Nymodernism

Hamlet famously marveled that humans were "noble in reason", "infinite in faculty", but experimental psychologists like Daniel Kahneman and the late Amos Tversky have shown that humans are actually often poor reasoners, easily fooled.

Gary Marcus i essän Metacognition For Kids

* * *

Där ser man, jag har inte riktigt kunnat hålla löftet om fler delar i bloggserien "Nördarnas paradis". Det beror främst på att jag saknat bredband sedan några veckor — bloggtexterna kan bara skrivas och redigeras online hos Blogsome. Men i väntan på del två: denna post går nog inte heller av för hackor.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har utnämnt sig till vår nations stolta bålverk mot allsköns pseudovetenskap och vidskepelse. Tyvärr tycks föreningen ha fått allt sämre rykte på sistone — kanske bland annat för att deras vilda västern-aktiga nätforum är föreningens ansikte utåt. Inte för intet hade jag detta forum i tankarna när jag skrev förra posten.

Nördarnas paradis: en programförklaring väckte viss oro där. Användarnamnet Lars A. bedyrade naturligtvis att han inte alls hade skrivit kommentaren som hade signerats med Garvarns användarnamn (och det är egentligen ingen större sak, eftersom kommentaren i sig var ganska oskyldig — men jag har överhuvudtaget goda skäl att porta Lars A. från denna blogg, vilket snart kommer att bli tydligt). Mer förvånande är att några debattörer blev rörande överens om att det inte går att avgöra varifrån ett meddelande kommer genom att jämföra ip-adresser. Det förtjänar bara en kommentar: Suck-Och-Stön…

Vad var upprinnelsen till debaclet? Tja, detta: Jag och Garvarn gnabbades i forumets slask, där garanterat icke-seriösa diskussioner utspelar sig. I bakgrunden häckade Lars A. och forumets administratör Henning Strandin, som av historiska anledningar är avogt inställd till mig, eftersom han haft sakligt dunderfel i en rad diskussioner mot mig (mer om det i "Nördarnas paradis" framöver). Läs och njut av det retoriska fyrverkeriet, som jag såg till att kopiera innan det blev raderat:

Nymodernism:

Akta så jag inte vrider om näsan på’re. Dude.

Garvarn:

Vi har råkats tidigare. Jag är inte speciellt orolig.

Nymodernism:

Nä, den där lilla näsan duger ju bara åt att lägga i blöt. Jag siktar in mig på ändalykten istället. Med en stor, fet jävla känga.

Garvarn:

Jag har redan sågat Dig jäms med fotknölarna några gånger, så Din känga kan ligga där den ligger.

Nymodernism:

Jag menade det både bildligt och inte. För övrigt ömmar din ändalykt sedan tidigare, fastän du aldrig erkänner sådant.

Men bort med dig nu. Jag har inte tid för töntaktigt irriterande myggor med stora uppsvullna rumpor.

Garvarn:

Du hoppar på blodiga stumpar. En rodnad på min ändalykt kan jag i det perspektivet bjuda på.

Lars A:

[Nymodernism], har du spöat skiten ur någon nån gång?

Nymodernism:

Ett par-tre gånger om året, mest för att hålla fightnerven i trim. Myggor plattar jag dock till med tummen. Eller viftar bort dem.

Garvarn tillhör senare kategorin. Mer energi är han inte värd, vid närmare eftertanke.

Garvarn:

Fototeknikmanglingen [gammal diskussion] tog skruv…

Nymodernism:

Se där, det skarpaste du vågade formulera

Garvarn:

Jag har läst Din levnadsteckning…

Nymodernism:

Bra. Då vet du vad som gör mig oberäknelig och farlig.

Mycket farlig.

Garvarn:

Ja, inte är det Din argumentation…

Nymodernism:

Bra bra. Då vet du vad som gäller både konkret och intellektuellt. Den uppsvullna metaforrumpan vågar du ju bara inte erkänna, som sagt.

Och varför – varför! – tillåter jag mig sådant här fånigt munhuggande? Det är bara Garvarn med följe som har dåligt självförtroende nog för att inte vända slikt ryggen.

PUNKT. Era nördar.

–

 
Och härvid tog forumadministratorn tillfället i akt att avstänga mig tre veckor. För att jag – ta-dah! — skulle ha hotat med fysiskt våld. Lars A. å sin sida, som uppenbarligen är en ganska barnslig och omdömeslös människa, tyckte allt var oerhört roligt och började fjanta runt i forumet med manipulerade skämtbilder och ren lögnspridning — enligt honom skulle jag bland annat ha mordhotat Garvarn… Allt detta uthängdes till allmän beskådan tillsammans med min levnadsbakgrund och riktiga identitet, som Garvarn sedan tidigare hade grävt fram. Forumadministratorn Henning Strandin å sin sida såg knappast till att sätta punkt för smutskastningen.

Så går det till bland inkrökta nördar som inte tänker längre än näsan räcker.

* * *

Saken fick ett litet efterspel, som också har sina roliga poänger. Henning Strandin och jag diskuterade per mail, där jag anhöll om diverse ursäkter (vilket i stridens hetta blev till "avbön"):

Jag till Henning (2008-03-05):

> Och en sak till. Vår kommunikation fungerar mycket bättre om du slutar försöka ge mig instruktioner. Det fungerar ändå inte.

Det kan jag visst det, eftersom det jag skriver är relevant. Rucka på din omotiverade stolthet, Henning.

Henning till mig (2008-03-05):

Hahaha. Du missförstod mig tidigare. Skälet till att jag föreslog att du skulle sluta försöka ge mig instruktioner är att jag naturligtvis skiter högaktningsfullt i vad du tror, tycker, tänker och inbillar dig att du har rätt till. (Så mycket för dåliga-samvetet-teorin…) Så varför tjata? Det är inget personligt, jag skiter i vad de allra flesta tror och tycker, men du är den enda människa jag stött på som inbillar sig att någon ska göra "avbön" till dem. Avbön?? Är du Jesus, Gud eller en kung?

Det har vissa poänger, som sagt.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP OCH FOLKBILDNING • SKEPTIKER

/ Rickard Berghorn

Idag låg nya numret av den allt mer oumbärliga Tidningen Kulturen i brevlådan, innehållande min essä "Edgar Allan Poe som kosmologisk profet". Den finns dessutom att läsa på hemsidan också (kursiveringarna borta här, och första stycket är egentligen en ingress).

* * *

Edit: Med anledning av hur den här posten har utvecklat sig, skrev jag en ny rubrik (8/11). Läs off topic-diskussionen med en viss tokspelare vid namn Nihonshu i kommentardelen — den är ganska skoj.

/ Rickard Berghorn

Vare sig man förlitar sig på att vårt universum uppstod genom rent naturliga fysikaliska processer eller att en gud skapade det, finns det allt som oftast ett underförstått antagande i den gnagande frågan. Vi förundrar oss över att något alls existerar och känner ett behov av att få veta varför. Och även om vi undviker ordet "varför", eftersom det inte måste finnas någon intention med universums uppkomst, så önskar vi oss i alla fall en förklaring till hur allt uppstod.

Ju mer jag funderat på detta, desto mer omotiverat finner jag det underliggande antagandet. Vad är det egentligen som säger att existens skulle vara ett mer "konstigt" tillstånd än icke-existens? Ingen jag ställt frågan till, har kunnat ge något svar. Rannsaka gärna dig själv också — varför skulle det vara mer obegripligt att något existerar, än att det inte gör det? Åsikten bygger bara på en ingrodd tankevana, en ogrundad känsla och fördom.

Jag vill snarare påstå att vår verklighet utmärker sig genom ungefär lika mycket existens som icke-existens. Allt i universum är statt i förändring även om det kan gå långsamt och omärkligt, ingenting förblir som det varit. En molekyl som fanns för fyra miljader år sedan behöver inte längre finnas till; och nu finns inte en molekyl som kanske kommer att finnas om fyra miljarder år.

Det verkar snarare som om man blandar ihop frågan om existens/icke-existens med problemet som gäller komplexiteten hos mycket av det som existerar. Uppkomsten av komplexiteten hos till exempel en bakterie är svår att förklara, men inte omöjlig med hjälp av naturligt urval, biokemi och fysik i kombination. Å andra sidan framstår inte elementarpartiklarna, som utgörs av de två familjerna kvarkar och leptoner, som särskilt komplicerat uppbyggda, även om deras natur som både partiklar och vågor leder till att de beter sig på ett obestämbart sätt som kan uppfattas som förnuftsvidrigt (obestämbarhetsrelationen; kvantmekanik). När det gäller de fundamentala krafterna starka kraften, elektrosvaga kraften och gravitation utmärker de sig inte ens genom någon direkt komplexitet, utan kan ses som olika spänningsförhållanden mellan partiklar — spänningsförhållanden som i sig utgörs av gaugebosoner och utbytet av dem, vilka kan betraktas som en tredje familj elementarpartiklar. Allt detta enligt den så kallade standardmodellen.

Dessa kvarkar, leptoner och krafter (eller gaugebosoner) är egentligen de enda byggstenar som finns; atomer, molekyler och vår trygga vardag liksom för den delen bakterien i fråga, har formats av dem i olika stadier av komplexitet. Dessutom tyder det mesta på att de inte existerar oberoende av varandra, utan snarare är variationer av samma material; kvarkar och leptoner är "knyten" av fundamentala krafter, och de fundamentala krafterna är en och samma kraft i olika manifestationer. Den moderna partikelfysiken är svårbegriplig på många sätt, men mycket enkel och överskådlig på andra.

*

VARFÖR JUST EXISTENS/ICKE-EXISTENS?

Här kan man göra invändningen att visst, "Varför existens?" är inte en mer väsentlig fråga än "Varför inte?"; utan den väsentliga frågan är Varför är det på detta sätt? Med andra ord, varför konstitueras vår värld av just denna ringdans mellan existens och icke-existens? Min invändning är: Kan det vara annorlunda?

Det låter kanske som en märklig invändning, nu när till och med vissa teoretiska fysiker spekulerar om parallella universum och multiversum. Men det handlar fortfarande i grunden om samma sak: existens och icke-existens, vare sig dessa universum har kontakt med vårat eller inte. Inom kvantfysiken existerar en partikel bara på en sannolikhetsskala, men inte heller här kommer man ifrån begreppen existens/icke-existens. Även föreställningen om en gud inbegriper att han måste ha haft något slags existens innan han skapade vårt universum. Med andra ord: Begreppen existens och icke-existens är så grundläggande att vi omöjligt kan frigöra oss från dem.

Vi kan alltså inte skapa oss begrepp för något ännu mer grundläggande; begreppen ger dessutom varandra mening och innebörd, eftersom det ena förutsätter det andra. Tyder det då på att de motsvarar en lika grundläggande egenskap eller princip hos verkligheten — det vill säga att det omöjligt kan vara annorlunda? Eller har vi bara kommit till gränsen för vår mänskliga, ofullkomliga fattningsförmåga?

Jag har ärligt talat ingen aning. Men så länge inget annat bevisas, anser jag det vara mest rationellt att förlita sig på den första uppfattningen: Det kan omöjligt vara annorlunda.

*

KVANTKOSMOS

Alltså väljer jag, strikt filosofiskt, att betrakta det oupplösliga förhållandet mellan existens och icke-existens som den absolut mest grundläggande principen hos verkligheten. Den uppfattningen kan till och med förankras i modern fysik:

Den överväldigande största delen av universum är tomrum, vakuum. Vakuum beskrivs inom kvantfysiken som ett hav av kvantfluktuationer eller "kvantskum", i själva verket ett tillstånd där alla partiklars existens är lika sannolik och osannolik, och där allt som kan hända därför ständigt upphäver varandra. En partikel börjar existera för att i samma kvantögonblick omintetgöras av sin motsats, en antipartikel, vars existens där och då är exakt lika sannolik. Det är helt enkelt fullt möjligt att skapa partiklar "ur intet". I praktiken innebär det att man ger den potentiellt existerande (eller "virtuella") partikeln ett tillskott av energi och därmed en utsträckning i tiden, det vill säga ökar dess sannolikhet för att inte omgående förintas av en antipartikel.

Inom astrofysiken finns teorier om att dessa kvantfluktuationer föregick Big Bang, med modifikationen att man bör vara försiktig med benämningen vakuum, vilket snarare ger bilden av ett tomrum eller "tomt utrymme". Innan den stora explosionen fanns ingenting, eller snarare allt och intet: partiklar och antipartiklar, en tidsriktning och en motsatt, Big Bang och anti-Big Bang. Men någon skevhet i jämvikten uppstod, och den skevheten lever vi i här och nu. Allt är inte längre lika sannolikt, i alla fall inte vad gäller den materiella delen av universum. Universums utveckling med dess växande entropi och sönderfallande atomer är ett sökande tillbaka till denna ursprungliga termodynamiska jämvikt med lägsta möjliga energi. Allt kommer åter att uppluckras till tomrum, vakuum, kvantfluktuationer… Jag beskriver det kanske poetiskt, men det är en enkel sammanfattning av teorierna bakom kvantkosmologi. (Mer överskådligt förklarande är denna sida med nyttiga länkar.)

Med andra ord: Varat och intet i en evig dans.

* * *

Ett tack till Enkla bloggen för inspiration till detta, främst genom posten Materiens mysterium.

ANDRA BLOGGAR OM: VETENSKAP • FILOSOFI • RELIGION • EVOLUTION • BIG BANG • KVANTFYSIK • KVANTMEKANIK • KOSMOLOGI

/ Rickard Berghorn

En bieffekt av World Trade Center-attentatet och det “religionskrig” som blev följden, är västvärldens ökade fokus på just trosfrågor. Religion har blivit populärt och kreationister är mer högljudda än någonsin. Tacksamt nog blev korståget med Intelligent Design aldrig någon riktig framgång, utan hejdades till och med av USA:s Högsta Domstol.

Jag är rationalist, materialist och ateist, med tillägget att jag inte föraktar religion eller dess utövare. Jag köper inte deras världsbild, men jag köper inte heller moderaternas eller vänsterpartiets; ofta duger det väldigt bra med bara tolerans.

Däremot, på ett intellektuellt plan, finner jag ingen anledning att acceptera t.ex. kreationism. Folk får gärna vara religiösa, men det finns ett visst område där vetenskap har mest att säga till om. Det är den fysiska verkligheten.

De flesta kristna kan trots allt acceptera evolutionen. Men historiskt sett har det varit en plågsam och utdragen process. Borde det då inte bli ännu värre ifall fysiker till slut lyckas lansera en hållbar TOE — “Theory Of Everything” — som gör en metafysisk Skapare helt överflödig också som världens upphov?

Faktum är att vetenskapen redan nått mycket långt mot det målet. I praktiken handlar det om att lyckas knyta samman Einsteins allmänna relativitetsteori — som beskriver sammanhangen i makrokosmos — med kvantfysikens mikrokosmos, vilket antagligen också kommer att förklara vad som verkligen skedde vid Big Bang. Vi får kanske veta mer redan i mitten av 2008. Då har världens hittills största partikelaccelerator LHC startat och börjat testa hållbarheten i vissa Teorier Om Allting.

Att jag funderar i dessa banor beror på två andra bloggar: Skor längtar ut av Harald Cederlund och Enkla bloggen av signaturen “Z”. Där pågår en intressant diskussion om dels hur liv bör definieras, och dels hur universum uppstod. Speciellt intressant blir det i och med att “Z” både är kristen och naturvetare. Kolla posterna kronologiskt:

1) Harald och “Z”

2) “Z”

3) Harald

4) “Z”

Mina egna kommentarer är signerade Aleph/Aleph Minotauren.

Till båda fenomenen har naturvetenskapen redan nu approximativa förklaringar, som av allt att döma är sanningen på spåret. Rent sakligt finns det ingen anledning att betvivla en Big Bang i universums begynnelse, där den tändande gnistan var en slumpmässig kvantprocess bortom orsak och verkan. När väl energi, atomer och stjärnsystem bildats, var livets uppkomst inte heller ett oöverstigligt problem. Aminosyror länkade ihop sig till proteiner av växande komplexitet genom en rudimentär evolutionsprocess (trial and error). Och ingenstans märks ett spår av en översinnlig Skapare.

För att besvara min egen fråga här ovan: Nej, en Teori Om Allting leder antagligen inte till moralisk panik och ödeläggelse, det blir en mer försynt revolution. Darwins utvecklingslära byggde på så enkla och tydliga mekanismer att även lekmannen kunde ta den till sig. En slutgiltig teori om supersträngar eller slingkvanta kommer att bli praktiskt taget obegriplig för andra än specialisterna själva.

I alla fall dröjer det, vi talar om en långsam bomb. Men när effekten kommer och det står klart att vetenskapen lyckats förklara hur universum och livet uppstod — två heliga frågor inom världsreligionerna — och att allt klarar sig utmärkt utan Guds finger, vad händer då?

Finns det samma utrymme här att acceptera Guds frånvaro, som många kristna finner när de godtar evolutionen? I vilken relation skulle Gud i så fall stå till oss och den fysiska världen, när han de facto inte ens är dess skapare längre…?

Det ställer många frågor på sin spets, och världen lär knappast bli opåverkad.

Tillägg: Det slår mig för övrigt att det kan vara av denna anledning som Stephen Hawking är mån om att ständigt metaforera Gud i sina populärvetenskapliga böcker. Det bör finnas en medvetenhet om att frågan är eller kan bli religiöst känslig, speciellt i USA, och Hawking är ju trots allt frontfiguren vad gäller Teorier Om Allting. Å andra sidan delar han samma smak för Gudsmetaforer som Einstein.