.

*  *  *

Det bästa argumentet mot den fria viljan som jag stött på, är mycket enkelt: Inget vi hittills vet om hjärnans funktioner och processer tyder på att en fri vilja skulle existera. Alltså är läget sådant att vi har all anledning att förneka den. En provisorisk sanning om man så vill.

Ändå känner jag mig inte tillfreds med det. Jag är tillräckligt cynisk för att utan problem kunna frånkänna människan en fri vilja, men det finns en invändning eller ett tankeexperiment som jag inte lyckas bortse ifrån. Detta:

Vilket experiment vi än utför med nuvarande eller framtida metoder på en försöksperson, och utfallet är förutsagt genom den-och-den teorin om hjärnans kognitiva funktioner, så kommer experimentet enbart att kunna upprepas med samma resultat så länge försökspersonen är omedveten om det förväntade utfallet. I annat fall har försökspersonen alltid möjligheten att välja om utfallet kommer att stämma överens med förutsägelserna eller inte. Med andra ord: Ett experiment som säkerställer människans i alla sammanhang ofria vilja kommer alltid att vara omöjligt att utföra.

Den psykologiska forskningen borde alltså till slut komma fram till en punkt där det blir omöjligt -- obestämbart -- att experimentellt avgöra ifall en handling beror på fysikaliska orsaker eller fritt val.

Den givna invändningen här är Benjamin Libets klassiska experiment, som visade att hjärnan bygger upp tendensen till en specifik handling bråkdelen av en sekund innan den blir medveten om valet. Men det är också en lam invändning, vilket Libet själv påpekade: Även om tendensen till handlingen existerar innan medvetandet om den, har försökspersonen ändå utrymme för att undertrycka handlingen innan den verkligen blir utförd. Sidan jag länkar till påpekar dessutom en metodologisk brist i experimentet: Försökspersonen behöver ett intervall inte bara för att utföra den fysiska handlingen, utan också för att utföra handlingen att avgöra i vilket ögonblick hon anser sig ha gjort det medvetna valet...

Hur ska det då tolkas? Är viljan ofri även om vi experimentellt inte kan säkerställa det? Jag tror att man i princip ställs inför samma problem som med Heisenbergs obestämbarhetsprincip inom kvantmekaniken (som förklarar det omöjligt att utföra en mätning på elementarpartiklar som samtidigt avgör till exempel både läget och rörelseriktningen hos en sådan). I tidig kvantfysik var det en öppen fråga ifall elementarpartiklarna verkligen betedde sig obestämbart eller inte. Men Köpenhamnstolkningen fastslog att detta är en del av elementarpartiklarnas verkliga natur, och inte bara visar på experimentutrustningens begränsningar.

Ska det egentligen tolkas som att den psykiska obestämbarheten, om den nu existerar, bara är ett slumpfenomen och inte har med fri vilja eller fritt val att göra? Det är möjligt, men jag är inte heller säker på att beteendemönstren under experimenten skulle kunna beskrivas eller förutsägas genom slumplagar. I alla händelser är det möjligt att försökspersonen skulle kunna omintetgöra också ett sådant utfall -- ifall hon visste att det var det som förväntades...

Nu är jämförelsen mellan kvantfysiken och detta tankeexperiment kanske bara en ren analogi. Och även om det skulle visa sig att de båda formerna av obestämbarhet också har samma bakgrund, behöver man inte nödvändigtvis gå så långt i spekulationer om "kvantmedvetande" och hjärnan som kvantdator som vissa andra gjort. Det enda som skulle konstateras är att det finns en kvantfysikalisk obestämbarhet även i den biologiska hjärnan, men inte att den på det stora hela skulle lyda under andra lagar än de klassiska som vi redan nu förutsätter.

(Läs vidare kommentarer i nästa post: Laplaces demon.)

ANDRA BLOGGAR OM: FRI VILJA • MEDVETANDE • PSYKOLOGI • KVANTMEKANIK • KVANTFYSIK

/ Rickard Berghorn

JAG TROR

... att medvetandet inte är unikt för människan. Det speciella med den mänskliga hjärnan är en stor kapacitet för abstrakt tänkande och språkbaserade resonemang. Medvetandet kan å andra sidan betraktas som förmågan att uppleva -- vår upplevelse av synintryck, smaker, ljud, varmt och kallt vatten över huden, hur hjärnan associerar detta till minnen och andra sinnesintryck. Kort sagt är medvetandet den subjektiva upplevelsen av vår existens.

Därför har vi ingen anledning att tro medvetandet skulle vara unikt för människan. Jag är säker på att vi skulle känna igen oss själva kusligt väl om vi fick förståelse för hur ett annat däggdjur -- en katt, hund, häst eller hjort -- upplever sin existens. De har samma upplevelse av hettan från solen och hur vatten svalkar, de känner samma ilska, rädsla och moderskärlek, ett sår ger dem exakt samma smärta. Kanske skulle vi också kunna känna igen många upplevelser hos en reptil eller fisk, även om deras "inre liv" antagligen är mycket mer begränsat.

Nej, jag är inte vegan eller beredd att gå särskilt långt i djurrättsfrågor. Men jag hoppas att inte bara "intelligensen" är en mänsklig egenskap, utan också självmedvetandet. Det skulle dämpa mitt småskavande samvete nästa gång jag sätter kniven i en biff.

*

JAG TROR OCKSÅ

... att medvetandet är en fråga om struktur och dynamik, inte ren neurologi.

Vi skulle känna igen oss väl i andra däggdjur, men kan man tala om medvetande hos alla djur? Kanske -- i olika grader. Vissa bakterier och encelliga djur är ljuskänsliga och har en form av smaksinne. Redan det kan ge dem ett slags rudimentärt och mycket, mycket begränsat medvetande. Hur "stort" en organisms medvetande är, beror på hur många intryck den tar emot och kan processa till en existentiell upplevelse. Om man nu bygger vidare på mina tidigare antaganden.

Nu har en ljuskänslig bakterie inget nervsystem, än mindre någon hjärna. Behövs inte det för att ett medvetande ska existera, även ett mycket begränsa sådant? Inte nödvändigtvis. Mer komplexa organismer har utvecklat nervsystem för att på ett effektivt sätt kunna processa den betydligt större mängd intryck de mottar. Bakterien har uppenbarligen inte det behovet för att processa de få intryck den tar emot.

Jag vet att en sådan uppfattning hamnar snubblande nära den gamla tanken om panpsykism. Medvetandet kan betraktas som en egenskap hos (komplex) materia och inte något som föds först i en välutvecklad hjärna.

Det är lätt att rygga undan från den tanken, men jag tror att det i så fall bara beror på en gammal inarbetad fördom och kulturella -- ursprungligen religiösa -- föreställningar. Men betraktat från ett ateistiskt och materialistiskt perspektiv är det ingen definitiv skillnad mellan "ande och materia" -- det kan inte finnas någon motsättning eller väsenskillnad mellan medvetande och fysiska processer.

Låt mig beskriva det så här: Fördomen ligger i att vårt medvetande och tänkande skulle vara något annat än dessa blinda fysiska processer och befinna sig i en egen upphöjd sfär. Vi går med på att ren biokemi och fysik ger upphov till det, men föreställer oss ändå att medvetandet är något väsenskilt; kanske som ett träd i förhållande till marken det vuxit upp ur. Men vad skulle det innebära om det inte alls är så -- ifall vårt tänkande, vårt medvetande och våra upplevelser, helt enkelt vi själva, är helt integrerade i dessa fysiska och materiella processer? Tja, fenomenet som uppstår inför våra sinnen kan vara just detta slags abstrakta upplevelsesfär som vi kallar medvetande.* Vi begår misstaget att alltid betrakta den materiella verkligheten som bestående av kalla objekt, när de i själva verket borde kunna beskrivas som både objekt och subjekt. Åtminstone ur det perspektiv där den materiella verkligheten interagerar med sig själv...

Alltså som i den mänskliga hjärnan. Eller kanske till och med i en obetydlig bakteries biokemiska processer. 

-- --

* Vår upplevelse av fri vilja kan också bero på det nämnda. Om vårt "jag" är en ren fysisk process borde föränderligheten hos det ena motsvara föränderligheten hos den andra. Jaget flyter med processen och kan alltså inte känna av sina egna deterministiska och kausala begränsningar. På sin höjd kan det bara se i efterhand eller hos andra "jag" vad som styrt en handling.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • FILOSOFI • NEUROLOGI • PSYKOLOGI • SPEKULATIONER • FRI VILJA • MEDVETANDE • MEDVETANDET

/ Rickard Berghorn

Postmoderna relativister har ägnat ett speciellt intresse åt begreppet axiom inom vetenskap och matematik. Axiom är alltså de självklara — självevidenta — sanningar som används för att bygga upp ett hållbart och konsistent komplex av teorier och "större" sanningar. Euklides fem geometriska axiom (eller postulat) brukar tas som exempel:

1) Any two points can be joined by a straight line.

2) Any straight line segment can be extended indefinitely in a straight line.

3) Given any straight line segment, a circle can be drawn having the segment as radius and one endpoint as center.

4) All right angles are congruent.

5) Parallel postulate. If two lines intersect a third in such a way that the sum of the inner angles on one side is less than two right angles, then the two lines inevitably must intersect each other on that side if extended far enough.

Av dessa är det egengivna sanningsvärdet bara tvivelaktigt i det femte, parallellaxiomet, och lär ha ställt till problem för Euklides själv. Parallellaxiomet är bara giltigt på plana ytor och till exempel inte på ytan av ett klot; summan av en triangels hörn kan vara både större och mindre än 180°, vilket dock inte är något egentligt problem inom geometrin. I övrigt har de geometriska axiomen justerats av andra efter Euklides. Det innebär inte att Euklides ursprungsaxiom skulle vara felaktiga. Att justera är per definition något annat än att ogiltigförklara; men begreppsglidningen har varit populär bland nämnda relativister.

Varför har relativister svårt att acceptera vetenskapliga och matematiska axioms sanningsanspråk? Det finns inlindat i engelska Wikipedias definition:

An axiom is a sentence or proposition that is not proved or demonstrated and is considered as self-evident or as an initial necessary consensus for a theory building or acceptation. Therefore, it is taken for granted as true, and serves as a starting point for deducing and inferencing other (theory dependent) truths.

Ett axiom anses alltså inte kunna bevisas eller prövas. Citatet här går till och med så långt att det vänder upp-och-ner på resonemanget: axiom skulle vara en följd av teorierna och inte tvärtom... Återigen ett exempel på hur postmodernistiskt flummeri har korrumperat kunskapsteorin.

Det finns nu ett enkelt sätt att förklara varför ett axiom kan göra anspråk på att vara en grundläggande sanning. Det handlar kort sagt om den vetenskapliga metoden, falsifikation.

Vetenskapsfilosofen Karl Popper visade att teorier och hypoteser aldrig kan bevisas, bara motbevisas. Om en vetenskaplig teori står emot alla upptänkliga sätt att motbevisa — falsifiera — den, kan vi vara säkra på att den har generell giltighet, med andra ord är en objektiv sanning. Av den anledningen har vi alla skäl i världen att förlita oss på Einsteins relativitetsteori, eftersom den dels kan prövas (utsättas för falsifikation) och dels inte har mött några motsägelser. Detta innebär naturligtvis inte att relativitetsteorin måste fungera felfritt i alla nya sammanhang vi kan stöta på. Den kan mycket väl behöva justeras mot nya fakta i framtiden; men att justera är som sagt något annat än att ogiltigförklara. Att relativitetsteorin ger en beskrivning av universum som ligger mycket nära verkligheten, kan vi vara övertygade om.

Ett axiom är en självklar sanning, eftersom vi inte finner några anledningar att betvivla det. Axiom motstår varje försök till motsägelse. Med andra ord: de motstår varje försök till falsifikation och har därför generell giltighet.

[Not: Falsifikation som princip behöver naturligtvis inte vara begränsat till vetenskapliga teorier, utan handlar i grunden om kunskapssökande. Läs i övrigt mer i postningen Matematik och verklighet]

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • VETENSKAPSTEORI • KUNSKAPSTEORI • AXIOM • KARL POPPER

/ Rickard Berghorn